Vad jag lärde mig under 2016

Helena:

20161219_125248-animation

2016 alltså. Vilket jäkla år.

Jag är personligen ganska glad att det snart är över för mitt 2016 har varit tufft och jobbigt. Sommaren var superfin, men förutom den har året mest bjudit på psykiska utmaningar. Jag är trött och vill att 2017 ska bjuda på mer glädje, lättsamhet och hopp. (Och som tur är känns det faktiskt som det!)

Men är det något 2016 har varit förutom tufft så är det lärorikt. Jag har lärt mig väldigt mycket. Allra mest om mig själv och om kärlek. Om det tänkte jag skriva idag.

Jag lärde mig att jag är starkare än jag trodde att jag var. Under vintern tog jag ett jättesvårt beslut om att bryta upp med min dåvarande partner. Det var nödvändigt men väldigt tufft. Jag trodde inte att jag skulle klara av det, men det gjorde jag. Det är knappt att jag än idag förstår att jag orkade mig igenom den tiden. Jag har medvetet valt att inte skriva om det särskilt mycket alls i bloggen, och tänker inte skriva så mycket nu heller.

Under hösten kan man säga att jag gick igenom en av de tuffaste perioderna i mitt liv. Kanske den tuffaste. När jag tänker tillbaka på veckan i november när jag mådde som sämst blir jag tårögd och vill gråta och det finns fortfarande mycket att bearbeta. Jag vet att jag skrev ett väldigt personligt inlägg om det, som jag döpte till ”Jag valde inte att vara stark”. Att få det skrivet betydde mycket eftersom det hände saker som jag inte kunde prata med någon om, vare sig då eller nu. Och det där är tufft, att bära saker ensam. Och jag vet att man inte ska göra det, men ibland blir man tvungen. Tyckte jag att jag lärde mig att vara stark i vintras var det inget mot hur den perioden blev en jäkla käftssmällslektion i att vara ensam och (ofrivilligt) stark. Men även om det fortfarande känns lite som ett öppet sår är det en period som jag är ganska tacksam till eftersom jag både lärde mig om min egen kapacitet och fick reflektera över mindre bra sidor hos mig själv – som jag behövde och behöver jobba med.

Jag lärde mig att jag är bra på mitt jobb. Jag har haft ett fast jobb i ganska exakt ett år nu och vilket himla arbetsår det har varit. På mitt arbete, som är ett boende för ensamkommande ungdomar, har det hänt extremt mycket. Vi har varit i tre olika lokaler, asylpolitiken har varit vidrig, den psykisk ohälsan har varit hög och vi har kämpat som personalgrupp. Men allra mest har vi faktiskt gjort ett bra jobb. Vi har mött kämpande ungdomar och delat livet med dem. Vi har skrattat, kramats, diskuterat, tjatat (mycket), lärt oss av varandra och kämpat tillsammans. Och jag har upptäckt att jag är duktig på att möta våra ungdomar, att skapa relationer och få vara en trygg vuxen för dem. Jag har även upptäckt att jag har en rejäl kapacitet för att genomföra stora projekt. Vi genomförde ju ett sommarlovsprojekt för samtliga ensamkommande i vår kommun och det var både jätteroligt, givande och utvecklande. Och jag kan ärligt säga att jag gjorde det bra.

Jag lärde mig att jag är ganska modig. Ja Gud. Året 2016 är verkligen året som jag har vågat mycket. Jag har vågat lyssna på mitt hjärta, jag har vågat lyssna inåt fastän det varit jobbigt, jag har vågat lämna relationer som jag inte mådde bra av och jag har vågat stå kvar i utmanande relationer som varit viktiga för mig, jag har vågat vara projektledare, jag har vågat tågluffa helt ensam i Europa, jag har vågat tillåta mig äta vad jag vill utan dåligt samvete, jag har vågat kämpa för vad jag tror är rätt inom asylpolitiken och jag har vågat, vågat, vågat i allt möjligt. Kanske inte så konstigt att jag är lite trött nu.

Jag lärde mig om kärlek. Det är ju egentligen ganska komiskt, att jag lärt mig så mycket om kärlek under ett år när jag varit (och är fortfarande) singel den mesta av tiden. Och det är ju också lite komiskt att ett skitår som 2016 har lärt mig om hur kärlek som är rätt ska vara. Jag vet idag att kärlek som är rätt är en fin och knäpp blandning av skratt, kemi, trygghet, närhet, saknad, gemenskap och respekt. Jag vill vara med någon som får mig att skratta och som skrattar åt mina skämt, någon som jag vet alltid ställer upp, någon som inspirerar mig och som vill göra världen bättre, någon som låter mig vara min egen person, någon som jag saknar, någon som lockar fram min spontana sida och någon som uppskattar både kroppslig och själslig närhet.

Kärlekslektioner, psykiska utmaningar och kämpande i alla dess former. 2016, du lärde mig mycket men jag är ganska glad att lämna dig bakom mig.

_______________________

Vad lärde ni er av detta år kära läsare?

 

7 reaktioner på ”Vad jag lärde mig under 2016”

  1. Åh du skriver så klokt och bra, dina ord berör. Jag önskar dig ett 2017 som bjuder på mer hopp och glädje. <3

    Mitt år har bjudit på en del fina stunder men framförallt har allt gått lite för fort. Jag har stressat mycket och använt mer energi än vad jag egentligen haft. Så vad jag lärt mig… vet jag inte riktigt. Mer än att jag måste bli bättre på att varva ner och ge mig tid att analysera och fundera över vad jag egentligen vill och borde lägga mina krafter på. Just nu famlar jag lite. Men jag tror det kan bli ett bra år.

    Kram och ta hand om dig fina du.

    1. Tack för dina fina ord Jeam <3

      Att ta sig tid att varva ner och reflektera är viktigt, men så himla lätt att bara springa på ibland. Jag hoppas verkligen att du kan vila mer under 2017 och att du får tid att fundera på vad du vill på riktigt.

      Tack igen<3. Var rädd om dig också.
      Kramkram

  2. Vad fantastiskt duktig du är på att reflektera och uttrycka dig i ord!

    Jag känner igen mitt år ganska rakt av som ditt. En relation som upphörde, att få stå på egna ben och faktiskt inse att man är så sjukt mycket starkare än vad man tror! Att vara ensam verkade så skrämmande men jag kan säga nu att det har stärkt mig något oerhört!

    Vad var det som fick dig att sticka iväg på resa själv? Det är starkt! Jag står lite och stampar där, vill ut och se världen men känner lite sisådär att åka själv. Tips?

    Detta var första inlägget jag läste men jag ska definitivt hålla koll här, att få upp HSP på tapeten är verkligen något som behövs!

    Må väl,
    Filip

    1. Tack så mycket Filip, jag blir glad! 🙂

      Ja, att vara ensam har definitivt stärkt mig också och jag är glad att läsa att du har den erfarenheten du med.

      Jag hade längtat efter att ge mig iväg under en längre tid. Jag behövde göra något utmanande, se att jag kunde klara det och så hade jag hört så himla mycket positivt om att resa ensam. Min resa blev inte som jag hade trott, men himla fin ändå. Och jag kan absolut rekommendera det! Det är inte så läskigt som man tror och man känner sig inte alls särskilt ensam.

      Kul att du hittat hit och tack för din kommentar!
      Allt gott, Helena

  3. Trillade in här nu, på din blogg. Gud vad du skriver bra och träffar mitt i prick på det jag känner nu. Fast på ett plan står jag kvar och stampar. Ditt youtube-klipp om begränsande blyghet ska jag ta med mig och tänka på, speciellt mindfullness och att det är ok att vara blyg 🙂 Tack! Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *