Arbetsannonser, blyghet och introversion

sagittarius,typographie,quotes,insp,words,text-eeaf2b693ea1dcc0149736f6c518a089_h

Igår gjorde jag en snabb och icke forskarkvalificerad undersökning på platsbanken. Mitt resultat blev detta:

Introvert: 1 träff, beskrivning av missbruksbeteende.
Extrovert: 3 träffar, annonser som sökte en extrovert medarbetare.
Inåtvänd: 0 träffar
Utåtriktad: 1953 träffar, där jag såklart inte gick igenom alla. Men de jag slumpmässigt kikade på handlade mycket om att personen de sökte för arbete skulle vara utåtriktad. Detta kopplades ofta till att personen även skulle vara social och glad.
Blyg: 7 träffar, där det tydliggjordes att en inte ska vara blyg för detta arbete eller där personen de söktes beskrevs som oblyg.

Jag blev inte alls förvånad. Däremot blir jag besviken.

Jag förstår att ordet introvert knappt används i och med de stora missförstånd som finns kring detta ord. Jag förstår även att blyg hellre används i formen oblyg för att beskriva människor med avsaknad av blyghet då samhället förkastar osäkerheten. Men ibland önskar jag att vi kunde vara modigare och gå emot samhällets normer. Våga tänka utanför ramarna och ta hjälp av språket för att nå en förändring.

Vad jag menar är att det finns en stor styrka i vårt språk och vilka ord vi väljer att använda oss av. För många gånger är det inte bara de ord vi väljer som säger något utan också vilka vi väljer bort. Genom vårt språk och vad vi berättar för vi fram olika perspektiv på saker. Att så många annonser använder sig av ordet utåtriktad  innebär att samma berättelse berättas om och om igen. Nämligen den om att vi ska vara sociala och framåt. Eftersom det dessutom ofta skrivs tillsammans med ord som glad och social sammankopplas dessa enkelt, som om de vore synonyma.

Vad händer då med ord som introvert och blyg när de används negativt samt hamnar i skuggan av ordet utåtriktad? Jo att berättelsen om dessa personligheter fokuserar på att de är oönskade och mindre åtråvärda. Det innebär att människor i högre grad kommer se positivt på människor som är sociala och öppna på en arbetsintervju än en individ som är mer inbunden, fundersam och försiktig. Det får som konsekvens att blyga och introverta personer känner ett krav att agera mer extrovert och gå utanför sin autentiska personlighet för att passa in på arbetsmarknaden. Konsekvens detta får är att vi får ett enormt potientialtapp. Vi missar att ta tillvara på den kreativitet och styrka som finns i dessa personligheter när de får vara sin genuina person, utan skam.

Att använda språket för att förändra detta är ett relativt enkelt sätt att nå en kraftfull förändring. Börjar en chef på en arbetsplats kontinuerligt samtala om styrkan i olika typer av personligheter kommer det också så småningom skapas en miljö där detta praktiseras. Börjar du och jag prata om oss själva som blyga och starka, eller som introverta och kreativa, utan några krusiduller kommer också det att påverka vår omgivning. Börjar arbetsannonser att beskriva önskade arbetskamrater som reflekterande, försiktiga, inkännande, blyga och introverta kommer det ge oss en ny bild av värdet i personligheter.

Det finns en styrka i språket som vi måste ta tillvara på. Vi måste bara våga använda oss av det.

Som tur är, finns det de som redan nu tänker utanför boxen:

Inkännande: 39 träffar
Reflekterande
: 56 träffar

<3

+ Introvert & – Blyg?

Jag är så himla glad för att det känns som att det pågår en introvert revolution just nu! När man söker på introvert på Google idag får man massa träffar, så var det långt ifrån för ett år sedan. Det känns fint att artikelserier skrivs och att forum öppnas. Jag blir nästan rörd för det innebär att så många äntligen inser att det inte är något ”fel” på dem, utan att de faktiskt är introverta och att det är något så bra och fint! Äntligen får introverta räta på ryggarna och känna att de har en personlighet att vara stolt över.

Jag vet inte riktigt hur man gör för att framföra kritik på bästa sätt utan att ta hål på det fina i detta. För jag tycker verkligen det är jättebra att detta händer. Men tyvärr skavar det i mitt blyga hjärta när jag gång på gång läser att folk är så snabba med att skriva att de är introverta INTE blyga. Jag vet själv att det är skillnad, det är inte samma sak, och man behöver ge en förklaring till många som blandar ihop. Men jag tycker det är synd att det alltid kommer med en värdering. Jag upplever åtminstone att man gärna framför att man inte är blyg för att det är något dåligt och skamligt. Att introvert är något bra och blygsel inte är det. Det gör mig sorgsen. För det är väldigt många introverta som är just blyga.

Jag tror själv att man kan bli förvirrad och känna sig mindre värd om man inte får höra att man kan vara både och. Att båda delarna kommer med positiva egenskaper. Precis som det kommer en del jobbiga konsekvenser med att vara blyg kommer det sådana med att vara introvert. Jag tänker på att det inte alltid är praktiskt att bli trött av att umgås som man blir som introvert, likaså kan det vara problematiskt att som blyg att inte alltid våga ta plats. Men för båda så kan man jobba med de negativa aspekterna och komma på lösningar för hur man ska hantera dem. Och för båda kommer det fina egenskaper! Det enda som inte hjälper är att få höra är att man inte passar in och är fel. Det tror jag många introverta redan upplevt och vet inte är gynnande.

Jag tror verkligen inte att människor är ute efter att trycka ner blyga, jag tror bara det råder okunskap. Man är så van vid att höra att blyg är något dåligt att det blivit något man kanske inte längre reflekterar över. Det är inte ofta som någon framför det positiva och därför kan det vara svårt att ha en nyanserad bild.

Det är bland annat därför jag vill jobba för denna grupp i framtiden och därför jag startat min blogg och hemsida. Jag vill minska på kunskapsluckor och göra oss öppnare för människors olikheter. Berätta om vad som blir fel när man kräver att blyga ska ändra på sig och ge en annan bild av blygheten. Den fina bilden. Så att människor när de möter denna personlighet kan se detta och förmedla att det inte alls är fel att vara blyg.

En dag av baksida

Idag har varit en dålig dag. Jag har sovit alldeles för lite på sista tiden vilket har gjort att jag inte har lika mycket energiförråd att ta av. Att sedan lyssna på andra som pratar hela dagen (dels föreläsning, allmänt prat och även diskussion i storgrupp) blev till sist för mycket. Jag gillar att lyssna, något jag föredrar överlag. Men när jag är trött har jag sämre tålamod och att då aldrig få frågor tillbaka gör att jag till sist inte orkar.

På eftermiddagen var jag så trött när vi skulle ha grupparbete att jag bara satt tyst och sedan fick en kommentar på detta, inför alla. Det är inte lätt för en långsam hjärna som jag att tala ens när jag är pigg i den gruppen eftersom vi är så många och det är flera som helst pratar. Jag tog det inte särskilt bra utan blev sårad.

Ni vet att man under sina bättre dagar är mer utrustad för motgångar? Jag brukar tänka på det som ett filter som skyddar hjärtat. Ett filter som de bra dagarna är gjort av starkt material och inte har så många springor för saker att ta sig igenom och förbi. Men de dagar man ha lägre energi och mår sämre veknar filtrets material och springorna blir större. Ibland har man inte ens ett filter och då når allting hjärtat direkt. Mina bra dagar kan jag ta motgångar på ett mer självrespekterat sätt. Jag tillåter inte mig själv att direkt hamna i negativa tankemönster utan försöker tänka längre och ur större perspektiv. Jag har mer förståelse för både mig själv och andra. Men dåliga dagar när mitt filter är svagt eller kanske inte ens finns kan jag inte hantera kritik utan det går direkt till hjärtat.

Jag tror inte intentionen med kommentaren var att trycka ner mig. Men den sas med nyanser av nedlåtenhet och ett tonläge som fick mig att känna mig både fel och dum. Jag har upplevt samma sak så många gånger förut att jag både är trött på det och kopplar det till känslor av att inte duga. Jag frågar mig själv efteråt varför jag inte kunde stå upp bättre för mig själv och varför ingen annan anmärkte på den tuffa sitsen denna person satte mig i. Men mest är jag på mig själv och spelar upp scenen gång på gång där jag tar orden på rätt sätt. Där jag har svar på tal. Antar att det är fler som känner igen sig i det? Varför plågar man sig själv på det sättet? Var det inte tillräckligt att åter igen få höra att det inte är okej att vara jag och tyst och ta detta utan hjärtats filter? Jag undrar hur man lär sig att släppa och istället vara snäll mot sig själv. Vi är ändå den viktigaste personen i våra egna liv, så varför klankar vi ner på oss själva istället för hjälper?

Idag tacklar jag motgången med att skriva, gråta och äta lösgodis. Faktiskt så har det hjälpt en del och jag känner att axlarna är en aning lättare nu tillskillnad från när jag började skriva texten. Snart övergår min ledsenhet till att jag blir förbannad och efter det kommer jag vara ännu mer taggad att kämpa för oss blyga violer. På så vis använder jag denna pissiga dag till bränsle för framtiden.