Alla dessa känslor

Det här inlägget hittade jag som ett utkast när jag skulle gå in och skriva på bloggen. Och jag tycker det har en sådan fin känsla att jag vill publicera det fastän det vare sig är nytt eller färdigskrivet.

När jag skriver det här är det sen lördagskväll, eller snarare natt, och jag måste skriva något eftersom hela jag är full av känslor. Jag vet inte riktigt själv vart alla känslor kommer ifrån, ibland är de bara där och bubblar som kolsyrat vatten. Hela dagen har varit ett enda känslovirrvarr och jag har haft med mig hela registret. Mest är det glädje och tacksamhet som känns och spretar åt alla håll. Jag märker det mycket i magen, den är förväntansfull. Men som mest känns det i underdelen av käken där det ilar på ett behagligt och glatt sätt, som att jag vill brista ut i ett leende hela tiden. När jag var ute och promenerade kunde jag inte låta bli att skratta rätt ut och fick titta mig omkring för att se att ingen var i närheten.

Efter en tuff vinter och vår är jag  innerligt tacksam för en dag som denna där känslorna ger mig energi istället för tvärtom. Där det finns ett brett spektrum av känslor men där jag kan landa i att jag är tacksam för allt jag har i livet och vad jag känner. Mitt hjärta är fullt och svämmar över med tacksamhet för alla fina människor som finns i mitt liv just nu. Jag satt och tittade på fotboll med min familj tidigare och mitt bland alla knäppa skämt som haglade kände jag mig bara så glad över att få ha dem som trygghet. Att jag kunde veta när jag mådde dåligt att de så självklart fanns där, utan frågetecken.

Alltså<3. Ganska fint ändå, att få läsa mig själv beskriva hur glad och tacksam jag var precis den dagen. Och är det något jag återupptäckt den här sommaren är det att jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna. Många tycker det är konstigt när jag berättar det eftersom jag har ett så himla lugnt yttre. Jag är ofta tyst och lyssnar på andra men inombords händer det saker hela tiden. Som ett enda virrväder. Det är ganska energislukande ibland. Men denna sommar har jag nog mest känt tacksamhet till mitt känsloregister. Att jag har förmågan att känna mycket. För det gör att jag kan förstå människor omkring mig bättre. Och dessutom gör de mig ofta glad alla dessa känslorus. Visst, jag gråter ofta och blir överväldigad av allt som känns så himla intensivt, men jag vet nu att det är värt det. Hellre känna allt än att vara utan dem. Känslor finns av en anledning och jag försöker bli bättre och bättre på att välkomna dem i olika former.

/Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *