Vill du hjälpa mig med Blygmodig?

cropped-thumb_IMG_2233_1024

Hej alla fina läsare. 
Det finns en frustration i mitt hjärta. Att brinna för Blygmodig men samtidigt inte ha energi eller tid till det som det förtjänar och kräver. Just nu arbetar jag heltid med sommarlovsaktiviteter för ensamkommande ungdomar i vår kommun och det är jätteroligt men tar mycket tid och jag blir trött. Det gnager i mig att jag inte lägger tid på blogg och hemsida eftersom jag känner att det budskap som Blygmodig står på är så viktigt att få ut till alla som behöver höra. Jag tänker på mig själv när jag var tonåring och hur mycket självhat jag hade kunnat slippa genom att få höra att det är okej att vara blyg. Att någon hade sagt att det finns många styrkor med att vara introvert och försiktig hade kunnat leda till att jag blev min egen vän mer. Jag vill ge den möjligheten till fler. Men som det är nu hinner jag inte på egen hand.

Därför vill jag höra mig för om det finns någon själ därute som skulle vilja hjälpa mig och stötta upp Blygmodig under en kortare period (kanske längre)? Jag vet inte riktigt hur det samarbetet skulle se ut, utan tänker att det kan diskuteras beroende på vad personen det gäller själv tycker är roligast. Dig som jag söker ska vara blyg och gärna introvert samt dela de värderingar kring blyghet, försiktighet och introversion som Blygmodig står för (att det är styrkor). Du ska tycka om att skriva samt vara kreativ. Du ska tycka om att arbeta för dig själv men också att samarbeta två och två. Arbetet är volontärarbete och vi bestämmer tillsammans hur många timmar per vecka det ska handla om.

Det finns mycket att göra kring att lyfta blyghet och tystlåtenhet som något positivt så jag tror att vi skulle kunna få det mycket roligt tillsammans! Om detta låter intressant tycker jag att du ska maila mig på: blygmodig@gmail.com och berätta mer om dig själv.

Att aldrig riktigt slappna av

”Tänk om någon skulle se mig nu” ”Oj, den där personen måste tro att jag är jättekonstig” ”Nej, jag vågar inte, då kanske den tror att jag är…”

Mitt huvud känns som att det alltid är ockuperat av tankar som dessa. Att jag ständigt bryr mig om vad andra tror och tänker om mig. Det är som att min hjärnas främsta fokus ligger på att försöka komma underfund med hur många personer som tycker att jag inte passar in. Den gör i alla fall en himla kraftansträngning för att övertyga mig om att något måste vara fel med mig. Den verkar tycka att det är det viktigaste för min överlevnad. För den beter sig åtminstone som att det vore en stor himla katastrof om någon tyckte jag var udda eller konstig.

Det är som att leva tillsammans med en dömande blick dygnet runt. För även när jag vet att jag är helt själv, att ingen kan se eller döma mig, är det som att de ändå finns där i tanken. Jag kan föreställa mig hur människor står och tittar snett på mig. Jag kan också komma på mig själv med att föra dialoger i mitt huvud med dessa personer där jag bortförklarar eller försvarar mitt beteende.

Jag tror att mitt huvud hållit på så här under lång tid men det är först sista tiden som jag insett hur trött jag blir av det. Det är inte konstigt att jag är helt slut på eftermiddagarna när jag dagarna i ända försöker anpassa mig in i absurdum för att inte vara i vägen för någon.

Just nu har jag hamnat i en situation där jag måste öva mig på att inte bry mig om vad andra personer tycker och tänker. Det är ju aldrig riktigt frivilligt att bli ifrågasatt. Och egentligen är jag lite för trött för att orka med än mer anstormning från min oroliga hjärna. Men samtidigt tror jag att jag måste öva mig för att inte göra helt slut på mig själv i längden. Jag måste lära mig att världen inte går under för att andra tänker eller tror att jag är på ett visst sätt. Jag måste ha den medkänslan med mig själv att jag bara är en människa som helt enkelt är ofullkomlig och att det måste få vara okej. Det är svårt, men jag måste.

Känner ni igen er i detta? Hur gör ni för att inte bli helt utmattade av all anpassning och oro för vad andra tycker och tänker?

 

Att känna sig utanför

Jag kan befinna mig i grupper där stämningen är hög, där det finns gemenskap och skratt. Jag kan sitta med och nicka och le. Jag kan se att de har roligt och att de trivs i varandras sällskap.

Men det är just det. De har roligt, de har gemenskap. När jag sitter där och betraktar dem kan jag inte för min värld inkludera mig själv i deras grupp. Jag finns där men ändå inte. Jag är med, men inte på riktigt, om ni förstår?

Detta, att jag alltid ställer mig själv utanför gemenskapen är mitt ständiga, jävla, sociala dilemma. Att vara med men ändå känna mig utanför. Det är som att den begränsande blygheten går hand i hand med denna bottenlösa känsla av att inte höra till. Att se sig själv som annorlunda och därmed inte anse sig inneha rätten att ingå i en gemenskap.

Att må dåligt är inte en bra ingrediens för att råda bot på denna känsla. Den sista tiden har jag fått kämpa väldigt mycket med att ens våga gå in i grupper där jag är osäker på vad folk tycker om mig. Det gör att jag ibland har tillräckligt med mod att trotsa min rädsla och andra dagar måste fly, något som ger lite dubbla budskap till min omgivning och inte skapar någon trygghet för mig.

Men vad gör man när känslan av att människor bara vill att man ska försvinna ur ens åsyn tar över så pass mycket att man börjar tro på den? När den lilla energireserv man har går åt till att orka få vardagen gå runt och det inte finns en uns kvar att övertala sig själv att känslan är just det, en känsla? Och jag vet inte, jag har faktiskt inget svar på det.

Men min tanke är att tillåta mig spendera massa tid med de som jag vet uppskattar mig. Jag tänker inte tvinga mig själv att gå utanför min trygghetszon som vissa menar är lösningen. Jag är motvalls och vill få vila i min egen trygghetsoas. Det är ändå där vila och helande sker.

Sedan, lite eller mycket senare, kanske jag kan utforska vidare hur man gör för att inte alltid jagas av känslan av att vara utanför.

Stanna i din trygghetszon!

comfort-zone

Hur många gånger har någon försökt ‘uppmuntra’ dig att ta dig ut ur din trygghetszon? Eller sagt att du behöver ”komma ut ur ditt skal”? Och hur många gånger av dessa har du känt att ”Yes! Vad taggad jag blev på att vara våghalsig nu efter ditt geniala råd!”? Svaret är givet. För när någon ber oss att ta oss ut från vårt skal är det inte en uppmuntran utan en kritik mot vår personlighet och sätt att vara på. Vi reagerar inte med att ”släppa loss” mer och blir utåtriktade utan drar oss istället mer inåt och känner skuld och skam.

Det finns någon form av konsensus i samhället om att allt bra sker utanför vår trygghetszon. ”Where the magic happens” som bilden ovan lite klyschigt proklamerar. Jag blir så trött när jag ser sådana bilder eller när folk pratar i dessa termer. För det innebär att det skulle vara något fult och lite fegt att stanna i sin trygga zon. Att det inte är tillräckligt.

Jag vill påstå att trygghetszonen är enormt underskattad. Försök bara föreställa dig en människa som hela tiden befinner sig utanför sin trygghetszon. Känn pulsen som stiger och oron i magen. Känn spänningen och adrenalinet som pumpar runt i kroppen. Känn sedan hur slapp och trött kroppen blir efteråt när pulsen går ner igen. Känns det som ett tillstånd  som vi människor är gjorda för att uppehålla oss mycket och länge i? Nej, inte direkt. Kroppen klarar inte av den intensiva nivå alla system och reaktioner ligger på när vi tar steg utanför trygghetszonen.

Var magin händer

Trygghetszonen är din grundpelare, platsen du ska kunna hämta din energi ifrån och där du vilar. Den fungerar som en härlig oas. Det är där hela du ska få plats. Därför menar jag att det också är där det här magiska händer. I trygghetsoasen kan vi hela oss själva efter att vår omgivning bemött oss på ett mindre snällt sätt. I den kan vi bygga en stabil grund som vi vet att vi kan komma tillbaka till efter en resa utanför.

magin

Jag vill till och med hävda att det magiska många gånger måste hända i trygghetsoasen först för att det ska kunna hända något magiskt utanför den. För vilken människa vågar gå utanför tryggheten om det inte finns ett ställe att retirera till efteråt? Ett som är säkert är att en människa som känner sig hemma och trygg i sin oas har betydligt enklare för att våga sig utanför den. Eftersom den vet att trygghetsoasen finns där och väntar efteråt.

Det är inte något dåligt att gå utanför sin trygghetszon. Det är ju en utforskningsfärd där man lär känna en ny sida hos sig själv. Men det jag är kritisk till är tanken om att vår trygghetszon skulle vara något negativt. Att det skulle vara pinsamt att inte gå utanför den hela tiden. Särskilt vi som är blyga, försiktiga och introverta har ofta fått höra att vi måste utmana oss själva. Vi måste räcka upp handen mer på lektionerna, vi måste tala högre och ta mer plats. Hela min grundskoletid var en himla resa utanför min trygghetszon och det enda det ledde till var skam och självhat.

Jag bara undrar: När ska vi få möjligheten att utforska vår trygghetszon i vår autentiska, tystlåtna, personlighet utan att känna någon jäkla skam för det? När ska vi få möjligheten att skapa en trygg oas i vår tystlåtenhet istället för några snäva normer?

Du blyga och introverta har redan kämpat och övergett din trygghetszon gång på gång för att göra vårt extrovertorienterade samhälle nöjt. Ditt hjärta har slagit hårt mot bröstet medan du höjt rösten. Det har knytit sig i magen när du haft muntliga redovisningar. Du har gråtit flera gånger för att du inte vågade prata och känt hur skammen fyllt hela din kropp.

Det får räcka nu. Du har spenderat tillräckligt med tid utanför din egen trygghet för att andra fått för sig att du ska hitta den i ett annat sätt att vara på. Nu är det dags för något annat.

Därför vill jag ge ett viktigt uppdrag till dig. Ett uppdrag som innebär att du ska börja skapa din egen trygghetsoas. I början kan det vara en inbjudande plats som du skapar i tanken dit du kan retirera när du känner att du behöver, kanske en vacker strand eller härligt mjuk soffa? Lite längre fram kan det handla om hur du pratar med dig själv i sociala situationer. Att byta ut negativa tankar mot medkännande och uppmuntrande. På det viset bygger du upp en oas inom dig själv dit du kan hämta kraft och energi. Alla blyga och introverta är värda att få ha en sådan plats<3.

Telefonen = min fiende

telefonnejtack

Ja, nu ska det ut: Jag avskyr telefoner. 

Okej, okej, nu ska jag inte generalisera och dra alla telefoner och dess funktioner över en kam. Det vore lite väl hårt. Att man kan SMSa och surfa på dem är ju typ en gudasänd gåva till alla introverta och socialt awkwarda människor.

Men låt oss prata (i text, tack) om telefonsamtal… Jag har så länge jag kan minnas både haft svårt och varit rädd för att prata i telefon. När telefonen ringer kan det många gånger vara som ett oönskat och oannonserat besök. Jag blir avbruten i det jag gör och måste börja fundera på om jag ska svara eller inte (att svara per autopilot tror jag starkt är en extrovert-reaktion). Oftast vill jag inte svara men känner att jag kanske måste. Sedan visar mobilen ett missat samtal för att jag tog för lång tid på mig med att dividera kring för- och nackdelar med att svara eller inte. En lättnad sköljer över mig men kort därefter börjar jag fundera på vad personen ville och tänker att nu måste jag ringa tillbaka om en stund vilket också skapar oro. Mest av allt vill jag bara skicka ett sms, vilket jag ganska ofta också gör.

Jag skjuter alltid upp att ringa samtal som måste ringas. Ni vet, boka tid till läkaren, förklara för CSN att jag vill börja betala tillbaka mitt lån och söka sommarjobb. När jag var yngre lät jag mina föräldrar ringa. Men när jag nu är 26 anses det tyvärr inte längre som ”socialt accepterat” så den utvägen har jag inte längre, haha. Fortfarande, om än i mindre skala än tidigare, går jag med en orosklump i magen innan dessa samtal och tänker på allt som kan gå fel. Jag brukar även skriva ner allt som jag vill ha sagt. När jag sedan väl ringer förbannar jag de långa ringsignalerna samtidigt som jag vill att de aldrig ska ta slut så jag slipper undan. Till sist kommer jag fram och då kan jag prata supersnabbt bara för att få allt sagt och då kan man ju förstå om personen i andra änden blir lite förbryllad och får be en att ta om allt från början igen *facepalm*.

När jag pratar i telefon är det som att jag, som redan känner mig osäker socialt, blir kapad på alla nycklar för ett smidigt samtal. Jag ser inte den andres reaktioner och den ser inte mig. Blir jag tyst för att jag vill fundera på mitt svar blir tystnaden så himla stor eftersom rösten är det enda kommunikationsmedlet vi har på telefon. Då kan frågan ”Är det något fel?” komma och då vill jag såklart övertyga om att ”nej, nej, absolut inte” och får dåligt samvete för att den tror att jag inte gillar den eller liknande. Blir den tyst när jag sagt något kan jag inte läsa av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och då överanalyserar jag hens tystnad istället. Ibland får man även förfrågningar över telefon som människor många gånger vill att man ska ta ställning till direkt. Och det där fungerar inte för en introvert (och konflikträdd) person. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ja till saker som jag egentligen inte velat och som jag förbannat mig över i efterhand.

Ja, ni hör ju? Det är inte särskilt konstigt att blyga och introverta bävar inför samtalsfunktionen på sin telefon för det finns så mycket som skapar oro och osäkerhet. Därför uppmanar jag alla att skicka mer sms<3.

PS. Vill bara lägga till att jag visst uppskattar att prata med mina närmaste i telefon, så ni behöver inte bli avskräckta av mitt inlägg och tro att jag inte vill att ni ska ringa 🙂

Hur ordet introvert ställde min värld på ända

Nothing-is-Wrong-with-Me

Jag var 19 år och hade nyligen börjat på en folkhögskola i Närke. Precis som alla tidigare skolstarter föregicks denna av en sommar med förberedelser för hur jag skulle bli mer social och framåt. Jag älskade känslan av ett nytt sammanhang, där jag var som ett blankt blad för alla som jag skulle träffa. Nu hade jag ju min chans, att sluta vara den där gråa och tråkiga Helena. Klyschiga uppmaningar såsom ”Du kan bli exakt den du vill vara” från olika magasin ringde i mitt huvud och blev min motivation. Jag tittade på hur andra agerade i sociala sammanhang och lade meningar och kroppsspråk på minnet.

När sedan skolstarten kom körde jag på i 110 och pratade och vågade som aldrig förr. Jag vågade till och med ha på mig den där klänningen som jag älskar men som är lite udda. Det skapade ett rus, att vara så där social och inte alls som jag brukar. Men så snart allting inte flöt på såsom det gjort för de jag tidigare iakttagit började tvivlen komma. Reaktioner som jag tolkade som tveksamma eller distanserande från mina samtalspartners skapade en stor klump i magen. Jag fortsatte att prata på men började få den bekanta känslan av att detta är inte jag, ”Det här är ju bara ett skådespeleri, alla kan se igenom det här.” När första dagen var över var jag helt slut på grund av att jag lekt supersocial och samtidigt matat huvudet med negativa tankar. Och den där fejkade känslan gick inte att skaka av sig. Så det gick ett par dagar och jag sen var åter igen inne i min vanliga, försiktiga roll. Jag klandrade mig själv oerhört och hade fortsatt svårt att komma människor nära.

En dag under den hösten googlade jag på att vara introvert, ett ord som jag tyckte lät ganska intressant. Något jag kanske kunde relatera till och rama in mitt sätt att vara på. Jag bestämde mig för att beställa hem en bok, något som det på den tiden enbart fanns på engelska. Efter ett par dagar landande ”The introvert advantage” i min brevlåda och jag började läsa. Redan efter första kapitlet var det som att en polett föll ner hos mig, en halleluja-sång började spelas inombords och mina ögon blev tårfyllda. Insikten bara föll över mig:

”DET ÄR INGET FEL PÅ MIG!”

Än idag är detta definitivt topp tre insikter jag haft om mig själv och livet. Från att jag satt där som 19-åring och grät över att det inte var något fel på mig till hur jag som 26-åring driver en hemsida och blogg i ämnet har det hänt himla mycket.

Ordet introvert ställde hela min bild på mig själv och människor på ända. Jag insåg inte bara att jag var okej som jag var utan blev också mer ödmjukt inställd till resten av min försiktiga personlighet. Jag förstod att samhället premierar extroverta människor och att det är mycket därför jag känt sådan skam över min blyghet och mitt behov av att vara ensam mycket. Från att enbart ha sparkat på mig själv började jag rikta, hälsosam och relevant, ilska mot min omgivning och hur den bemött mig. Jag slutade ta på mig hela ansvaret när en konversation blev tyst och insåg att människor som helt uteslöt blyga personer inte var vettiga människor. Jag kunde börja släppa på skammen över att vilja vara själv mycket och förstod varför jag blev så trött av att umgås under längre perioder.

Jag fick även upptäcka mina introverta styrkor och värdera egenskaper som jag tidigare negligerat. På grund av det började jag bli nyfiken på dem istället för att försöka bli någon annan. Mitt fokus landade mer och mer på att utveckla dessa kvalitéer som redan fanns inom mig vilket visade sig ge mycket mer bestående energi och självkänsla än mina tidigare ”gör-om-mig-projekt”. Det är mycket tack vare detta som jag idag ser mig själv som en i grund och botten ganska trygg person. Numera vet jag mina behov och vem jag är vilket skapar en stabil grund att utgå ifrån istället för att i frustrationen försöka finna mitt icke-existerande extroverta jag.

Ordet introvert gjorde också att jag förstod andra människor bättre. Jag började observera och analysera de i min omgivning och kunde ibland bli förvånad över att inse vilka som faktiskt tycktes vara mina introvert-fränder. En tanke jag minns att jag tänkte var att det förmodligen finns fler än mig som skådespelar som extrovert under många år. Även de extroverta i min omgivning fick jag en större förståelse för. Nu kunde jag distansera mig lättare när någon började prata på utan att ställa någon fråga. Många har helt enkelt fått lära sig att detta är sättet man konverserar på, avbryter ingen så fortsätter man.

Men något av det viktigaste jag insåg var att jag inte var ensam om att ha trott att det var något fel på mig. Jag förstod att det fanns ett helt av av andra blyga och introverta som precis som mig går och tror att de måste ändra på sig för att duga. Det behövdes det bli ändring på och därför skapades Blygmodig för att kunna nå ut med ett annat budskap<3. Och nu är det 2016 och jag älskar att få driva något som känns så rätt ända in i benmärgen.

Över till er fina läsare! Jag vill veta mer om er resa med att upptäcka er introverta personlighet. Hur upptäckte du att du var introvert? Och vilka konsekvenser har det haft för ditt liv?

3 sätt att äga din tystlåtenhet på

Äga din tystlåtenhet

Många introverta och blyga har i hela sina liv försökt anpassa sig själva efter extroverta normer. De har fått höra direkta och känt av implicita åsikter om att det inte riktigt räcker att vara som de är. Därför jobbar många hårt med att utrota sin blyghet eller sitt behov av ensamhet. Det kan vara tilldragande att lyckas klämma in sig själv i de snäva utåtriktade normerna och skörda dess sociala frukter. För att vara en del av extroverta normen ger självklart fördelar som vi introverta och blyga inte riktigt fått tagit del av. Men om något är det extremt uttröttande att gå emot sin egen personlighet. Vilket ofta, om inte alltid, resulterar i att man blir energilös och gråter utan att förstå varför.

Som tur är finns det en annan väg att gå. Du kan börja vandra på vägen där du får upptäcka alla styrkor som du som tystlåten har. För är det något jag vill att du ska veta är det att du redan har en fantastisk personlighet som bara väntar på att få blomma ut. Efter alla år av att pressa undan din natur är det nu dags att utforska det fascinerande, vackra, starka och mystiska med en tyst personlighet. Här är tre sätt för att äntligen äga din tystlåtenhet istället för att försöka utplåna den:

Omfamna din tystlåtenhet

Många blyga och introverta tänker att det inte är bra att omfamna sin egen personlighet då de tror att det kommer vara ett hinder för dem i den värld vi lever i. De tänker att de måste vara utåtriktade för att få ett jobb och för att kunna lära känna människor. Många är rädda för att om de tillåter sig själva att lyssna på sitt behov av ensamhet kommer det leda till att de enbart blir isolerade från omvärlden. Att tillåta sig själv att vara blyg tänker de gör att de kommer ännu längre ifrån de fördjupade relationer som de längtar efter. Detta stämmer dock bara om vi köper myten om att det är något negativt att vara tystlåten.

Sanningen är egentligen den att ett omfamnande av din unika personlighet kommer öppna så många fler dörrar för dig. Den viktigaste biten är att du då kan få känna att du duger precis som du är. Du behöver inte ändra på dig för att bli accepterad eller älskad. Du kan sluta kämpa emot och sätta upp väggar gentemot andra för att de inte ska upptäcka att du egentligen inte är sådär utåtriktad. Du får vara du och det frigör både mycket energi och tid att fokusera på att stärka upp din autentiska personlighet istället.

Ladda dina batterier utan dåligt samvete

För att finna den där tysta gnistan inom dig behöver du ha din energi. Därför uppmanar jag dig att sluta ladda ur dina introverta batterier för att du vill vara andra till lags. Jag vet hur det är, du gör det för att du vill vara snäll och tillmötesgående gentemot andra. Men konsekvenserna av det blir en trött och sliten introvert som har mycket enklare att tänka negativt om sig själv än när hen är utvilad. Då är det betydligt svårare att se och uppskatta sina tysta styrkor. Det är när du tillåter dig själv att njuta av din egentid som du lägger grunden för att på ditt, tysta och unika, sätt möta världen.

Visa världen din tystlåtenhet

Som jag skrev i början kan det ha sina sköna, dock förledande, fördelar med att agera på ett extrovert sätt i vår värld. Men som en som har testat på motsatsen, att låta min tysta personlighet få blomma ut, kan jag vittna om hur mycket mer bestående och stärkande detta är. I takt med att jag började lyssna mer och mer på mina egna behov och utforska min tystlåtna personlighet upptäckte jag att jag började attrahera de där människorna som jag ville komma närmare. En av mina bästa vänner, Ida, fann jag på det sättet.

Vi möttes i en trappa på Umeå universitet när vi båda tänkte börja studera till lärare 2010. Ida stod framför mig och jag tänkte att jag skulle vara modig och hälsa. Direkt kände jag att hon var en person som jag ville lära känna bättre. Men under de första veckorna, nollningsveckor, umgicks man inte direkt på en blyg-introvert persons hemmaplan. Där och då var jag dock trött på att låtsas vara extrovert under mina skolstarter och försökte istället köra min egen väg. Så när en av de vi hängde med där i trappen ville slå följe till Systemet för att bunkra på sig alkohol till kvällens bravader tackade jag nej. Jag sa precis som det var, att jag inte dricker och skulle passa på att umgås med min syster och mamma under kvällen. Jag minns inte Idas reaktion i stunden men hon har berättat i efterhand att hon blev så glad av att ha träffat någon som inte heller var så himla pepp på nollningen. Efter det sågs vi många gånger och skrattade så vi kiknade, filosoferade kring livet och slukade kakdegar. Än idag är hon en av mina bästa personer.

Min poäng med denna lilla anekdot är att du behöver vara sann mot din autentiska personlighet för att attrahera de som du vill attrahera i ditt liv. Hur ska de annars förstå att du är precis den de letar efter? Tänker man så förstår man hur viktigt det kan vara att våga visa lite mer av sin tystlåtenhet. Med det sagt vill jag poängtera att det inte är för inte som vi blyga och introverta och har en förkärlek till att skynda långsamt. Det är också en del av att vara som vi är och därför vill jag att du gör precis det även med detta, ta ett litet steg i taget. Pressa inte dig själv mer än vad som känns rimligt och ta hand om dig själv när det blir läskigt och svårt. Bara genom att ställa om dina tankar om din tystlåtna personlighet kommer du se att det händer mycket i och omkring dig<3.

 

Att vara blygmodig är…

Ja, vad menar jag egentligen med ordet blygmodig? Här kommer en liten minilektion om betydelsen! Dessutom kan den få bli en dos lördagspepp till er alla blygmodiga läsare<3.

Att vara blygmodig är

5 saker introverta och blyga är trötta på

På grund av att vi lever i ett extrovertorienterat samhälle finns det både mycket fördomar och missuppfattningar om oss som är blyga och introverta. Detta kan i vardagen lätt leda till att extroverta människor säger och gör saker som för dem kanske är välmenande men som mest skapar press och skam hos oss. Jag anar att ni är många som kommer känna igen er i dessa fem exempel…

1. Frågan ”Varför är du så tyst?” Jag vet inte med er men jag har fått höra det tillräckligt många gånger för att numera i princip ha nått tankeläsningsnivå och kan se på folk att de tänker detta innan de ens sagt det till mig. Vad är det för mening med att påpeka att någon är tyst? Vad ska jag svara på det? ”Eh, ja..?” eller kanske ”Japp! Och du tycks gilla din egen röst mycket.” Nä, alltså det finns inte riktigt något vettigt att svara på en sådan lustig fråga. Men kanske är detta ändå vad man önskar sig våga svara:

If-you-think-Im-quiet

2. Det ignoranta pep-talk-et: ”Kom ut ur ditt skal!” Jag tror att detta är en välmenande uppmaning från människor, men det blir ganska ignorant i praktiken. Det är ännu ett budskap om att det enda rätta är att ta plats och vara utåtriktad i vår värld. Att vi som ibland befinner oss i våra ”skal” inte får plats på det sätt som vi är. Vi är först välkomna på riktigt när vi vågar oss utanför vårt skal som denna person ser som ett problem. Ett problem som jag ofta tror ligger främst hos andra.

3. Den förvånade och medlidsamma blicken när man berättar att man varit själv hela helgen. Jag frågar mig gång på gång hur det kan vara så provocerande och problematiskt att kunna njuta av sitt eget sällskap? Många sammankopplar direkt att vara själv med ensamhet och känslor av utanförskap. Vilket kanske gäller för en del människor men inte för alla och heller inte alltid. Som vi alla vet är det en milslång skillnad mellan den självvalda och ickevalda ensamheten. Så snälla, sluta tycka synd om mig när jag precis haft mitt livs drömhelg<3.

4. När man berättar att man är introvert och får till svar ”Men det kan du ju inte vara, du gillar ju människor!” Jo, det var ju det här med fördomar. Bara för att man är introvert och uppskattar att hänga mycket med sig själv betyder det inte att man ogillar folk i allmänhet. Det är ganska tvärtemot. Introverta älskar att möta människor på djupet och få upptäcka deras unika charm och drivkrafter. Vi drömmer ofta om att hjälpa andra på olika sätt och förundras över samtalen där man får se nya sidor av en person. Vi må inte gilla småprat eller att umgås i stora grupper, men fans av människor är vi ändå.

5. Att inte bli bjuden för att folk tror att man ändå inte tänker komma.

I-DONT-WANT-TO-GO

Så här är det: Många av oss introverta avskyr fester och sammanhang där man ska mingla och småprata med människor vi inte känner. Men vad som är värre än att bli tvingad att gå på en sådan fest är att inte ens bli bjuden. Det är en sak att få välja att inte gå men ändå känna att man är välkommen och inkluderad. Det är en annan sak att inte ens bli bjuden och alltså exkluderad.

 

Julklappstips till blyga, tysta & känsliga

Jag anar att det finns fler än jag som tycker att december alltid tenderar att susa iväg, likaså detta år. December är en månad som jag kliver in i med en dubbel känsla. Jag älskar jul och att fixa den där mysiga stämningen genom att julpynta och fylla huset med saffransdoft. Samtidigt är det ofta en väldigt hektisk tid för många och den delen kunde jag gärna varit utan. Vi köper inte julklappar längre och det har gjort allting lite mindre stressigt. Men jag vet att många andra fortfarande köper klappar och då kan det vara lugnande och praktiskt att få lite tips! I detta inlägg kommer jag därför ge er tips på vad en tyst eller känslig själ skulle kunna tänkas uppskatta!

_______________________________________________

Det finns väl inget mer givet än att tipsa om böcker? Jag älskar att läsa böcker och under lovtider är det så himla mysigt att krypa ner i soffan och tas till en annan verklighet. Att bli uppslukad av en bok måste ju ändå vara en topp-fem känsla för introverta?

the-irresistible-introvert-harness-the-power-of-quiet-charisma-in-a-loud-worldEn favoritbok för mig är Susan Cains Tyst som lyfter upp varför introverta blivit åsidosatta och lyfter denna personlighets styrkor. Oerhört välarbetad, välskriven och engagerande. I vår och sommar kommer dessutom fler spännande böcker om introversion. Hör här bara; Quiet Power av Susan Cain och Gregory Mone som riktar sig till de som möter introverta barn i olika sammanhang, The irresistible introvert av Michaela Chung (som driver Introvert Spring) som handlar om att få introverta att inse och upptäcka sin egen styrka och karisma, och slutligen Själv – kraften i egentid av Linus Jonkman som kommer beröra självsamhet och varför detta är en sådan styrka. Varför inte skapa ett egenkomponerat presentkort på böcker där du berättar om dessa tre som din tystlåtna vän kan längta efter?

_______________________________________________

thumb_Skärmavbild 2015-12-17 kl. 1.21.01 em_1024

Många av den tysta och känsliga personligheten är empatiska och engagerade för att andra ska må väl. Vi har nära till att känna för vår värld och miljö och därför är en himla fin julklapp till oss att skänka pengar till någon klok organisation. Eftersom jag själv varit engagerad i Diakonia och sett vilket vettigt och fint arbete de gör vill jag tipsa om deras underbara initiativ ”Ge bort en rättighet”. Genom att köpa deras fina A5 med citat på bidrar du med viktiga slantar till deras långsiktiga arbete i utsatta områden. Jag vill tillägga att det bästa med Diakonia är att de väldigt sällan startar upp egna initiativ i de länder de arbetar i. Deras arbete fokuserar istället på att hitta goda krafter på plats, alltså av människor som bor i länderna, och stötta dessa med ekonomi, kunskap eller annat. På så vis arbetar man med att stödja lokalbefolkningen i sin strävan att bygga upp deras samhälle.

_______________________________________________

OSTRICH-PILLOW_Studio-Banana-THiNGS_kawamura-ganjavian_03

Alltså, har ni hört talas om The Ostrich Pillow (Strutskudden på svenska)? Den ser ju för rolig ut men har en perfekt funktion för alla tysta och känsliga som vill kunna stänga av världen omkring sig. Detta är en kudde man sätter på huvudet för att kunna slumra och vila en stund. Eftersom den stänger ute ljud och synintryck kan man få en väldigt avslappnad och skön stund.  Ser superskön ut! Finns även en Ostrich pillow light som ser ut såhär:

OSTRICH-PILLOW-LIGHT_STUDIO-BANANA-THINGS_001

_______________________________________________

Vi introverta och känsliga som behöver mycket egentid för att ladda våra batterier älskar ju att mysa och chilla. Att då köpa ett ”ladda-dina-värdefulla-batterier-kit” i julklapp vore så uppskattat! Tips på saker att inkludera i ett sådant kit är:

31397179-origpic-c7d41a.jpg_0_0_100_100_275_412_90En mysig filt, denna är en ekologisk sammetsfilt från Lapland Eco Store

2135Även ett värmande, lugnande och gott te ska ingå. Detta heter Wild Rooibos och finns på The House of Fair Trade

31501134-origpic-b79eed

Dessa slippies från Plushälsa kan man värma i mikron en sväng och sedan håller de sig och dina fötter varma i upp till två timmar! Snacka om mys.

doftljus

Sist men inte minst vill jag tipsa om ekologiska doftljus! Dessa superfina och handgjorda finns på Yvelis.se och kirrar mysstämningen direkt. 

_______________________________________________

98ede60dd1b7964742ba0a7010325340

Slutligen tycker jag att den bästa av julklappar är upplevelser! Varför inte ge din tysta favoritperson ett terminskort på biografen eller teatern i er stad? Eller kanske låta den gå en meditations- eller yoga-kurs?  Om ni lever tillsammans kan du också komponera ihop en hög med ”egentids-kort”. På dem kan du skriva att du lovar att fixa middag, städad lägenhet, fotbad, ljuskavalkad eller vad det nu må vara som din person får njuta av helt ifred en kväll efter jobbet/skolan/allmänt jobbig dag. Dessa kort får då personen ta till när den vill och det passar för er under året som kommer.

_______________________________________________

Har ni fler tips på fina julklappar att ge bort till tysta och känsliga personer? Skriv gärna en rad i kommentarerna!