Julklappstips!

sjalvkansla-nar-introverta-och-extroverta-mots

Vill tipsa om en jättebra julklapp till både introverta och extroverta. Det är den fantastiska Marita Lynard som har författat boken ”Självkänsla, när introverta och extroverta möts.” Och i denna lilla pärla får läsaren kunskap och redskap för att i verkliga livet kunna ta tillvara på sina egna men också andras styrkor. Jag tycker det är ett fantastiskt initiativ att någon skriver om hur extroverta och introverta kan mötas istället för att enbart påpeka våra motsatser. För visst, vi är alla olika, men det är ju i de olikheterna som vi behöver försöka mötas och det bästa är enligt mig när man kan upptäcka andras styrkor och ta tillvara på dem.

En liten rolig detalj är att jag har träffat Marita (supervarm och mysig person) samt att jag är med på ett hörn i boken!

Här kan du läsa mer om boken och köpa den.

Jag glömde (nästan) bort att jag var introvert

Jag har semester nu. Jag har hunnit att vara på Gotland och skrattat tills jag fått ont i magen, fotat raukar och promenerat i Visby.  Jag har till och med varit på en rockfestival (!) och sedan sovit 11 timmar (#introvert). Men jag har också mått ganska dåligt, varit känslig och ledsen över något som jag inte riktigt vet vad. Allra mest har jag dock lyssnat på musik och tittat på molnen på himlen. Det förvånar mig nästan hur mycket tid jag spenderat i min egen bubbla den senaste veckan. Det känns ovant men ändå hemma och jag sa till mamma idag att jag glömt bort att jag är så här pass introvert.

Eftersom jag har ett väldigt socialt arbete (arbetar med ensamkommande ungdomar) och dessutom arbetat dagtid sedan i april har jag liksom inte hunnit märka av mitt stora krav på egentid. Jag har varit trött efter jobbet men aldrig hunnit stanna i min egen bubbla särskilt länge. Nu älskar jag mitt jobb så pass att det ger mig mycket energi så det har inte varit särskilt uppoffrande, men det känns ändå lite märkligt. Nu när jag spenderar timme efter timme med mitt eget sällskap kan jag nästan få dåligt samvete över att jag glömt min autentiska personlighet. Jag kan blicka tillbaka över sommaren och tänka ”Vem var den där sociala människan egentligen? Var kom hon ifrån? Och varför blev hon inte mer trött?”

Men sedan slår det mig att hon inte alls är en främling, utan snarare tvärtom. Att jag har hittat en bit av mig själv som jag har letat efter. Genom mitt arbete får jag nämligen vara social på ett sätt som jag tidigare saknat. Det är ett sätt jag känner mig trygg i eftersom jag inte behöver vara privat men gärna personlig. Jag får använda mig av mitt inkännande sätt och något av det viktigaste i vårt jobb är att utveckla relationer med våra ungdomar och just det älskar jag. Det är en perfekt blandning mellan att finnas som ett tryggt stöd och kunna ställa de djupare frågorna men också kunna använda sig av sin humor och sprida glädje.

Att vara introvert handlar ju faktiskt inte enbart om att ha ett stort behov av att vara själv. För mig handlar det lika mycket om det, som vad det känns som för mig, outtröttliga behovet av djupare kontakt med andra människor. Att få upptäcka människors komplexa personligheter, deras drivkrafter, den historia de bär på och de drömmar de längtar efter. Men också om att få betyda något för andra, att få vara en trygg person som andra vet att de kan vända sig till. Att få komma nära och bygga ett starkt band där en annan människa vet att den kan lita på mig, det är så jäkla fint. Och det är precis det jag har möjlighet att göra i mitt arbete.

Så nej, kära introverta och känsliga du, att du pratar mer nu än tidigare och är mer social har inget och göra med att du skulle ha blivit en sämre introvert. Du har bara hittat ytterligare en pusselbit i din egen komplexa inåtvända personlighet<3.

Vill du hjälpa mig med Blygmodig?

cropped-thumb_IMG_2233_1024

Hej alla fina läsare. 
Det finns en frustration i mitt hjärta. Att brinna för Blygmodig men samtidigt inte ha energi eller tid till det som det förtjänar och kräver. Just nu arbetar jag heltid med sommarlovsaktiviteter för ensamkommande ungdomar i vår kommun och det är jätteroligt men tar mycket tid och jag blir trött. Det gnager i mig att jag inte lägger tid på blogg och hemsida eftersom jag känner att det budskap som Blygmodig står på är så viktigt att få ut till alla som behöver höra. Jag tänker på mig själv när jag var tonåring och hur mycket självhat jag hade kunnat slippa genom att få höra att det är okej att vara blyg. Att någon hade sagt att det finns många styrkor med att vara introvert och försiktig hade kunnat leda till att jag blev min egen vän mer. Jag vill ge den möjligheten till fler. Men som det är nu hinner jag inte på egen hand.

Därför vill jag höra mig för om det finns någon själ därute som skulle vilja hjälpa mig och stötta upp Blygmodig under en kortare period (kanske längre)? Jag vet inte riktigt hur det samarbetet skulle se ut, utan tänker att det kan diskuteras beroende på vad personen det gäller själv tycker är roligast. Dig som jag söker ska vara blyg och gärna introvert samt dela de värderingar kring blyghet, försiktighet och introversion som Blygmodig står för (att det är styrkor). Du ska tycka om att skriva samt vara kreativ. Du ska tycka om att arbeta för dig själv men också att samarbeta två och två. Arbetet är volontärarbete och vi bestämmer tillsammans hur många timmar per vecka det ska handla om.

Det finns mycket att göra kring att lyfta blyghet och tystlåtenhet som något positivt så jag tror att vi skulle kunna få det mycket roligt tillsammans! Om detta låter intressant tycker jag att du ska maila mig på: blygmodig@gmail.com och berätta mer om dig själv.

Är introverta mer depressiva?

introvert

Svaret på frågan är; Ja, förmodligen, men inte av den anledningen som många tror.

Många tänker att det är själva personligheten, introvert, som gör människor mer depressiva. Och ur en extrovert persons perspektiv är det inte konstigt om man tolkar det på det sättet.  För en extrovert person som ser att en annan människa drar sig undan tolkar förmodligen detta utifrån sina perspektiv det som att något är fel. Ur en extrovert persons perspektiv vill man ju vara med människor när man mår väl. Detta i kombination med att ”dra sig undan” i vårt samhälle anses som ett symptom på depression blir väldigt onyanserat.

En introvert person som får detta budskap från sin omgivning, att behovet av ensamhet är ett tecken på något avvikande blir enkelt förvirrad. Tankar som ”Är det något fel på mig?” dyker gärna upp och vi kan inte riktigt njuta av vår egentid. Något som gör att vi får för oss att vi behöver gå på fester och umgås med fler människor för att bli accepterade och må bra.

Men det som händer när vi försöker råda bot på oss själva genom att försöka bli extroverta är att vi mår sämre. Vi hamnar helt enkelt i ett moment 22. Antingen drar vi oss undan men får budskap om att det är ”fel” och detta gör att vi tror att vår person är defekt. Eller så försöker vi agera såsom normen vill att man ska agera men blir helt energilösa och fortsätter undra varför vi är fel och inte gillar fester och mingel som alla andra.

På grund av detta, att vi introverta ständigt får budskap om att vår person är fel är det kanske inte så konstigt om fler av oss är deprimerade än de extroverta? Jag tror helt enkelt att det beror på det samhälle vi lever i. Frågan är om inte extroverta har lättare att bli deprimerade i länder som Japan där det är fördel att vara tystlåten och introvert? Vi behöver helt enkelt bli bättre på att omfamna våra olikheter. För tänk vad mycket potential vi förlorar när människor ska behöva gå och må dåligt för att de har en annan personlighet än normen.

Stanna i din trygghetszon!

comfort-zone

Hur många gånger har någon försökt ‘uppmuntra’ dig att ta dig ut ur din trygghetszon? Eller sagt att du behöver ”komma ut ur ditt skal”? Och hur många gånger av dessa har du känt att ”Yes! Vad taggad jag blev på att vara våghalsig nu efter ditt geniala råd!”? Svaret är givet. För när någon ber oss att ta oss ut från vårt skal är det inte en uppmuntran utan en kritik mot vår personlighet och sätt att vara på. Vi reagerar inte med att ”släppa loss” mer och blir utåtriktade utan drar oss istället mer inåt och känner skuld och skam.

Det finns någon form av konsensus i samhället om att allt bra sker utanför vår trygghetszon. ”Where the magic happens” som bilden ovan lite klyschigt proklamerar. Jag blir så trött när jag ser sådana bilder eller när folk pratar i dessa termer. För det innebär att det skulle vara något fult och lite fegt att stanna i sin trygga zon. Att det inte är tillräckligt.

Jag vill påstå att trygghetszonen är enormt underskattad. Försök bara föreställa dig en människa som hela tiden befinner sig utanför sin trygghetszon. Känn pulsen som stiger och oron i magen. Känn spänningen och adrenalinet som pumpar runt i kroppen. Känn sedan hur slapp och trött kroppen blir efteråt när pulsen går ner igen. Känns det som ett tillstånd  som vi människor är gjorda för att uppehålla oss mycket och länge i? Nej, inte direkt. Kroppen klarar inte av den intensiva nivå alla system och reaktioner ligger på när vi tar steg utanför trygghetszonen.

Var magin händer

Trygghetszonen är din grundpelare, platsen du ska kunna hämta din energi ifrån och där du vilar. Den fungerar som en härlig oas. Det är där hela du ska få plats. Därför menar jag att det också är där det här magiska händer. I trygghetsoasen kan vi hela oss själva efter att vår omgivning bemött oss på ett mindre snällt sätt. I den kan vi bygga en stabil grund som vi vet att vi kan komma tillbaka till efter en resa utanför.

magin

Jag vill till och med hävda att det magiska många gånger måste hända i trygghetsoasen först för att det ska kunna hända något magiskt utanför den. För vilken människa vågar gå utanför tryggheten om det inte finns ett ställe att retirera till efteråt? Ett som är säkert är att en människa som känner sig hemma och trygg i sin oas har betydligt enklare för att våga sig utanför den. Eftersom den vet att trygghetsoasen finns där och väntar efteråt.

Det är inte något dåligt att gå utanför sin trygghetszon. Det är ju en utforskningsfärd där man lär känna en ny sida hos sig själv. Men det jag är kritisk till är tanken om att vår trygghetszon skulle vara något negativt. Att det skulle vara pinsamt att inte gå utanför den hela tiden. Särskilt vi som är blyga, försiktiga och introverta har ofta fått höra att vi måste utmana oss själva. Vi måste räcka upp handen mer på lektionerna, vi måste tala högre och ta mer plats. Hela min grundskoletid var en himla resa utanför min trygghetszon och det enda det ledde till var skam och självhat.

Jag bara undrar: När ska vi få möjligheten att utforska vår trygghetszon i vår autentiska, tystlåtna, personlighet utan att känna någon jäkla skam för det? När ska vi få möjligheten att skapa en trygg oas i vår tystlåtenhet istället för några snäva normer?

Du blyga och introverta har redan kämpat och övergett din trygghetszon gång på gång för att göra vårt extrovertorienterade samhälle nöjt. Ditt hjärta har slagit hårt mot bröstet medan du höjt rösten. Det har knytit sig i magen när du haft muntliga redovisningar. Du har gråtit flera gånger för att du inte vågade prata och känt hur skammen fyllt hela din kropp.

Det får räcka nu. Du har spenderat tillräckligt med tid utanför din egen trygghet för att andra fått för sig att du ska hitta den i ett annat sätt att vara på. Nu är det dags för något annat.

Därför vill jag ge ett viktigt uppdrag till dig. Ett uppdrag som innebär att du ska börja skapa din egen trygghetsoas. I början kan det vara en inbjudande plats som du skapar i tanken dit du kan retirera när du känner att du behöver, kanske en vacker strand eller härligt mjuk soffa? Lite längre fram kan det handla om hur du pratar med dig själv i sociala situationer. Att byta ut negativa tankar mot medkännande och uppmuntrande. På det viset bygger du upp en oas inom dig själv dit du kan hämta kraft och energi. Alla blyga och introverta är värda att få ha en sådan plats<3.

Hur introverta kan förändra världen

tumblr_mvrqonDOyl1ro5ncpo1_1280

Som uppväxt i frikyrkans värld har jag fått med mig från tidig ålder att man ska hjälpa de som är utsatta. Varje söndag gav vi kollekt till någon kyrka eller biståndsorganisation som arbetade i länder där många fattiga bodde. Ibland hände det också att någon som varit ute tillsammans med dessa organisationer hade med sig bilder från sin resa och berättade om olika människoöden. Jag mindes att jag tyckte det där var fascinerande och längtade redan som liten efter att få åka utomlands och göra skillnad. Sedan jag blivit äldre har jag ifrågasatt detta med att vi priviligierade ska resa ner och hjälpa fattiga människor, men det är en annan diskussion.

Något jag också fått med mig från min uppväxt i kyrkan är uttrycket att ”ha ett öppet hem.” Med detta menas att man har ett hem där människor kan komma och gå som de vill. Det handlar om gästfrihet och öppenhet gentemot andra, ofta inte lika privilegierade, människor. Att ha ett sådant hem var något eftersträvansvärt som kristen bland de jag hängde mycket med. Och när jag hörde människor berätta om hur gäster kunde komma över och diskutera livsfrågor eller problem runt matbordet en vanlig torsdagskväll tyckte jag det lät fantastiskt. Det var inbjudande och varmt och man gjorde något kärleksfullt och viktigt i det lilla. Jag bestämde mig för att jag också skulle ha ett sådant hem i framtiden. Något, som ni säkert redan listat ut, jag senare fått inse inte går ihop med denna introverts batterier som har en tendens att laddas ur när hon umgås med för mycket folk.

Ett annat sätt att göra världen bättre i mina kretsar var att bli aktivist och göra aktioner på stan. Prata med folk om aktuella frågor och värva dem till vår organisation. Detta kände jag redan då inte var min grej på grund av min sociala awkwardness, men samtidigt gillade jag själva idéen med att vara aktivist och göra skillnad och kände skam över att jag inte klarade av det.

Vad jag insett i efterhand är att jag framförallt presenterades extroverta sätt att förändra världen på när jag var yngre. Många tror precis som jag gjorde att det främst är så man gör för att vara en god människa och bidrar till en bättre värld.

Vi har även fått för oss att de som förändrar världen är utåtriktade och handlingskraftiga personer som har talets gåva. Men då glömmer vi människor som Rosa Park som tyst men kraftfullt gjorde skillnad på den där bussen i USA. Hon beskrevs alltid som tystlåten och försiktig. Inte som högljudd och tvärsäker.

Det finns en enorm styrka i tystnaden. I den får vi tid att reflektera över hur världen ser ut idag. I den kan vi stanna upp och inse att vi inte kan fortsätta som vi gjort tidigare. I den kan vi upptäcka att vi behöver varandra för att överleva. Det finns fler sätt än de extroverta att finnas för människor i nöd. Du behöver inte stå på stan och värva medlemmar om du nu inte trivs med det. Istället kan du besöka Frälsningsarméns soppluncher och sitta i samtal om livet med någon som varit med om mycket. Eller så startar du en blogg och skriver om det ditt hjärta bultar för och når ut till människor på det sättet.

Att känna en glädje i den här världen som vi lever i är viktigt, och därför tycker jag att vi introverta ska göra sådant som vi trivs med. Det är också lättare att hjälpa med batterier som är laddade. Sök därför efter det forum som du själv känner ger ditt hjärta kärlek och engagemang. Det är nämligen där du ska vara.

Telefonen = min fiende

telefonnejtack

Ja, nu ska det ut: Jag avskyr telefoner. 

Okej, okej, nu ska jag inte generalisera och dra alla telefoner och dess funktioner över en kam. Det vore lite väl hårt. Att man kan SMSa och surfa på dem är ju typ en gudasänd gåva till alla introverta och socialt awkwarda människor.

Men låt oss prata (i text, tack) om telefonsamtal… Jag har så länge jag kan minnas både haft svårt och varit rädd för att prata i telefon. När telefonen ringer kan det många gånger vara som ett oönskat och oannonserat besök. Jag blir avbruten i det jag gör och måste börja fundera på om jag ska svara eller inte (att svara per autopilot tror jag starkt är en extrovert-reaktion). Oftast vill jag inte svara men känner att jag kanske måste. Sedan visar mobilen ett missat samtal för att jag tog för lång tid på mig med att dividera kring för- och nackdelar med att svara eller inte. En lättnad sköljer över mig men kort därefter börjar jag fundera på vad personen ville och tänker att nu måste jag ringa tillbaka om en stund vilket också skapar oro. Mest av allt vill jag bara skicka ett sms, vilket jag ganska ofta också gör.

Jag skjuter alltid upp att ringa samtal som måste ringas. Ni vet, boka tid till läkaren, förklara för CSN att jag vill börja betala tillbaka mitt lån och söka sommarjobb. När jag var yngre lät jag mina föräldrar ringa. Men när jag nu är 26 anses det tyvärr inte längre som ”socialt accepterat” så den utvägen har jag inte längre, haha. Fortfarande, om än i mindre skala än tidigare, går jag med en orosklump i magen innan dessa samtal och tänker på allt som kan gå fel. Jag brukar även skriva ner allt som jag vill ha sagt. När jag sedan väl ringer förbannar jag de långa ringsignalerna samtidigt som jag vill att de aldrig ska ta slut så jag slipper undan. Till sist kommer jag fram och då kan jag prata supersnabbt bara för att få allt sagt och då kan man ju förstå om personen i andra änden blir lite förbryllad och får be en att ta om allt från början igen *facepalm*.

När jag pratar i telefon är det som att jag, som redan känner mig osäker socialt, blir kapad på alla nycklar för ett smidigt samtal. Jag ser inte den andres reaktioner och den ser inte mig. Blir jag tyst för att jag vill fundera på mitt svar blir tystnaden så himla stor eftersom rösten är det enda kommunikationsmedlet vi har på telefon. Då kan frågan ”Är det något fel?” komma och då vill jag såklart övertyga om att ”nej, nej, absolut inte” och får dåligt samvete för att den tror att jag inte gillar den eller liknande. Blir den tyst när jag sagt något kan jag inte läsa av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och då överanalyserar jag hens tystnad istället. Ibland får man även förfrågningar över telefon som människor många gånger vill att man ska ta ställning till direkt. Och det där fungerar inte för en introvert (och konflikträdd) person. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ja till saker som jag egentligen inte velat och som jag förbannat mig över i efterhand.

Ja, ni hör ju? Det är inte särskilt konstigt att blyga och introverta bävar inför samtalsfunktionen på sin telefon för det finns så mycket som skapar oro och osäkerhet. Därför uppmanar jag alla att skicka mer sms<3.

PS. Vill bara lägga till att jag visst uppskattar att prata med mina närmaste i telefon, så ni behöver inte bli avskräckta av mitt inlägg och tro att jag inte vill att ni ska ringa 🙂

Hur ordet introvert ställde min värld på ända

Nothing-is-Wrong-with-Me

Jag var 19 år och hade nyligen börjat på en folkhögskola i Närke. Precis som alla tidigare skolstarter föregicks denna av en sommar med förberedelser för hur jag skulle bli mer social och framåt. Jag älskade känslan av ett nytt sammanhang, där jag var som ett blankt blad för alla som jag skulle träffa. Nu hade jag ju min chans, att sluta vara den där gråa och tråkiga Helena. Klyschiga uppmaningar såsom ”Du kan bli exakt den du vill vara” från olika magasin ringde i mitt huvud och blev min motivation. Jag tittade på hur andra agerade i sociala sammanhang och lade meningar och kroppsspråk på minnet.

När sedan skolstarten kom körde jag på i 110 och pratade och vågade som aldrig förr. Jag vågade till och med ha på mig den där klänningen som jag älskar men som är lite udda. Det skapade ett rus, att vara så där social och inte alls som jag brukar. Men så snart allting inte flöt på såsom det gjort för de jag tidigare iakttagit började tvivlen komma. Reaktioner som jag tolkade som tveksamma eller distanserande från mina samtalspartners skapade en stor klump i magen. Jag fortsatte att prata på men började få den bekanta känslan av att detta är inte jag, ”Det här är ju bara ett skådespeleri, alla kan se igenom det här.” När första dagen var över var jag helt slut på grund av att jag lekt supersocial och samtidigt matat huvudet med negativa tankar. Och den där fejkade känslan gick inte att skaka av sig. Så det gick ett par dagar och jag sen var åter igen inne i min vanliga, försiktiga roll. Jag klandrade mig själv oerhört och hade fortsatt svårt att komma människor nära.

En dag under den hösten googlade jag på att vara introvert, ett ord som jag tyckte lät ganska intressant. Något jag kanske kunde relatera till och rama in mitt sätt att vara på. Jag bestämde mig för att beställa hem en bok, något som det på den tiden enbart fanns på engelska. Efter ett par dagar landande ”The introvert advantage” i min brevlåda och jag började läsa. Redan efter första kapitlet var det som att en polett föll ner hos mig, en halleluja-sång började spelas inombords och mina ögon blev tårfyllda. Insikten bara föll över mig:

”DET ÄR INGET FEL PÅ MIG!”

Än idag är detta definitivt topp tre insikter jag haft om mig själv och livet. Från att jag satt där som 19-åring och grät över att det inte var något fel på mig till hur jag som 26-åring driver en hemsida och blogg i ämnet har det hänt himla mycket.

Ordet introvert ställde hela min bild på mig själv och människor på ända. Jag insåg inte bara att jag var okej som jag var utan blev också mer ödmjukt inställd till resten av min försiktiga personlighet. Jag förstod att samhället premierar extroverta människor och att det är mycket därför jag känt sådan skam över min blyghet och mitt behov av att vara ensam mycket. Från att enbart ha sparkat på mig själv började jag rikta, hälsosam och relevant, ilska mot min omgivning och hur den bemött mig. Jag slutade ta på mig hela ansvaret när en konversation blev tyst och insåg att människor som helt uteslöt blyga personer inte var vettiga människor. Jag kunde börja släppa på skammen över att vilja vara själv mycket och förstod varför jag blev så trött av att umgås under längre perioder.

Jag fick även upptäcka mina introverta styrkor och värdera egenskaper som jag tidigare negligerat. På grund av det började jag bli nyfiken på dem istället för att försöka bli någon annan. Mitt fokus landade mer och mer på att utveckla dessa kvalitéer som redan fanns inom mig vilket visade sig ge mycket mer bestående energi och självkänsla än mina tidigare ”gör-om-mig-projekt”. Det är mycket tack vare detta som jag idag ser mig själv som en i grund och botten ganska trygg person. Numera vet jag mina behov och vem jag är vilket skapar en stabil grund att utgå ifrån istället för att i frustrationen försöka finna mitt icke-existerande extroverta jag.

Ordet introvert gjorde också att jag förstod andra människor bättre. Jag började observera och analysera de i min omgivning och kunde ibland bli förvånad över att inse vilka som faktiskt tycktes vara mina introvert-fränder. En tanke jag minns att jag tänkte var att det förmodligen finns fler än mig som skådespelar som extrovert under många år. Även de extroverta i min omgivning fick jag en större förståelse för. Nu kunde jag distansera mig lättare när någon började prata på utan att ställa någon fråga. Många har helt enkelt fått lära sig att detta är sättet man konverserar på, avbryter ingen så fortsätter man.

Men något av det viktigaste jag insåg var att jag inte var ensam om att ha trott att det var något fel på mig. Jag förstod att det fanns ett helt av av andra blyga och introverta som precis som mig går och tror att de måste ändra på sig för att duga. Det behövdes det bli ändring på och därför skapades Blygmodig för att kunna nå ut med ett annat budskap<3. Och nu är det 2016 och jag älskar att få driva något som känns så rätt ända in i benmärgen.

Över till er fina läsare! Jag vill veta mer om er resa med att upptäcka er introverta personlighet. Hur upptäckte du att du var introvert? Och vilka konsekvenser har det haft för ditt liv?

3 sätt att äga din tystlåtenhet på

Äga din tystlåtenhet

Många introverta och blyga har i hela sina liv försökt anpassa sig själva efter extroverta normer. De har fått höra direkta och känt av implicita åsikter om att det inte riktigt räcker att vara som de är. Därför jobbar många hårt med att utrota sin blyghet eller sitt behov av ensamhet. Det kan vara tilldragande att lyckas klämma in sig själv i de snäva utåtriktade normerna och skörda dess sociala frukter. För att vara en del av extroverta normen ger självklart fördelar som vi introverta och blyga inte riktigt fått tagit del av. Men om något är det extremt uttröttande att gå emot sin egen personlighet. Vilket ofta, om inte alltid, resulterar i att man blir energilös och gråter utan att förstå varför.

Som tur är finns det en annan väg att gå. Du kan börja vandra på vägen där du får upptäcka alla styrkor som du som tystlåten har. För är det något jag vill att du ska veta är det att du redan har en fantastisk personlighet som bara väntar på att få blomma ut. Efter alla år av att pressa undan din natur är det nu dags att utforska det fascinerande, vackra, starka och mystiska med en tyst personlighet. Här är tre sätt för att äntligen äga din tystlåtenhet istället för att försöka utplåna den:

Omfamna din tystlåtenhet

Många blyga och introverta tänker att det inte är bra att omfamna sin egen personlighet då de tror att det kommer vara ett hinder för dem i den värld vi lever i. De tänker att de måste vara utåtriktade för att få ett jobb och för att kunna lära känna människor. Många är rädda för att om de tillåter sig själva att lyssna på sitt behov av ensamhet kommer det leda till att de enbart blir isolerade från omvärlden. Att tillåta sig själv att vara blyg tänker de gör att de kommer ännu längre ifrån de fördjupade relationer som de längtar efter. Detta stämmer dock bara om vi köper myten om att det är något negativt att vara tystlåten.

Sanningen är egentligen den att ett omfamnande av din unika personlighet kommer öppna så många fler dörrar för dig. Den viktigaste biten är att du då kan få känna att du duger precis som du är. Du behöver inte ändra på dig för att bli accepterad eller älskad. Du kan sluta kämpa emot och sätta upp väggar gentemot andra för att de inte ska upptäcka att du egentligen inte är sådär utåtriktad. Du får vara du och det frigör både mycket energi och tid att fokusera på att stärka upp din autentiska personlighet istället.

Ladda dina batterier utan dåligt samvete

För att finna den där tysta gnistan inom dig behöver du ha din energi. Därför uppmanar jag dig att sluta ladda ur dina introverta batterier för att du vill vara andra till lags. Jag vet hur det är, du gör det för att du vill vara snäll och tillmötesgående gentemot andra. Men konsekvenserna av det blir en trött och sliten introvert som har mycket enklare att tänka negativt om sig själv än när hen är utvilad. Då är det betydligt svårare att se och uppskatta sina tysta styrkor. Det är när du tillåter dig själv att njuta av din egentid som du lägger grunden för att på ditt, tysta och unika, sätt möta världen.

Visa världen din tystlåtenhet

Som jag skrev i början kan det ha sina sköna, dock förledande, fördelar med att agera på ett extrovert sätt i vår värld. Men som en som har testat på motsatsen, att låta min tysta personlighet få blomma ut, kan jag vittna om hur mycket mer bestående och stärkande detta är. I takt med att jag började lyssna mer och mer på mina egna behov och utforska min tystlåtna personlighet upptäckte jag att jag började attrahera de där människorna som jag ville komma närmare. En av mina bästa vänner, Ida, fann jag på det sättet.

Vi möttes i en trappa på Umeå universitet när vi båda tänkte börja studera till lärare 2010. Ida stod framför mig och jag tänkte att jag skulle vara modig och hälsa. Direkt kände jag att hon var en person som jag ville lära känna bättre. Men under de första veckorna, nollningsveckor, umgicks man inte direkt på en blyg-introvert persons hemmaplan. Där och då var jag dock trött på att låtsas vara extrovert under mina skolstarter och försökte istället köra min egen väg. Så när en av de vi hängde med där i trappen ville slå följe till Systemet för att bunkra på sig alkohol till kvällens bravader tackade jag nej. Jag sa precis som det var, att jag inte dricker och skulle passa på att umgås med min syster och mamma under kvällen. Jag minns inte Idas reaktion i stunden men hon har berättat i efterhand att hon blev så glad av att ha träffat någon som inte heller var så himla pepp på nollningen. Efter det sågs vi många gånger och skrattade så vi kiknade, filosoferade kring livet och slukade kakdegar. Än idag är hon en av mina bästa personer.

Min poäng med denna lilla anekdot är att du behöver vara sann mot din autentiska personlighet för att attrahera de som du vill attrahera i ditt liv. Hur ska de annars förstå att du är precis den de letar efter? Tänker man så förstår man hur viktigt det kan vara att våga visa lite mer av sin tystlåtenhet. Med det sagt vill jag poängtera att det inte är för inte som vi blyga och introverta och har en förkärlek till att skynda långsamt. Det är också en del av att vara som vi är och därför vill jag att du gör precis det även med detta, ta ett litet steg i taget. Pressa inte dig själv mer än vad som känns rimligt och ta hand om dig själv när det blir läskigt och svårt. Bara genom att ställa om dina tankar om din tystlåtna personlighet kommer du se att det händer mycket i och omkring dig<3.