Att tvivla på sig själv

830ad7314b58d90327c526f96030828d

Jag har många gånger fått höra att jag verkar vara en så trygg, lugn och stabil person. Jag har identifierat mig ganska starkt med det även om jag också tänkt på mig själv som väldigt socialt osäker. Men jag har vetat vem jag är inombords, vad jag vill och vad jag står för. Jag har mest haft problem med att visa det utåt i relation till andra människor. Jag har känt en inre stolthet över att jag vetat vilka mina övertygelser är och att jag inte har släppt på dem även om världen sagt att annat är viktigt.

Det sista året har varit tufft. Jag har varit med om ett uppbrott (som jag inte har skrivit om av olika anledningar), människor i min närhet har mått dåligt, jag har haft ett fantastiskt arbete men en svår arbetssituation, asylpolitiken har detta år blivit hårdare än någonsin och de sista veckorna har jag kämpat mycket med både relationer och bilden av mig själv.

Att kämpa med bilden av mig själv är något nytt för mig. Jag känner inte längre den där inre stoltheten över den jag är utan ifrågasätter mer och mer mina motiv. Jag har alltid sett mig själv som en i grunden bra människa. Men just nu vet jag inte. Och det här skriver jag inte för att jag vill att någon ska säga emot mig utan jag skriver det för att jag på riktigt känner så.

Jag har alltid tänkt på mig själv som en snäll och omtänksam person som gärna sätter andra före mig själv. En människa som brinner för att göra saker för andra. Men vet ni? Jag vet faktiskt inte om det är sant. Jag känner inte mig som den personen just nu. Istället känns det som att över allt bra jag försöker göra så hänger det ett mörkt moln som ifrågasätter mina motiv. Som påminner mig om jobbiga saker och som gör att jag vacklar väldigt mycket just nu.

Att i grunden tvivla på sin person på det här sättet är tungt. Det är obekvämt och egentligen vill jag slippa. Men jag tror faktiskt att jag måste ta tid till att fundera på riktigt nu. Att gå djupare och titta inåt. Skala av och ifrågasätta mig själv. Det blir förmodligen inte en rolig resa utan snarare svår, trög och fylld av jobbiga känslor. Men jag klarar inte heller av det andra valet. Att bara fortsätta livet utan att ta tag i de här tvivlen. De finns ju där av en anledning. Kanske finns de där för att jag bara behöver stanna upp en stund, kanske finns de där för att de faktiskt har substans. Jag vet inte. Men jag vet att jag inte bara kan låta dem finnas där.

Det svåra är att jag inte vet hur eller var jag ska börja. Jag har ingen aning. Att bara fundera över känslan som finns i kroppen och trigga igång det där mörka molnet hjälper inte särskilt mycket eftersom det mest gör att jag känner obehag och fastnar där. Så vad gör man? Åker på retreat? Promenerar i timmar? Går i kyrkan? Mediterar? Jag vet inte. Om det finns någon annan själ därute som känner liknande kanske du kan skriva en rad i kommentarerna?

/Helena

2 reaktioner på ”Att tvivla på sig själv”

  1. Hej! Stora tankar. Och vet du, så konstigt, jag brottas själv med exakt likadana tvivel och likadan osäkerhet kring mig själv. Tänkte på det i veckan, att alla alltid sagt att jag verkar så lugn och trygg (fast jag i själva verket alltid har varit själva motsatsen). Hos mig har tankarna uppstått efter början på nytt jobb där jag stött på många nya personer att förhålla mig till, och det har varit stormöten och flera stora fester som jag har brottats mycket med, du vet det där med att känna att man är annorlunda. Att göra som alla andra fast man vet att det inte är bra för en (hej försöka passa in) eller vara som man är och gå hem med klump i magen.

    För mig ställs allt på sin spets när de här tankarna kombineras med perioder av mer att göra, mindre återhämtning, att ignorera sig själv och sina behov och för lite fysisk rörelse som t ex promenader som jag mår så bra av. Jag är nog ungefär där du är nu och håller på och fundera på hur jag ska ta mig ur det. Jag känner att jag behöver skriva! Strukturera, prioritera mina tankar och vad jag behöver. Fylla tomma blad. Jag behöver vara ensam, promenera, meditera. Behöver bryta den här känslan av obehag och grubbel.

    Sitter nu ensam på biblioteket med vita blanka blad och en dator. Ska planera resten av hösten där jag mår bra och hittar mig själv igen med stolthet över den jag är. Får försöka se det som att man kommit ur kurs lite grann, men både du och jag vet egentligen vem vi är och vad vi behöver. Kanske behöver man ta vissa beslut som känns lite obekväma (jag har ett att ta i alla fall).

    Hoppas verkligen att du hittar ett sätt, du som alltid inspirerat och hjälpt mig att komma framåt! Det jag vet med erfarenhet är att de här svackorna oftast brukar ha goda saker med sig, för att man blir tvingad att ta sig i kragen och titta på saker som kanske är lite jobbiga. Skickar en stor virtuell kram och önskar att du snart känner dig säker och trygg den du är igen <3

    1. Hej Lotta.
      Tack så himla mycket för dina ord, du förstår nog inte hur tröstande och stärkande de är just nu. Det är skönt att höra att jag inte är ensam om att brottas med detta även om jag såklart önskar att du slapp, för det är himla tufft.

      Låter så klokt att sitta ensam med vita blad och planera för att göra resten av hösten till en tid där du fokuserar på att göra sådant som du mår väl av. Jag har jättesvårt för att göra det, tror inte jag kommit dit än utan jag är i stadiet ”äter kladdkaka till kvällsmat för ofta, är ständigt rastlös och kan inte fokusera på det som gör att jag mår bra” – typ, haha. Men dina ord inspirerar mig och jag ska försöka få till en lista på små saker jag kan se till att göra som är bra för mig (för listor är ju faktiskt guld!) och bestämma mig för vad jag faktiskt måste göra annorlunda för att inte hamna där jag är just nu. För jag tycker det är hemskt att känna sig så… oduglig.

      ”Det jag vet med erfarenhet är att de här svackorna oftast brukar ha goda saker med sig, för att man blir tvingad att ta sig i kragen och titta på saker som kanske är lite jobbiga” – Den meningen tar jag med mig<3. För jag tror precis så det är för mig i detta skede av livet. Jag har saker jag måste arbeta med och jag behöver inse att det inte kommer ske utav sig självt.

      Tack igen för dina ord<3. Önskar dig en fortsatt stärkande och utvecklande höst där du får vila i att du räcker precis som du är!

      Stor kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *