När hjärtat är fullt

Jag vet inte hur ni är men när mitt hjärta hittar något det brinner för kan det nästan bli som en besatthet som jag slänger mig in i med hull och hår. Jag kan vakna klockan fyra på morgonen och inte kunna somna om eftersom huvudet bara kan mata om just det hjärtat tänker på. Jag vrider och vänder på allting och vill hitta de bästa lösningarna och vägarna för att nå dit jag vill komma. Jag googlar och läser på och lär mig allt jag kan. Det är som att världen plötsligt blir lite mindre, och större på samma gång, och det enda jag kan fokusera på är det hjärtat pratar om.

Men tidigare när det har hänt har jag inte varit med om att det också kan göra väldigt ont. Det är klart att jag förut stött på begränsningar och fått inse att saker inte alltid blir som jag hade tänkt mig. Men det är motgångar jag kan ta, jag kan hitta nya vägar och den enda det egentligen gått ut över har varit mig själv.

Sedan jag började arbeta med ensamkommande har mitt liv kommit att påverkas väldigt mycket av det och de ungdomar jag möter. Mest av allt har det handlat om glädje och att jag har fått träffa fascinerande och härliga tonåringar. Det har handlat om det lilla och det stora. Tjat om städning och att plocka undan efter sig men också frågor som varför det finns rasister i Sverige och stor saknad efter familj och vänner i hemlandet. Men i slutändan har det hela tiden förundrat mig hur mycket framtidstro och drömmar dessa ungdomar bär på. Det är dock något som har ändrats på sista tiden.

Numera har asylpolitiken ändrats om så pass hårt att den får tydliga konsekvenser i vår vardag. Numera kantas den allt mer av rädsla och oro för hur allting kommer bli. Faktum är att många kommer få avslag, eller tillfälliga uppehållstillstånd som enbart sträcker sig till deras 18-årsdag. Jag ska inte gå djupare in på politiken eller dess konsekvenser. Men mitt hjärta är fullt av det här.

Varför jag skriver detta är för att jag har försökt skriva blogginlägg om blyghet och introversion ett tag nu. Men det tar stopp. För mitt hjärta är fullt av något annat just nu. Jag googlar, mailar och ringer. Tvingar mig förbi min begränsande blyghet och gör sånt jag vanligtvis inte vågar. För deras skull. För att jag inte bara kan stå bredvid och se på medan de utvisas till ingen framtid alls. Jag vet inte riktigt om jag kan göra någon skillnad, men jag väljer att tro att jag kan.

Därför är jag väldigt tacksam att bloggen inte längre helt är beroende av bara mig utan att jag får ha två fantastiska samarbetspartners som Sophie och Elin som håller liv i bloggen. Jag ska fortsätta försöka skriva, men blir det kort eller flummigt så vet ni varför.

/Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *