Jag glömde (nästan) bort att jag var introvert

Jag har semester nu. Jag har hunnit att vara på Gotland och skrattat tills jag fått ont i magen, fotat raukar och promenerat i Visby.  Jag har till och med varit på en rockfestival (!) och sedan sovit 11 timmar (#introvert). Men jag har också mått ganska dåligt, varit känslig och ledsen över något som jag inte riktigt vet vad. Allra mest har jag dock lyssnat på musik och tittat på molnen på himlen. Det förvånar mig nästan hur mycket tid jag spenderat i min egen bubbla den senaste veckan. Det känns ovant men ändå hemma och jag sa till mamma idag att jag glömt bort att jag är så här pass introvert.

Eftersom jag har ett väldigt socialt arbete (arbetar med ensamkommande ungdomar) och dessutom arbetat dagtid sedan i april har jag liksom inte hunnit märka av mitt stora krav på egentid. Jag har varit trött efter jobbet men aldrig hunnit stanna i min egen bubbla särskilt länge. Nu älskar jag mitt jobb så pass att det ger mig mycket energi så det har inte varit särskilt uppoffrande, men det känns ändå lite märkligt. Nu när jag spenderar timme efter timme med mitt eget sällskap kan jag nästan få dåligt samvete över att jag glömt min autentiska personlighet. Jag kan blicka tillbaka över sommaren och tänka ”Vem var den där sociala människan egentligen? Var kom hon ifrån? Och varför blev hon inte mer trött?”

Men sedan slår det mig att hon inte alls är en främling, utan snarare tvärtom. Att jag har hittat en bit av mig själv som jag har letat efter. Genom mitt arbete får jag nämligen vara social på ett sätt som jag tidigare saknat. Det är ett sätt jag känner mig trygg i eftersom jag inte behöver vara privat men gärna personlig. Jag får använda mig av mitt inkännande sätt och något av det viktigaste i vårt jobb är att utveckla relationer med våra ungdomar och just det älskar jag. Det är en perfekt blandning mellan att finnas som ett tryggt stöd och kunna ställa de djupare frågorna men också kunna använda sig av sin humor och sprida glädje.

Att vara introvert handlar ju faktiskt inte enbart om att ha ett stort behov av att vara själv. För mig handlar det lika mycket om det, som vad det känns som för mig, outtröttliga behovet av djupare kontakt med andra människor. Att få upptäcka människors komplexa personligheter, deras drivkrafter, den historia de bär på och de drömmar de längtar efter. Men också om att få betyda något för andra, att få vara en trygg person som andra vet att de kan vända sig till. Att få komma nära och bygga ett starkt band där en annan människa vet att den kan lita på mig, det är så jäkla fint. Och det är precis det jag har möjlighet att göra i mitt arbete.

Så nej, kära introverta och känsliga du, att du pratar mer nu än tidigare och är mer social har inget och göra med att du skulle ha blivit en sämre introvert. Du har bara hittat ytterligare en pusselbit i din egen komplexa inåtvända personlighet<3.

3 reaktioner på ”Jag glömde (nästan) bort att jag var introvert”

  1. Älskar när jag läser om introverta och hittar en mening som verkligen får mig att reagera av den enkla anledningen att den är så rätt. ”Eftersom jag inte behöver vara privat men gärna personlig”. Precis vad som fungerar även för mig 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *