Att få må dåligt

Idag funderar jag kring varför det finns ett motstånd både i mig själv och i andra mot negativa känslor. Varför vi blir så rädda för tårar och deppighet? Min upplevelse är nämligen att man inte ska erkänna att man mår dåligt och kvickast möjligt blicka bort tårar om man blir sårad eller har en dålig dag. Jag kan själv komma på mig med att tycka att det är svårt att bemöta andra och mig själv i negativa känslor. Att den första reflexen är att försöka få bort dem så snabbt som möjligt. Det känns nästan som att det är tabu att ha perioder av nedstämdhet och att vara deprimerad. Detta tabu skapar skam i människor som redan mår dåligt och gör det än svårare att våga möta det tunga.

Jag tror vi har känslor av en anledning. Eftersom det inte bara finns de glada och positiva känslorna finns alltså de negativa och tunga för en orsak. Precis som de positiva ger signaler om mitt mående gör de negativa det också. De ger oss information och nycklar till att förstå. Jag tror dock att deppiga perioder blir desto tyngre när vi inte låter dem finnas där utan vill bli av med dem utan att faktiskt stilla oss och känna på dem. Rädslan och att säga att det inte får finnas dåliga dagar, veckor, månader gör att vi får ångest. Tar vi oss inte tid och låter måendet ha sin gång och funderar kring vad orsaken ligger i hittar känslorna till sist en sista utväg. Det är ångesten.

Förra våren hittade jag ett ställe där man faktiskt får må dåligt. En plats där människor lyssnar och inte ryggar tillbaka när jag berättar om nedstämdhet, orosknutar i magen eller ångest. Det har inneburit att jag haft en plats att få vila på och få bekräftat att det är okej att må dåligt. Att få den bekräftelsen har betytt väldigt mycket för mig. Det har gjort att jag ibland kan låta det jobbiga komma och våga fundera på varför jag mår som jag mår istället för att alltid fly.

Precis som jag vill säga att det är okej att vara blyg vill jag säga att det är okej att må dåligt. Sen menar inte jag att det är lätt att ha tunga känslor, jag försöker inte bagatellisera att människor far illa och har ångest. Jag vill bara inte att man ska behöva känna en skam och att man är mindre värd ovanpå sina negativa känslor. Det räcker att bära på det tunga i sig självt.

Det jag tror på är att prata om det och att vänja sig vid att livet har sämre perioder, att låta dem komma. Fly inte från det svåra utan möt det. Ibland handlar det bara om att låta känslorna komma och inte springa ifrån dem. Stanna upp när oron kommer och vänta ut den. Ibland behöver man prata med någon, kanske en vän eller en kurator. Ibland handlar det om att få agera ut känslorna genom att gråta eller skrika. Känn efter vad dina behov är när det svåra kommer och lyssna på dessa behov. Det bästa vi kan göra är att jobba med oss själva istället för mot.