Att aldrig riktigt slappna av

”Tänk om någon skulle se mig nu” ”Oj, den där personen måste tro att jag är jättekonstig” ”Nej, jag vågar inte, då kanske den tror att jag är…”

Mitt huvud känns som att det alltid är ockuperat av tankar som dessa. Att jag ständigt bryr mig om vad andra tror och tänker om mig. Det är som att min hjärnas främsta fokus ligger på att försöka komma underfund med hur många personer som tycker att jag inte passar in. Den gör i alla fall en himla kraftansträngning för att övertyga mig om att något måste vara fel med mig. Den verkar tycka att det är det viktigaste för min överlevnad. För den beter sig åtminstone som att det vore en stor himla katastrof om någon tyckte jag var udda eller konstig.

Det är som att leva tillsammans med en dömande blick dygnet runt. För även när jag vet att jag är helt själv, att ingen kan se eller döma mig, är det som att de ändå finns där i tanken. Jag kan föreställa mig hur människor står och tittar snett på mig. Jag kan också komma på mig själv med att föra dialoger i mitt huvud med dessa personer där jag bortförklarar eller försvarar mitt beteende.

Jag tror att mitt huvud hållit på så här under lång tid men det är först sista tiden som jag insett hur trött jag blir av det. Det är inte konstigt att jag är helt slut på eftermiddagarna när jag dagarna i ända försöker anpassa mig in i absurdum för att inte vara i vägen för någon.

Just nu har jag hamnat i en situation där jag måste öva mig på att inte bry mig om vad andra personer tycker och tänker. Det är ju aldrig riktigt frivilligt att bli ifrågasatt. Och egentligen är jag lite för trött för att orka med än mer anstormning från min oroliga hjärna. Men samtidigt tror jag att jag måste öva mig för att inte göra helt slut på mig själv i längden. Jag måste lära mig att världen inte går under för att andra tänker eller tror att jag är på ett visst sätt. Jag måste ha den medkänslan med mig själv att jag bara är en människa som helt enkelt är ofullkomlig och att det måste få vara okej. Det är svårt, men jag måste.

Känner ni igen er i detta? Hur gör ni för att inte bli helt utmattade av all anpassning och oro för vad andra tycker och tänker?

 

9 reaktioner på ”Att aldrig riktigt slappna av”

  1. Känner igen mig så väl, sådana tankar kommer automatiskt och det är väldigt utmattande. Har nog inga tips för har just nu samma problem, men tar gärna också del av andras tips om det är någon som har =)

    1. Hej Sophie! Alltid skönt med igenkänning och jag håller verkligen med om att det är utmattande. Jag håller just nu på att klura på detta väldigt mycket, kommer skriva ett inlägg när tankarna är lite klarare om hur man kan tänka/göra för att inte bli helt utmattad 🙂 Hoppas du får en fin start på veckan! /Helena

  2. Känner igen mig mycket. Har framförallt en massa oro över att folk ska tycka att jag är fel/konstig för att jag är tyst eller behöver egentid. Och oro över att sticka ut/ vara udda på något vis i offentliga sammanhang. Som till exempel när jag går ut på promenad själv, då brukar jag oroa mig över att andas för mycket (tänk om de märker att jag har dålig kondis) eller att jag går fult.

    Eller också oroar jag mig över att jag är så annorlunda jämfört med andra kvinnor i min ålder, och att det på något vis inte är okej. Så jag vågar inte dela med mig av mitt liv och mina tankar, för de passar liksom inte in.

    Ständigt agerar min hjärna ”tankeläsare” åt andra där jag analyserar deras reaktioner och kommer fram till att de måste tycka/tänka si och så om mig. Och alltid något negativt.

    Jag vet inte riktigt hur man ska göra för att stänga av detta. Blir själv lugn av att inte ha någon i närheten som jag måste analysera. Hjälper också att ha någon i sitt liv (i mitt fall sambon) som känner mitt verkliga jag och älskar mig ändå. Eller också kan det hjälpa att distrahera tankarna, som att titta på Vänner och äta choklad :).

    1. Tack så mycket Savanna för att du delar med dig, det betyder mycket! 🙂 Känner så väl igen mig i det du beskriver, att man oroar sig för högt och lågt.

      Ja, det där är så himla viktigt, att veta att det finns en eller några personer som känner en på riktigt och som man vet älskar en. Jag tror det är viktigt att få utlopp för hur man är när man är avslappnad på riktigt. Och serier och choklad – bästa kombon!

      Tack igen för att du delade!

      Hoppas du får en fin start på veckan.
      /Helena

  3. Om du visste vad jag känner igen mig! Ibland blir jag helt galen över att jag låter det styra så stor del av mitt liv. Sen så får jag ett bryt och bestämmer mig för att inte bry mig alls om vad andra tycker, och det är jätteskönt (självklart gör jag det ändå, men det dominerar inte). Jag är så trött på att försöka passa in (vilket jag sällan känner att jag gör) och något gott som ändå kommer med åldern är att det blir något mindre viktigt. Jag försöker öva mig på att göra små, små saker där jag inte bryr mig. Jag planerar pyttesaker innan och genomför dem, t ex nu var det jättestor fest (igen) på jobbet och jag skulle (såklart) inte gå. Förberedde mig på att inte hålla på och bortförklara mig med de vanliga argumenten (”jag är upptagen” och ”jag har ingen barnvakt”) och mycket riktigt kom frågan inför alla. Varför ska du inte gå? Jag stod på mig och berättade att stora fester inte är min grej, att jag blir slut på energi men att jag gillar mindre sammanhang. Och det visade sig ju att det inte var så farligt, och det fanns några runt bordet som nickade igenkännande. Och för varje sån grej stärks man lite och tänker att det ändå är ok oavsett vad de andra (förmodligen inte) tänker och tycker.

    Tack för att du tar upp sånt här för det är så viktiga grejer! KRAM

    1. Åh, Lotta, vad härligt det låter att få bryt och bestämma sig för att inte bry sig om vad andra tycker. Sådana skulle jag behöva ha oftare!

      Blir så himla imponerad av dig, att du bestämde dig för att inte komma med de ”vanliga” ursäkterna utan stod för varför du inte ville gå på festen. Det är ju faktiskt helt grymt eftersom du stod upp för den du på riktigt är! Och den viktigaste lärdomen för många av oss försiktiga är väl att det oftast inte är så farligt att göra allt det där som vi oroar oss så mycket för. Att man ändå överlever och inse att man inte är mindre värd även om andra tycker och tänker.

      Tack till dig för din braiga kommentar! Hoppas du får en fin start på veckan 🙂 KRAM!

  4. Hej 🙂

    Känner igen mej så väl, oxå 🙂 Även i kommentarerna.
    Haft ett ‘bryt’ nu denna vecka förutom idag fredag då jag pallade mej upp å ut ur huset. Och då är jag ”stark” jämfört med innan.
    Pga jag legat i som en rem och inte tagit de pauser jag behöver, jag har styrt undan för ‘rutinerna’ jag själv har, jag som inte är en rutinmänniska, men ändå har man ju små rutiner.. men följs inte dem så brakar typ allt loss sen å slutar med att jag ”skiter i allt”.
    Var så less på allt så jag nu i veckan funderade på att skaffa en bård i framrutan på bilen, svart, med vit stor text på den då ”I DON’T CARE!! Som värsta Jim Carrey vrålet 😉 ha ha ha.

    Jag lever så som du skriver om, konstant.
    Men, det är inte bara negativa saker jag ”snappar upp” från andra ”mot mej själv” – ja sånt som jag då analyserar åt dem till mej själv – värsta karusellen i den tankebanan där. Men jo, det händer (!) ibland att jag kan märka hur andra tänker ”bra” om en oxå! Och DET är så roligt. Så man blir fnissig där för sej själv 🙂

    Stänga av det tror jag inte jag kan göra, då jag analyserar allt.
    Minsta lilla myra. Vart går den, varför går den dit, vart har den varit, är den kär, har den en familj, hur många känslor har den, vad tror den om världen, hur dan uppfattning har den, vet den vad månen är, har myror undervisning för andra bebismyror…. Oj titta, en bruten gren.. herregu stackars buske, har den ont, ska jag klippa av grenen längre ner, är det en å samma buske eller är alla grenar olika individer… Den där fågeln tittar lite snett på mej, vill den ha mat, skulle vi kunna bli kompisar, undra hur det är att flyga som den, den kanske vill ha möjlighet att ha mitt liv, så som jag vill ha dens liv ibland… Kontrat med egna tankar om allt annat som surrar omkring just DÅ. Människor som passerar, hur log den om den ens log mot mej, ”falskt/ärligt”, framtvingat… Den pratar aldrig med mej ändå, så…. undra varför, är jag såå olik andra? Är jag en hemsk människa? Varför kommer sej ingen för att diskutera saker med mej, grannar som passerar… Klär jag mej konstigt. Framstår jag som en ”mupp”, som ingen riktigt vill tjoa på ?

    Visst tar det energi, från en själv.. 🙂

    Men, att bara få stanna upp, ”smådö” emellanåt, i sin egna värld.
    Fota, skapa, glo serier… men att bara ta sej tid för sej själv.
    Älska att gilla sej själv och ta en ”paus” från omvärlden är nog en liten grej att ”stå ut” i det.
    För jag kommer nog då aldrig sluta spinna runt i dessa tankebanor. Jag har levt såhär så länge jag kan minnas… :O 😀

    Men man måste hitta rätt balans där, så man inte tippar över för mycket och ”spårar ur”, och ”mår dåligt” utav allt.
    DET tycker jag kan va svårt ibland.
    Jag nästan ”måste” ha mina upp å ner gångar. Det är så jag funkar 🙂

    Min mamma däremot är snäppet bättre på att hålla balansen, eller vadå snäppet bättre, hon e suverän. Dalar väl ner fåtal ggr och då bara lite lätt sådär.
    Men hon är alltid rak i det hon gör.
    Ger och tar precis lagom i sitt egna jag, för sej själv.
    Jag däremot kan lätt spåra ur om jag hittar nåt jag brinner för, som att skapa, då ägnar jag SÅ mycket tid åt det, att annat blir ”lidande”, och sen är det kört… då blir det uppförsbacke.

    Att hitta balansen är viktig, i allt 🙂 tror jag 🙂

    Tack för en superbra blogg!
    Du tar ofta orden ur mitt egna huvud haha, jag bara älskar det!

    1. Hej Mia! Vad glad jag blev när jag läste din kommentar! Den gav mig mycket värme och jag ville svara ordentligt, därför har det dragit ut på tiden.

      Haha, jag älskar tanken på att skaffa en bård med orden “I don´t care!” fram i bilrutan 🙂 . Ibland vill man ju bara ge ett ”fuck you” till sin överanalyserande hjärna och få slippa att bry sig. Vore skönt med en dag i veckan i alla fall med semester från all oro!

      När du beskriver hur din hjärna går på högvarv hela tiden och att du kan analysera in i minsta detalj kring myror, grenar och buskar blir jag lite full i skratt av igenkänning! Jag blev själv nyfiken på om myror har undervisning för bebismyror nu 🙂 . Det kan ta energi, men samtidigt, tänk vilken värld som bor inom dig och många av oss högkänsliga? Det är ju egentligen helt fantastiskt. Jag skulle älska att sitta ner och prata med en sådan person som du som spinner iväg i huvudet, jag tycker det är så fascinerande med människor som har förmågan att måla upp en hel värld i huvudet av små ting i världen som myror!

      Åh, jag blir imponerad av din mamma. Jag önskar att jag hade hennes förmåga. För precis som du skriver är det så lätt hänt att spåra ur om man hittar något man brinner för. Då blir det hela ens värld och annat kommer i skymundan. Men samtidigt skulle jag inte vilja vara utan de där inspirationsrusen när man blir helt uppe i det blå 🙂

      Tack så himla mycket för din fina, härliga, roliga, intressanta och goa kommentar! Jag hoppas du har en fin söndag!

      Kramar, Helena

  5. Hej 🙂 Läste ditt svar för ett bra tag sen, men sen har jag inte riktigt ‘kunnat’ svara… Typ njutit av ett bra svar å levt på det haha.
    Nu känner jag mej lite halvtaskig som inte svarat tillbax tidigare, samtidigt som jag vet att det är helt OK lixom 🙂 High five på den.

    Men alltså det här med myrorna (haha), de måste väl ändå ha undervisning?
    Haha, på något vis?
    Inte så som jag ser det kanske: uppradade myror vid söta små teakfärgade egensnickrade trä-skolbänkar, några med glasögon, å sen en supersnäll fröken längst fram i grå ullkjol, i en liten håla nånstans…

    Ja verkligen, jag gillar att jag har en sån tankegång som skiljer sej från många andra. Och det gör inget att det tar energi, så länge jag kan fylla på med energi nångång med haha.
    Håller helt med dej där, i att det skulle vara roligt att få prata med en likasinnad 🙂
    Drömmen är att ha en riktig vän som är likadan. Lika många tankar om precis allt 🙂
    Kanske hittar jag nån i framtiden 🙂
    Jag känner att jag utvecklas för var dag som går, och snart kanske jag har heltidsjobb, så jag lär träffa nya människor, vore skoj!
    Jag är ensamstående med två döttrar (sedan tre år) och bor i en liten by lixom… där utbudet av likasinnade är noll. Gör mej inget alls, faktiskt, men ändå, man drömmer ju om att få blarra av sej allt till nån haha 🙂 Än att känna sej iakttagen av ”nån som inte finns” då man flummar runt själv å skrattar åt sina egna tankar.. Vore roligt att få göra nån annan bubblig av skratt 🙂 Att få gräva riktigt djupt i tankar, så man nästan löser världsfrågor..

    Hoppas du har det bra så här på sensommaren och mår väl!

    Hälsningar å kramar Mia.

    (Ps, bytt mailadress i fältet där uppe på detta inlägget pga strul med live-mailen på Windows7 versionen jag har på datorn, vägrar anv version 10 😉 ..så du vet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *