Kroppen och blygsel

OLYMPUS DIGITAL CAMERASnart så sommar är du åter här<3

Idag har jag hört fågelkvitter så högt att jag var tvungen att hoppa till lite av vårruset som spreds sig inom mig. Dessutom har jag varit modig idag och hållit i en intervju med potentiell semestervikarie helt själv! Det var inte planerat men lika bra var det för jag hann knappt bli nervös när allt skedde så snabbt ;). Inser allt mer hur mycket bättre jag trivs när man bara är två personer än vad jag gör i grupper.

Jag tror hela dagen gav mig energi och förde in mig på inspirationskänslor. Och dessa känslor gav mig nya idéer som jag skulle vilja förverkliga! Till exempel kom jag fram till att jag i framtiden vill starta IRL-grupper för blyga (jo, just det hade jag redan kommit på förut :)) och att det i dessa grupper inte enbart skulle vara samtal utan också kroppsliga övningar. Jag känner själv som blyg att jag är ganska kroppshämmad. Jag vågar inte använda min kropps styrka alla gånger utan försöker istället försvinna och göra mig liten. Vilket är helt okej, att vara den tysta, men det vet ni nog redan att jag tycker.

Det jag tänker är dock att om vi aldrig testar vår kropp såsom att ta kraftfyllda steg eller att höja rösten kan det bli allt svårare att också ta plats när man faktiskt vill det. Därför är min idé att i dessa IRL-grupper att man tillsammans får öva sig kroppsligt att använda sin kropp och röst. Till exempel testa att skrika eller att göra stora rörelser. Jag tycker själv sånt är himla läskigt i början men också befriande när man äntligen når till känslan att ”detta är okej”. Då blir det förlösande och som att kroppen blir lite mer fri och att man kan andas ordentligt. I andra kulturer har det exempelvis traditioner att de går ut och skriker när de sörjer. Det tror jag är väldigt helande. Bra att få ur sig saker som annars lagras inom en och sedan blir ångest.

Vad tror ni om mina idéer? Skulle det vara en bra grej att ha med i en grupp för blyga? Dela gärna i kommentarerna era tankar!

Sluta klaga på de blyga och tysta!

Jag älskar att kolla på programmet Så mycket bättre på lördagskvällarna. Fastnade redan första säsongen och gillar att få ”lära känna” artisterna lite mer och se deras versioner av varandras låtar.

Men både förra säsongen och denna har media och andra klagat på de som är tystare. Förra gången var det hån mot Laleh och nu är det Darin jag läser hånfulla kommentarer om på ett forum: ”Bara jag som tycker Darin är otroligt slätstruken och tråkig på alla sätt förutom låtarna? Tystlåten, asocial och blyg. Blir nästan nervös själv när han ska göra ett tafatt försök till konversation.”

Jag blir så trött på att blygsel och den tysta personligheten anses vara synonymt med att vara tråkig. Varför är det så himla eftersträvansvärt att man ska prata? Jag tycker faktiskt det är väldigt underligt för de allra flesta tycker det är jobbigt med personer som pratar ”för mycket”. Ändå är det helt fel att vara den timida och försiktiga, den som låter andra ta större plats. Lite ironiskt.

De allra flesta som är tystare och blyga föredrar att umgås i mindre grupper och i en lugnare miljö. När man intervjuade Laleh om hennes tystnad så sa hon såhär: ”Det är lite svårt att prata om sig själv hela tiden. Jag är lite mer så att jag vill betrakta och lyssna. Efter lunchspelningen var jag ofta väldigt trött. Instinktivt vill man bara vara själv, man vill förstå vad som har hänt och smälta det hela.” Jag tycker det citatet tyder väldigt mycket på en introvert personlighet. Att miljön hon befann sig i inte var gynnande för hennes egen person. Att hennes energi försvann och att hon hade behövt fått vila för att återfå den.

Att vara tyst och blyg är inte dåligt. Det är bara ett annat sätt att vara på. Bakom en stillsam fasad döljer sig så himla mycket mer. Kanske inte så konstigt att just de tysta, Laleh och Darin, är de personer som enligt mig levererat bäst i de senaste säsongerna.

+ Introvert & – Blyg?

Jag är så himla glad för att det känns som att det pågår en introvert revolution just nu! När man söker på introvert på Google idag får man massa träffar, så var det långt ifrån för ett år sedan. Det känns fint att artikelserier skrivs och att forum öppnas. Jag blir nästan rörd för det innebär att så många äntligen inser att det inte är något ”fel” på dem, utan att de faktiskt är introverta och att det är något så bra och fint! Äntligen får introverta räta på ryggarna och känna att de har en personlighet att vara stolt över.

Jag vet inte riktigt hur man gör för att framföra kritik på bästa sätt utan att ta hål på det fina i detta. För jag tycker verkligen det är jättebra att detta händer. Men tyvärr skavar det i mitt blyga hjärta när jag gång på gång läser att folk är så snabba med att skriva att de är introverta INTE blyga. Jag vet själv att det är skillnad, det är inte samma sak, och man behöver ge en förklaring till många som blandar ihop. Men jag tycker det är synd att det alltid kommer med en värdering. Jag upplever åtminstone att man gärna framför att man inte är blyg för att det är något dåligt och skamligt. Att introvert är något bra och blygsel inte är det. Det gör mig sorgsen. För det är väldigt många introverta som är just blyga.

Jag tror själv att man kan bli förvirrad och känna sig mindre värd om man inte får höra att man kan vara både och. Att båda delarna kommer med positiva egenskaper. Precis som det kommer en del jobbiga konsekvenser med att vara blyg kommer det sådana med att vara introvert. Jag tänker på att det inte alltid är praktiskt att bli trött av att umgås som man blir som introvert, likaså kan det vara problematiskt att som blyg att inte alltid våga ta plats. Men för båda så kan man jobba med de negativa aspekterna och komma på lösningar för hur man ska hantera dem. Och för båda kommer det fina egenskaper! Det enda som inte hjälper är att få höra är att man inte passar in och är fel. Det tror jag många introverta redan upplevt och vet inte är gynnande.

Jag tror verkligen inte att människor är ute efter att trycka ner blyga, jag tror bara det råder okunskap. Man är så van vid att höra att blyg är något dåligt att det blivit något man kanske inte längre reflekterar över. Det är inte ofta som någon framför det positiva och därför kan det vara svårt att ha en nyanserad bild.

Det är bland annat därför jag vill jobba för denna grupp i framtiden och därför jag startat min blogg och hemsida. Jag vill minska på kunskapsluckor och göra oss öppnare för människors olikheter. Berätta om vad som blir fel när man kräver att blyga ska ändra på sig och ge en annan bild av blygheten. Den fina bilden. Så att människor när de möter denna personlighet kan se detta och förmedla att det inte alls är fel att vara blyg.