Att pussla ihop sig själv igen

Och så var känslan tillbaka igen. Den landar i hjärtat och magen och stannar. Andningen blir lugnare och jag känner mig plötsligt närvarande för första gången på mycket länge. Kroppen suckar i tacksamhet och trötthet eftersom den längtat efter lite frid en tid nu. För det är just den känslan jag återfunnit ikväll. Frid.

Den kom tillbaka efter en halvtimmes självmedkänsle-meditation och efter det en slumrande tupplur på min yogamatta. Jag var tvungen att skriva om det för att påminna mig om hur beroende jag är av dessa stunder.

Allt för ofta kör jag bara på i mitt höga tempo där huvudet går på högvarv hela tiden jag är vaken samtidigt som jag känner mycket känslor. Känslor som jag den sista tiden ifrågasatt mycket och lagt skuld på mig själv för. Skuld jag inte behöver eller ska ha. Därför valde jag ikväll en meditation som var medkännande och som fokuserade på svåra känslor. Den hjälpte mig tillåta känslorna och ta emot mig själv med medkänsla. För alla människor är i behov av det när livet är svårt, jag måste bara bli bättre på att inkludera mig själv i ”alla människor”. Det var jobbigt men i slutändan rensande och helande.

Så kära mig själv, läs denna text när livet springer på för fort och påminn dig om att du också är värd en paus och medkänsla<3

Här finns meditationerna jag alltid använder mig av:
http://self-compassion.org/category/exercises/

4 reaktioner på ”Att pussla ihop sig själv igen”

  1. Sin plikt skall man göra. Men inte framför allt. För att kunna hjälpa andra måste man hjälpa sig själv först. Ingen människa blir en narcissistisk, uppblåst Mr Donald Trump bara för att lägger lite tid på det egna välbefinnandet.

    Tack för en fin sida. Jag har funnit två nya bekantskaper här. Krya på dig.

    1. Hej Blyger!
      Du har helt rätt i det du skriver. Kul att du tycker om sidan och att du hittat nya bekantskaper! Tack för din kommentar! 🙂 Allt gott, Helena

  2. Hej,
    Hittade till denna bloggen idag då jag googlade runt lite kring att vara introvert och blyg. Känner igen mig i mycket av vad du skriver och det var så skönt att känna att det finns andra som har det likadant.
    Hur tänker du kring rollen som socionom och att vara blyg och introvert? Jag pluggar själv till socionom nämligen, men brottas en del med hur dessa personlighetsdrag kan gå ihop med den rollen. Med tanke på vad det krävs i det sociala exempelvis.

    Undrar också om du har någon tanke eller tips kring hur man kan förstå sig själv utifrån blyg kontra introvert?
    Jag har själv alltid varit osäker på hur mycket av mitt behov av ensamhet, tillbakadragenhet osv egentligen varit blyghet eller om det mest grundat sig i att jag är introvert.
    Med de förväntningar och krav som uppstår ifrån samhället och då även i en själv så upplever jag att det ofta är svårt att känna utifrån sig själv vad som är en blyghet som kan bli begränsande och vad som är uttryck för att man är introvert. Det jag menar är att det kan vara svårt att känna om man själv vill ta ett steg framåt, vara mer social osv eller om det är förväntningarna utifrån som framkallar en känsla av ett sånt behov.

    Hoppas du förstår hur jag tänker och ursäkta att det blev långt. Men hade varit intressant att höra hur du tänker 🙂

    / N

    1. Hej N!
      Kul att du hittat till bloggen och roligt att du delar med dig av dina funderingar.

      Jag hade stora tvivel på mig själv som socionom tidigare, just på grund av min försynta personlighet. Men idag tänker jag annorlunda och känner mig bekväm med min personlighet i mitt yrke. Det är ett tag sedan nu men jag skrev faktiskt ett blogginlägg om just detta: http://blogg.blygmodig.se/2015/09/16/favorit-i-repris-socionom-och-blyg/ Och mycket av det jag skriver i det tycker jag fortfarande. Jag har nu aldrig arbetat med typiska socionomyrken (som ex socialsekreterare) utan är själv ungdomspedagog, men jag tycker verkligen att introverta och inkännande människor är bland det viktigaste vi har i människoyrken. Det behövs verkligen människor som lyssnar och som kan konsten att fokusera helt och fullt på en annan person och se bakom hans/hennes problem och se människan. För mig har det hjälpt att fokusera mest på dem jag är där för på jobbet: ungdomarna, och att inte engagera mig allt för mycket i relationer med mina kollegor. Jag upplever att det är betydligt enklare med det sociala med ungdomarna framför med mina kollegor.

      Att bena ut vilken del av ens blyghet som är ett hinder och vilken som inte är det tar tid eftersom vi, som du skriver, hela tiden matas med förväntningar och krav från samhället. Det är svårt att skilja på dessa två saker många gånger. Men en sak som har hjälpt mig är att sätta mig i stillhet och skriva ner vad jag tycker är viktigt i mitt liv. Vad jag vill åstadkomma och vad mitt hjärta bultar för. Vet man dels vilka värderingar man har och dels vad man drömmer om och siktar mot, tycker jag att det är lättare att upptäcka när blygheten står i vägen och när den bara är ett personlighetsdrag som andra egenskaper. Så det bästa du kan göra är helt enkelt att fördjupa dig i dig själv och sedan börja ta det i små steg att utmana den begränsande blygheten och samtidigt acceptera och omfamna den delen som är din autentiska personlighet ☺.

      Önskar dig en fin dag och tack för att du skrev!
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *