Jag glömde (nästan) bort att jag var introvert

Jag har semester nu. Jag har hunnit att vara på Gotland och skrattat tills jag fått ont i magen, fotat raukar och promenerat i Visby.  Jag har till och med varit på en rockfestival (!) och sedan sovit 11 timmar (#introvert). Men jag har också mått ganska dåligt, varit känslig och ledsen över något som jag inte riktigt vet vad. Allra mest har jag dock lyssnat på musik och tittat på molnen på himlen. Det förvånar mig nästan hur mycket tid jag spenderat i min egen bubbla den senaste veckan. Det känns ovant men ändå hemma och jag sa till mamma idag att jag glömt bort att jag är så här pass introvert.

Eftersom jag har ett väldigt socialt arbete (arbetar med ensamkommande ungdomar) och dessutom arbetat dagtid sedan i april har jag liksom inte hunnit märka av mitt stora krav på egentid. Jag har varit trött efter jobbet men aldrig hunnit stanna i min egen bubbla särskilt länge. Nu älskar jag mitt jobb så pass att det ger mig mycket energi så det har inte varit särskilt uppoffrande, men det känns ändå lite märkligt. Nu när jag spenderar timme efter timme med mitt eget sällskap kan jag nästan få dåligt samvete över att jag glömt min autentiska personlighet. Jag kan blicka tillbaka över sommaren och tänka ”Vem var den där sociala människan egentligen? Var kom hon ifrån? Och varför blev hon inte mer trött?”

Men sedan slår det mig att hon inte alls är en främling, utan snarare tvärtom. Att jag har hittat en bit av mig själv som jag har letat efter. Genom mitt arbete får jag nämligen vara social på ett sätt som jag tidigare saknat. Det är ett sätt jag känner mig trygg i eftersom jag inte behöver vara privat men gärna personlig. Jag får använda mig av mitt inkännande sätt och något av det viktigaste i vårt jobb är att utveckla relationer med våra ungdomar och just det älskar jag. Det är en perfekt blandning mellan att finnas som ett tryggt stöd och kunna ställa de djupare frågorna men också kunna använda sig av sin humor och sprida glädje.

Att vara introvert handlar ju faktiskt inte enbart om att ha ett stort behov av att vara själv. För mig handlar det lika mycket om det, som vad det känns som för mig, outtröttliga behovet av djupare kontakt med andra människor. Att få upptäcka människors komplexa personligheter, deras drivkrafter, den historia de bär på och de drömmar de längtar efter. Men också om att få betyda något för andra, att få vara en trygg person som andra vet att de kan vända sig till. Att få komma nära och bygga ett starkt band där en annan människa vet att den kan lita på mig, det är så jäkla fint. Och det är precis det jag har möjlighet att göra i mitt arbete.

Så nej, kära introverta och känsliga du, att du pratar mer nu än tidigare och är mer social har inget och göra med att du skulle ha blivit en sämre introvert. Du har bara hittat ytterligare en pusselbit i din egen komplexa inåtvända personlighet<3.

Vill du hjälpa mig med Blygmodig?

cropped-thumb_IMG_2233_1024

Hej alla fina läsare. 
Det finns en frustration i mitt hjärta. Att brinna för Blygmodig men samtidigt inte ha energi eller tid till det som det förtjänar och kräver. Just nu arbetar jag heltid med sommarlovsaktiviteter för ensamkommande ungdomar i vår kommun och det är jätteroligt men tar mycket tid och jag blir trött. Det gnager i mig att jag inte lägger tid på blogg och hemsida eftersom jag känner att det budskap som Blygmodig står på är så viktigt att få ut till alla som behöver höra. Jag tänker på mig själv när jag var tonåring och hur mycket självhat jag hade kunnat slippa genom att få höra att det är okej att vara blyg. Att någon hade sagt att det finns många styrkor med att vara introvert och försiktig hade kunnat leda till att jag blev min egen vän mer. Jag vill ge den möjligheten till fler. Men som det är nu hinner jag inte på egen hand.

Därför vill jag höra mig för om det finns någon själ därute som skulle vilja hjälpa mig och stötta upp Blygmodig under en kortare period (kanske längre)? Jag vet inte riktigt hur det samarbetet skulle se ut, utan tänker att det kan diskuteras beroende på vad personen det gäller själv tycker är roligast. Dig som jag söker ska vara blyg och gärna introvert samt dela de värderingar kring blyghet, försiktighet och introversion som Blygmodig står för (att det är styrkor). Du ska tycka om att skriva samt vara kreativ. Du ska tycka om att arbeta för dig själv men också att samarbeta två och två. Arbetet är volontärarbete och vi bestämmer tillsammans hur många timmar per vecka det ska handla om.

Det finns mycket att göra kring att lyfta blyghet och tystlåtenhet som något positivt så jag tror att vi skulle kunna få det mycket roligt tillsammans! Om detta låter intressant tycker jag att du ska maila mig på: blygmodig@gmail.com och berätta mer om dig själv.

Mitt hjärta är fullt

De sista två veckorna har varit mycket av allt. Ena stunden känner jag mig tacksam för allt jag får uppleva, alla människor jag möter och alla skratt jag får dela. Men nästa stund blir jag tung i hela kroppen, vill gråta och känner hur en stor frustration byggs upp inombords.

I mitt arbete med ensamkommande får jag möta många fantastiska ungdomar som har ett ovanligt tungt bagage. Jag har mött han med det höga skrattet som hörs i hela huset. Jag har blivit lyft till taket av han som prövar mitt tålamod men som lika ofta får mig att le. Jag har fått trösta, retats med och kramat om pojken som jag tidigare jobbade med och som idag är som min lillebror.

Jag visste det inte för ett år sedan, men dessa ungdomar från olika ställen i världen har gjort ett stort avtryck på mig. Jag visste inte att tonårspojkar kunde göra det. Men genom och med dem har jag fått känna hur det känns när mitt hjärta svämmar över av kärlek. Hur det är att skratta tills man gråter trots att man inte har samma språk. Hur lika vi alla är och hur urbota dumt det är med hela ”vi och dem”-tänket som finns i samhället.

Dessa pojkar är värda all trygghet och stabilitet som de kan få. Men om mindre än en månad ska vår riksdag rösta om ett lagförslag som kommer göra att ordet trygghet suddas ut totalt i deras värld. De ska nämligen rösta om en lag som kommer innebära att majoriteten av mina ungdomar kommer få tillfälliga uppehållstillstånd. De flesta kommer få uppehållstillstånd på 13 månader i taget och sedan kunna utvisas när de fyller 18 år. Vilken ungdom kan fokusera på skolan och att integreras i samhället när den var trettonde månad ska få besked om den får stanna eller inte? Den psykiska ohälsan kommer öka drastiskt bland dessa ungdomar. Hela 63 instanser och organisationer, såsom BRIS och Barnombudsmannen, har tydligt kritiserat detta lagförslag och flera menar att det bryter mot Barnkonventionen.

Mitt hjärta är just nu fullt av oro, ilska och frustration. Men också av kämparglöd och engagemang för dessa pojkar. Jag vill känna att gjort allt jag bara kan för att detta inhumana lagförslag inte går igenom. Därför engagerar jag mig just nu för fullt i Folkkampanj för asylrätt. De har en namninsamling som jag verkligen rekommenderar er att skriva under: http://www.folkkampanjforasylratt.se 
Det går på en minut, så gör det och tipsa sedan dina vänner! Vill man påverka mer finns det namninsamlingslistor att skriva ut på hemsidan och andra tips på hur du kan hjälpa till!

Läs mer om lagförslaget här: http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2016/04/forslag-om-att-tillfalligt-begransa-mojligheten-att-fa-uppehallstillstand-i-sverige/ 

Läs om de 63 organisationer och instanser som kritiserat lagförslaget här:
https://louisedane.wordpress.com/2016/03/10/konsten-att-saga-ett-lagforslag/ 

Om vänskap

Jag är en väldigt relationsorienterad person. Jag älskar att bygga relationer med människor och se hur de utvecklas. Något av det finaste, om inte det absolut finaste, i livet tycker jag är när man träffar någon som man känner att ”den här personen vill jag inte släppa, någonsin”. Under mitt 26-åriga liv har det hänt en handfull gånger och det är också de personer som jag håller varmast mitt hjärta idag.

Som högkänslig tror jag det kan vara vanligt att man blir som lite ”småförälskad” i vissa personer. Jag blir åtminstone det när jag möter på människor som jag tycker har något visst över sig. Då vill jag veta allt om dem och jag tröttnar liksom aldrig på dem. De som står mig närmast är sådana. Fastän jag känt dem under många, många år, och känner de utan och innan älskar jag fortfarande att lyssna på vad de egentligen tänker om saker och ting. Jag är genuint nyfiken på allt som är de och känner en stor kärlek till dem.

I media och i vårt samhälle i stort får man dock förstå att man först och främst ska förbehålla sådan kärlek till parförhållanden. Att det är ens partner man ska överösa med all kärlek och att vänskapsrelationer får komma i andra hand. Enligt normen är det din partner du ska uppvakta med söta sms och nyköpta tulpaner. Det finns väl inget som säger att man inte kan göra likadant i sina vänskapsrelationer men det är inte lika vedertaget, och det tycker jag är synd.

Jag önskar att vi kunde vidga perspektivet på kärlek och uppskattning i relationer. Att vi värderade och vårdade våra vänskapsrelationer på samma sätt som vi gör med personer vi är kära i. Att vi påminner våra vänner att vi tänker på dem, att vi saknar dem och finns här för dem. Att vi minns det där de sa i förbifarten om att gå på den där föreställningen och överraskar med biljetter till den. Eller kommer ihåg att skicka ett ”Lycka till, jag tänker på dig” inför tentor, sjukhusbesök och liknande. Kramar dem lite extra när vi ses och påminner dem om varför vi tycker så himla mycket om dem.

Så. Låt oss fira denna fredag med att fira våra vänner<3

Att aldrig riktigt slappna av

”Tänk om någon skulle se mig nu” ”Oj, den där personen måste tro att jag är jättekonstig” ”Nej, jag vågar inte, då kanske den tror att jag är…”

Mitt huvud känns som att det alltid är ockuperat av tankar som dessa. Att jag ständigt bryr mig om vad andra tror och tänker om mig. Det är som att min hjärnas främsta fokus ligger på att försöka komma underfund med hur många personer som tycker att jag inte passar in. Den gör i alla fall en himla kraftansträngning för att övertyga mig om att något måste vara fel med mig. Den verkar tycka att det är det viktigaste för min överlevnad. För den beter sig åtminstone som att det vore en stor himla katastrof om någon tyckte jag var udda eller konstig.

Det är som att leva tillsammans med en dömande blick dygnet runt. För även när jag vet att jag är helt själv, att ingen kan se eller döma mig, är det som att de ändå finns där i tanken. Jag kan föreställa mig hur människor står och tittar snett på mig. Jag kan också komma på mig själv med att föra dialoger i mitt huvud med dessa personer där jag bortförklarar eller försvarar mitt beteende.

Jag tror att mitt huvud hållit på så här under lång tid men det är först sista tiden som jag insett hur trött jag blir av det. Det är inte konstigt att jag är helt slut på eftermiddagarna när jag dagarna i ända försöker anpassa mig in i absurdum för att inte vara i vägen för någon.

Just nu har jag hamnat i en situation där jag måste öva mig på att inte bry mig om vad andra personer tycker och tänker. Det är ju aldrig riktigt frivilligt att bli ifrågasatt. Och egentligen är jag lite för trött för att orka med än mer anstormning från min oroliga hjärna. Men samtidigt tror jag att jag måste öva mig för att inte göra helt slut på mig själv i längden. Jag måste lära mig att världen inte går under för att andra tänker eller tror att jag är på ett visst sätt. Jag måste ha den medkänslan med mig själv att jag bara är en människa som helt enkelt är ofullkomlig och att det måste få vara okej. Det är svårt, men jag måste.

Känner ni igen er i detta? Hur gör ni för att inte bli helt utmattade av all anpassning och oro för vad andra tycker och tänker?

 

Mitt sätt att orka

När man inte mår bra hittar man omedvetet och medvetet olika strategier för att stå ut med sina egna känslor och tankar. Jag tänkte jag skulle visa, genom min mobilkamera, hur jag orkat (och ibland inte orkat alls) mig igenom den sista tiden.

20160411_082936

Jag köpte mig ett par skor. Ett par bekväma skor som jag gått långt och massor i. Jag som tidigare haft oerhört svårt för att promenera har nu gått, gått och gått.

20160403_233942.png-2

Jag har lyssnat på musik dygnet runt i princip (just nu är jag en fena på att ge musiktips eftersom jag lyssnat igenom massor). Och målat naglarna i våriga färger. Och sovit, mycket.

Denna tjej är helt otrolig, exempelvis.

20160429_174603

Jag har köpt X antal delicatobollar. Jag bestämde mig för att sluta ha dåligt samvete för vad jag äter eftersom jag redan hade tillräckligt med negativa tankar som skulle samsas i mitt huvud.

20160430_195353

Jag har legat på golv och stirrat upp i taket. Det är något tryggt med att ligga direkt ner på golvet. Som att känslorna landar och tystnar lite på samma gång.

468c68d4d9417c0f7f5e67ba46e0dc73

Jag har sparat citat som detta och lagt in det på min låsskärm på mobilen.

20160409_173620

Ibland har jag låtsats att jag inte alls mått piss, klätt upp mig, gått på gospelkonsert och nästan känt mig självsäker.

20160422_203701

Jag reste till fantastiska Bjärka-Säby och bara var. Jag råkade promenera i fyra timmar (eh, kartans fel…), åt frukost i tystnad, förbluffades av omgivningen (se bild), dansade för mig själv och var riktigt glad för första gången på länge.

.

Jag har också fått förmånen att umgås med min fantastiska kollega Lena (som jag inte hade annat än en plojbild på där vi grimaserar, och den skippar vi, haha). Det är speciellt att få arbeta med någon som är så empatisk som hon är. Hon och pojkarna på jobbet har varit de som gett mig mest värme och glädje i min trassliga vardag. Tack<3.

Fredagslistan

Bäst i veckan hittills?
Att ha fått skrivsuget tillbaka och ha en dialog med er läsare igen, jag har upptäckt det än mer under veckan hur mycket jag saknat det! Tack för att ni hänger kvar fortfarande 🙂

Sämst i veckan hittills?
Att jag har haft jättesvårt att somna och sedan vaknar klockan 6 och inte kan somna om…

Där har jag ont
Ingenstans just nu men min rygg längtar efter en ordentlig massage

Det tänker jag mycket på
Pojkar. Alltså pojkarna från jobbet 🙂

Det klär jag mig i
Mina supersköna svarta leggings-jeans från Pieces med hög midja, svart linne, varm stickad tröja och en sjal.

Nästa vecka ser jag fram emot
Att få träffa min syster som jag inte sett på evigheter.

Det dricker jag
Vatten, vatten, vatten. Och the. Ibland citronjuice från Godmorgon också, bästa!

Idag händer detta
Jag ska hem till mina föräldrar och äta pizza ikväll, innan dess ska jag köpa chokladbollar för det måste man ha på en fredag.

Och på lördag det här
Jag kanske ska gå på fotbollsmatch och sedan ta en långpromenad och försöka undvika allt vad valborgsmässofirande heter, haha.

Söndagen tillbringas så
Jag har ingenting planerat på söndag och då är det som det ska vara. Kanske pillar jag med lite projekt som jag inte haft ork till tidigare.

Och mest av allt önskar jag detta
Så himla konstigt/roligt sammanträffande, den som jag snodde denna lista ifrån har nämligen svarat såhär:

”Att energin jag känt under den senaste veckan ska bli kvar. Jag har saknat dig min vän och vill så gärna tillbringa mera tid med dig. Jag har faktiskt på känn att det håller på att vända nu.”

Känns som att hon satte ord på mina känslor. Jag hoppas och håller mina tummar.

Att känna sig utanför

Jag kan befinna mig i grupper där stämningen är hög, där det finns gemenskap och skratt. Jag kan sitta med och nicka och le. Jag kan se att de har roligt och att de trivs i varandras sällskap.

Men det är just det. De har roligt, de har gemenskap. När jag sitter där och betraktar dem kan jag inte för min värld inkludera mig själv i deras grupp. Jag finns där men ändå inte. Jag är med, men inte på riktigt, om ni förstår?

Detta, att jag alltid ställer mig själv utanför gemenskapen är mitt ständiga, jävla, sociala dilemma. Att vara med men ändå känna mig utanför. Det är som att den begränsande blygheten går hand i hand med denna bottenlösa känsla av att inte höra till. Att se sig själv som annorlunda och därmed inte anse sig inneha rätten att ingå i en gemenskap.

Att må dåligt är inte en bra ingrediens för att råda bot på denna känsla. Den sista tiden har jag fått kämpa väldigt mycket med att ens våga gå in i grupper där jag är osäker på vad folk tycker om mig. Det gör att jag ibland har tillräckligt med mod att trotsa min rädsla och andra dagar måste fly, något som ger lite dubbla budskap till min omgivning och inte skapar någon trygghet för mig.

Men vad gör man när känslan av att människor bara vill att man ska försvinna ur ens åsyn tar över så pass mycket att man börjar tro på den? När den lilla energireserv man har går åt till att orka få vardagen gå runt och det inte finns en uns kvar att övertala sig själv att känslan är just det, en känsla? Och jag vet inte, jag har faktiskt inget svar på det.

Men min tanke är att tillåta mig spendera massa tid med de som jag vet uppskattar mig. Jag tänker inte tvinga mig själv att gå utanför min trygghetszon som vissa menar är lösningen. Jag är motvalls och vill få vila i min egen trygghetsoas. Det är ändå där vila och helande sker.

Sedan, lite eller mycket senare, kanske jag kan utforska vidare hur man gör för att inte alltid jagas av känslan av att vara utanför.

Bloggen fyller 4 år och skrivsug

Idag såg jag att bloggen fyllde hela fyra (!) år igår. Jag tänkte att det inte kan vara möjligt men det stämde visst. Det, tillsammans med att mitt skrivsug sakta med säkert kommer tillbaka, tänkte jag fira med ett blogginlägg!

giphy-2

När man firar, oavsett vad det är, anser jag att en happy-dance är obligatorisk. Så här på internet kör vi en i gif-version!

Som ni vet har jag inte mått särskilt bra denna senvinter och vår. Det har hänt saker både privat och i mitt jobb som gjort att jag inte haft ork mer än till att få vardagen att gå runt. Men nu, i takt med att solen kikar fram mer, har jag känt en svag förhoppning och aning om att jag kanske mår lite, lite bättre. Det har blivit tydligare den sista tiden eftersom jag börjat få plats med tankar på Blygmodig och känt en längtan efter att ge det mer tid i livet. När jag känner ett sug efter mina drömmar börjar jag också känna igen mig själv lite bättre. Det har varit ganska tomt utan denna plattform och jag inser nu hur mycket jag saknat dialogen med er, mina fina läsare!

Bara av att skriva detta lilla inlägg känner jag mig än mer peppad och taggad på att komma igång med blogg och andra blygmodiga projekt. Jag tar det i den takt allt känns rätt, men från och med nu tänker jag att bloggen ska uppdateras betydligt oftare än de sista två månaderna. Hur ofta det blir märker vi!

Hur har ni haft det den sista tiden?<3 Har ni stött på några blygmodiga utmaningar? Jag tänkte berätta om en stor social utmaning jag kämpar med just nu lite senare i veckan. Hoppas ni får en fin vecka!

Svar på era frågor

valentine-charlie-brown.jpg

Alltså NI!<3 Ni är ju bara för fantastiska. Jag har haft en så himla superkass vecka av olika anledningar och gått med klump i magen och varit ledsen. Men nu när jag skrev detta inlägg och såg hur många frågor ni plitat ner och dessutom så himla BRA och INTRESSANTA sådana (ja här krävs det faktiskt CAPSLOCK) så värmer det i hela magen min. TACK finisar.

Här kommer svaren!

Anna
Vad är allra bäst med att vara introvert?

Hej Anna!
Det bästa med att vara introvert, enligt mig, är att det gör mig till en väldigt reflekterande och observant person. Något som hjälper mig att förstå varför människor ibland beter sig underligt/otrevligt. Att jag på grund av det kan se bakom olika försvar och murar. Men sen älskar jag också förmågan att kunna njuta av att vara själv!

Elin
Superbra idé!
Har du några smarta introvert-tips till vardagen?
Till exempel hur man kan få vilopauser eller stunder för sig själv på jobbet utan att man verkar avståndstagande eller konstig.

Hej Elin!
Åh, sånt där är klurigt! Jag tycker man kan säga att man vill ta lite frisk luft/röra på sig och ta sig en promenad på lunchen. Eller använda eventuella vilorum på jobbet/ge förslag på att skapa ett sådant. Om du gillar att läsa kan du ta med dig en bok och förklara att den måste du ta dig tid för att den är så bra. Sedan tänker jag att det är bra att öva sig på att vara tydlig med sina kollegor/klasskamrater/vänner att man uppskattar deras sällskap men ibland behöver lite egentid för att ladda batterierna. Tydlighet är gott både för en själv då man står upp för den person man är men också för andra som kan förstå sig på oss introverta mer 🙂

Sofie
Har du några tips på hur man kan få en bättre självkänsla?

Hej Sofie!
Jag har faktiskt börjat minska mitt tänkande på självkänsla och börjat fokusera mer och mer på självmedkänsla (som i sig också leder till bättre självkänsla). Självmedkänsla handlar om att vara varm och förstående mot sig själv. Som om du exempelvis är blyg så innebär självmedkänsla att du har förståelse för dig själv och upptäcker styrkor i din naturliga personlighet. Det innebär också att man finns där för sig själv när sociala situationer är tuffa istället för att bemöta sig själv med hård kritik. Kolla gärna upp Kirstin Neff på Youtube om du vill lära dig mer! Hon pratar på engelska, men Agneta Lagerkrantz har skrivit en bok i ämnet på svenska som är jättebra! Här finns den: http://www.adlibris.com/se/bok/sjalvmedkansla-hur-du-kan-stoppa-sjalvkritik-och-forbattra-relationen-till-dig-sjalv-och-andra-9789127137936 

Lotta
Kul!!
Hur ser din perfekta dag ut från morgon till kväll?

Hej Lotta!
Åh, en perfekt dag… 🙂 Då börjar jag med sovmorgon, yoga och en lång god frukost i ensamhet. Sedan vill jag umgås med några favoritpersoner och bada, ha picknick och prata om hur man kan göra världen bättre i flera timmar. På kvällen vill jag antingen fortsätta umgänget och skratta tills vi kiknar framför en film eller så vill jag vara själv och kura upp mig i sängen framför datorn och djupdyka i ett inspirationsrus.

Vad är dina drömmar för Blygmodig?

Mina drömmar för Blygmodig är många och lite oklara, haha. Men något jag tänkt på länge är att få föreläsa och kanske skriva en bok? Det vore roligt!

Vilka är dina förebilder i livet?
Kram på dig

Min största förebild har länge varit min egen mamma. Hon är så himla duktig på att se de goda i människor och av henne har jag lärt mig mycket! Sedan är jag imponerad av alla de feminister som kämpat och som idag kämpar för allas lika värde. Nu sista tiden är det dock mest mina grabbar på jobbet som imponerar och lär mig saker hela tiden. Tänk att man kan ha varit med om så mycket men fortfarande ha så mycket värme att ge?

Kram tillbaka!

Alexander
Har du några tips på var och hur man raggar på tjejer om man är blyg?

Hej Alexander!
Det här med att ragga är ju inte direkt min starka sida. För det första har jag sällan gjort det och för det andra tror jag inte att jag är särskilt bra på det, haha. Men jag tänker att man som blyg kan fokusera på sina styrkor av att lyssna och vara nyfiken på andra människor när man vill visa att man är intresserad av någon annan. Sedan kan jag själv tycka att det är ganska charmigt med folk som erkänner att de är blyga! Pepp till dig!

Ida
Har du några tips på hur man som introvert hanterar ”mingelsituationer” inom jobbet? T.ex nätverka och knyta nya kontakter när man känner sig så obekväm i den situationen.

 

Hej Ida!
Mingelsituationer är svåra och tar mycket energi! Men jag vet att man kan bli vän med småprat och mingel och använda det som verktyg till att nå de där mer intressanta ämnena. Det gäller att utnyttja sin nyfikna sida och våga ställa en följdfråga eller dela en egen erfarenhet när någon nämner något du finner intressant. På det sättet kan man komma djupare och slippa den där ytan som enbart kräver energi. Här är en bra artikel som ger tips kring just detta: http://www.quietrev.com/5-ways-to-make-small-talk-more-meaningful/

Har du några tips på hur man som introvert och hsp undviker att älta saker tyst för sig själv? Hur svårt ska det vara att släppa det och gå vidare?!

Vet du att jag är/har varit expert på att älta och det tar så mycket onödig energi. Men vad jag har funnit hjälper är meditation, att bara notera hur tankarna finns där och hur kroppen känns, men också självmedkänsla. Att inte straffa mig själv med negativa tankar utan vara förstående för att också jag är en människa som gör fel ibland.

Vet du om det finns någon skillnad mellan introverta och extroverta när det gäller behovet av sömn?

Eftersom introverta lättare blir energilösa av socialt umgänge kan jag tänka mig att vi behöver mer sömn än extroverta. Men inget jag vet så mycket mer om. Jag själv trivs med att sova ordentligt och blir lätt grinig om jag inte får mina 8-9 timmar. Denna artikel tar upp ämnet om du vill läsa mer: https://www.psychologytoday.com/blog/evil-deeds/201011/holiday-self-help-do-introverts-need-more-sleep-extraverts

Var är ditt drömresemål och varför?

Just nu drömmer jag om att resa till Vietnam. Det är nog för att jag när jag hade ressug för något halvår sedan googlade på ”the best country to travel to for introverts” och Vietnam dök upp. Verkar vara fantastiskt vackert och jag togs liksom med storm av det som skrevs av de introverta som varit där!

Om du lyssnar på podcast, kan du tipsa om dina favoriter?

Jag lyssande mycket på podcasts förut. Här är ett inlägg jag skrev då om mina favoriter: http://blogg.blygmodig.se/2014/12/11/mina-favoritpoddar/ 🙂

Henke
Jag ser det som du börjat med som oas i en värld av öken för oss människor som inte riktigt passar in och tror behovet av skapa fler oaser och egna små världar i verkligheten är enormt. Du har 380 följare nu men behovet av samhörighet, vänskap och umgänge på vårat vis torde vara enormt, det jag försöker säga är att varför skulle du inte ha 38 000 följare inom ett år?

Därför undrar jag vad din ambition med blygmodig är och om du skulle motsätta dig att blygmodig blir en betydligt större plattform för oss som söker andra sätt att umgås, arbeta och leva på och i så fall varför?

Ditt initiativ är superviktigt och jag inspireras över att du tagit steget att göra det du gör.

/Henke

Hej Henke!
Blev så himla glad när jag läste att du tycker att Blygmodig får vara en oas för oss tystlåtna, det är precis det jag vill!

Min ambition med Blygmodig är att försöka nå ut till så många som möjligt med budskapet att vi tysta och blyga duger precis som vi är. Men det viktigaste är egentligen inte kvantiteten utan att jag känner att det jag gör är genuint och att jag har inspiration och glädje. Det är då det där fina händer tänker jag.

Sedan finns det som jag ser det ett enormt behov av positiva, stärkande budskap kring dessa personligheter och därför vill jag väldigt gärna jobba stort med det här i framtiden. Föreläsa på skolor, arbetsplatser, lärarutbildningar och liknande. Hålla i kurser. Skriva en bok. Ja, det finns så mycket jag både vill och hoppas kunna göra! Vi får se vad framtiden har att erbjuda helt enkelt.

Felicia
Jag undrar om du har några råd på hur man kan göra när man blir väldigt blyg, stel, förlorar halva sig själv utan att se det som ett socialt ”misslyckande” Utan att bli pytte liten och förlora sin stolthet, värdighet och personlighet.

Hej Felicia!
Viktig fråga! Jag tycker det hjälper en del att försöka se sig själv som en människa bland alla människor och se att ALLA gör fel ibland. Vi är väldigt duktiga på att särbehandla oss själva på ett negativt sätt men ha förståelse för andra. Vi behöver inse att vi också är bräckliga och ofullkomliga människa och ha förståelse för det.

Ibland kan jag känna att det hjälper att bara säga det man känner i den jobbiga situationen. Exempelvis erkänna att: ”Nu blev jag väldigt nervös och osäker”. För de flesta människor tycker ju att detta inte är något konstigt alls utan känner medkänsla. Och dessutom är man ärlig mot sig själv vilket jag tycker är en grej som är stärkande.

Siri
Hur gör vi revolution mot den extroverta normen?

Hej Siri!
Den introverta revolutionen, gillar tanken på den och jag tycker den håller på just nu! Jag tror vi gör den på bästa sätt genom att omfamna våra introverta personligheter och visar upp dem med stolthet. Jag tror även att den görs genom att prata, prata, prata (eller kanske skriva, skriva, skriva är mer passande här 😉 ) om detta ämne. Uppmärksamma styrkor, motbevisa myter och fördomar. Och självklart; är ensamma och njuter av det så att våra batterier är ordentligt laddade för revolution!