Att känna sig fel

I det här inlägget tänkte jag berätta lite mer om hur min sociala fobi/ångest har yttrat sig.

Länge kände jag att det var fel på mig, eller att jag var fel. Jag hade en tyst personlighet som gjorde att jag stack ut litegrann(jag var inte som de andra), men ändå inte. För det mesta kände jag mig osynlig. Grejen var att jag inte visste om att jag var introvert, hade aldrig ens hört ordet, men däremot fick jag reda på att jag hade social fobi när jag var 15 år genom ett “roligt” quiz på Expressens hemsida, som jag brukade göra när jag var uttråkad. Med frågor som om det var ångestfyllt att ta kontakt med folk eller ringa samtal kändes det som att det var mitt liv som beskrevs. Jag hade ju fått höra en miljon gånger innan att jag var så tyst från andra, och nu kändes det som att jag fick förklaringen till varför. Varför jag fick panik inför att säga hej till mina klasskamrater, inför att räcka upp handen om jag hade svar på nåt läraren sade eller varför jag inte vågade ringa mina kompisar och fråga om vi skulle hitta på något i helgen. Jag grät massor och tyckte synd om mig själv. Jag kommer aldrig bli normal var en återkommande tanke.

Men jag förstod att jag behövde göra något åt detta. Att det faktiskt var möjligt att bota det, att det inte var någon kronisk sjukdom. Och jag förstod också att det skulle bli riktigt svårt, för som med alla fobier så måste man utsätta sig för sin rädsla för att kunna bli av med den.

När jag precis hade börjat gymnasiet skulle varje elev enskilt träffa skolsystern. Jag samlade mod till mig och berättade om mitt problem. Lyckligtvis tog hon mig på allvar och hjälpte mig att börja i terapi. Sen dess har det hänt grejer och blivit mycket bättre. Jag skulle egentligen inte säga att jag har social fobi längre, i den utsträckningen att det är just en fobi(mycket stark rädsla för något så att det blir handikappande). Men jag upplever fortfarande social ångest i vissa situationer. Jag är ganska medveten om mina risksituationer idag, som kan leda till att jag isolerar mig mer och får starkare ångest och jag försöker att gå ut eller åtminstone prata med folk på telefon eller liknande sådana dagar som det inte händer så mycket.

För 2-3 år sedan hände något, när jag för första gången kom i kontakt med begreppet introversion. Det var som om en glödlampa tändes i huvudet. Polletten trillade ner. A-HA! Det där är ju jag! Det är DÄRFÖR jag är som jag är. Plötsligt fick jag den riktiga förklaringen till mitt “udda beteende” och varför jag inte var som alla andra. Innan trodde jag ju att det endast berodde på social fobi, men en social fobi är ju inte per automatik = blyg, tillbakadragen, att man blir dränerad på energi när man är med andra för länge, att man tänker mycket osv som jag också var och fortfarande är. Det kan vara det också till en viss del, men det är inte det som utgör diagnosen. Social fobi/ångest handlar mer om rädsla för att bli bedömd och/eller att stå i centrum för uppmärksamhet – något som även kan drabba den mest utåtriktade.

Om det är någon av er som känner igen sig i det här och vill diskutera får ni gärna lämna en kommentar =) Vill också understryka att om det är så att ni tror eller vet att ni har social fobi eller upplever stark ångest i sociala situationer så till den grad att det begränsar era liv(t.ex att man inte ens vågar gå utanför det egna hemmet) så finns det hjälp att få. Det är absolut inget omöjligt att bli av med. Men vänta tills ni är redo att verkligen ta tag i det, för det kommer att bli jobbigt och svårt och det krävs en hel del viljestyrka för att klara av det skulle jag säga.

Om man vill veta mer om diagnosen så finns det bra sidor på internet(bl.a den här J) och om man tror att man skulle klara av det, så finns det internetterapi hos bl.a Karolinska sjukhuset i Huddinge för de som bor i Stockholm där man på distans utför KBT-uppgifter tillsammans med psykologer.

/Sophie

 

6 reaktioner på ”Att känna sig fel”

  1. Tack Sofie för att du delar med dig! Jag skriver själv en blogg och håller just nu på med en bloggserie som handlar om introversion, högkänslighet och hur jag lärt mig förstå hur jag fungerar. Kika gärna in!
    http://olofssonskan.se/london-calling/

    Jag har gått i terapi i omgångar då jag inte är den som pratar ut om mina känslor till nära och kära. Den typiska duktiga flickan som ska klara allt. Men terapi har verkligen hjälpt mig framåt och den senaste som var KBT-inriktad gav mig så mycket. Det behövdes även till att få mitt förhållande med min pojkvän att hålla. Min rädsla för att såra, eller säga vad jag tycker gör att det är svårt att nå mig. Men idag vågar jag mer, om jag får ta mig tid och inte blir pressad. Från att ha förstått att jag är introvert och högkänslig har så många polletter trillat ner, äntligen fattar jag. Inte en dag försent 🙂
    /erika

    1. Hej!
      Kikade på inlägget du länkade, vilken härlig (inre)resa du verkar ha gjort, en nystart =)

      Duktiga-flicka-syndromet känner jag till alltför väl..
      Vad skönt att du har blivit hjälpt av KBT:n och fått bra verktyg att använda dig utav och att du lärt känna dig själv mer. Det är väldigt viktigt att veta sina gränser, man måste bara våga sätta ner foten vilket det verkar som att du gjort.

      /Sophie

  2. Hej Sophie!

    Jag är både introvert, högkänslig och har social fobi. Jag växte upp i tron att jag var mest konstig i hela världen och att jag aldrig skulle kunna ha vare sig en partner eller ett jobb. I tonåren upptäckte jag, precis som du, att det fanns något som hette social fobi, att det passade in på mig och att jag inte var ensam. Det var en stor lättnad att få ett ord på det! På senare år har jag också läst mer om introversion och nu kan jag acceptera och i många fall glädjas åt att min största batteriladdare aldrig kommer vara att hänga med vänner eller gå på fest, utan att umgås med mig själv (eller maken) och att ha det lugnt utan för många intryck.

    Terapi har jag aldrig gått i, men eftersom jag valde att bli bibliotekarie – som i många fall är ett socialt yrke – har jag tvingats att om och om igen möta jobbiga sociala situationer och lära mig att hantera dem, på mitt eget sätt. Det blir väl som en sorts KBT. Det tuffaste är väl att eftersom jag är såpass bra på att läsa av folk så inser jag att många nog tycker att jag är lite knepig, men det är bara att kämpa på och försöka hitta sitt eget sätt att vara på. Det finns ju inga alternativ. 🙂

    Hälsningar,
    Anneth

    1. Hej!
      Vad skönt att du kände att det var en lättnad att få ett ord på det, för mig var det tvärtom. Jag fick otrolig ångest bara av att veta att jag ”hade något” och kunde knappt uttala orden! Det med att hitta sitt eget sätt låter väldigt vettigt, vi har nog med normer och regler att försöka förhålla oss till så att försöka hitta det som funkar för en själv är jättebra =)

      /Sophie

    1. Hej!
      Du är verkligen inte ensam! Det finns många av oss härute med samma problem, om det nu är något att vara glad för haha!

      Jag tror att ganska många nog kan känna igen sig i det här men det är inte så allmänt känt (fortfarande). Det förväxlas lätt med andra saker – blyghet t.ex eller andra saker. Problemet är väl dock just det, att man lätt känner sig så ensam och tror att man är den enda som är så här och det blir så sjukt isolerande.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *