En dag av baksida

Idag har varit en dålig dag. Jag har sovit alldeles för lite på sista tiden vilket har gjort att jag inte har lika mycket energiförråd att ta av. Att sedan lyssna på andra som pratar hela dagen (dels föreläsning, allmänt prat och även diskussion i storgrupp) blev till sist för mycket. Jag gillar att lyssna, något jag föredrar överlag. Men när jag är trött har jag sämre tålamod och att då aldrig få frågor tillbaka gör att jag till sist inte orkar.

På eftermiddagen var jag så trött när vi skulle ha grupparbete att jag bara satt tyst och sedan fick en kommentar på detta, inför alla. Det är inte lätt för en långsam hjärna som jag att tala ens när jag är pigg i den gruppen eftersom vi är så många och det är flera som helst pratar. Jag tog det inte särskilt bra utan blev sårad.

Ni vet att man under sina bättre dagar är mer utrustad för motgångar? Jag brukar tänka på det som ett filter som skyddar hjärtat. Ett filter som de bra dagarna är gjort av starkt material och inte har så många springor för saker att ta sig igenom och förbi. Men de dagar man ha lägre energi och mår sämre veknar filtrets material och springorna blir större. Ibland har man inte ens ett filter och då når allting hjärtat direkt. Mina bra dagar kan jag ta motgångar på ett mer självrespekterat sätt. Jag tillåter inte mig själv att direkt hamna i negativa tankemönster utan försöker tänka längre och ur större perspektiv. Jag har mer förståelse för både mig själv och andra. Men dåliga dagar när mitt filter är svagt eller kanske inte ens finns kan jag inte hantera kritik utan det går direkt till hjärtat.

Jag tror inte intentionen med kommentaren var att trycka ner mig. Men den sas med nyanser av nedlåtenhet och ett tonläge som fick mig att känna mig både fel och dum. Jag har upplevt samma sak så många gånger förut att jag både är trött på det och kopplar det till känslor av att inte duga. Jag frågar mig själv efteråt varför jag inte kunde stå upp bättre för mig själv och varför ingen annan anmärkte på den tuffa sitsen denna person satte mig i. Men mest är jag på mig själv och spelar upp scenen gång på gång där jag tar orden på rätt sätt. Där jag har svar på tal. Antar att det är fler som känner igen sig i det? Varför plågar man sig själv på det sättet? Var det inte tillräckligt att åter igen få höra att det inte är okej att vara jag och tyst och ta detta utan hjärtats filter? Jag undrar hur man lär sig att släppa och istället vara snäll mot sig själv. Vi är ändå den viktigaste personen i våra egna liv, så varför klankar vi ner på oss själva istället för hjälper?

Idag tacklar jag motgången med att skriva, gråta och äta lösgodis. Faktiskt så har det hjälpt en del och jag känner att axlarna är en aning lättare nu tillskillnad från när jag började skriva texten. Snart övergår min ledsenhet till att jag blir förbannad och efter det kommer jag vara ännu mer taggad att kämpa för oss blyga violer. På så vis använder jag denna pissiga dag till bränsle för framtiden.