Att känna sig utanför

Jag kan befinna mig i grupper där stämningen är hög, där det finns gemenskap och skratt. Jag kan sitta med och nicka och le. Jag kan se att de har roligt och att de trivs i varandras sällskap.

Men det är just det. De har roligt, de har gemenskap. När jag sitter där och betraktar dem kan jag inte för min värld inkludera mig själv i deras grupp. Jag finns där men ändå inte. Jag är med, men inte på riktigt, om ni förstår?

Detta, att jag alltid ställer mig själv utanför gemenskapen är mitt ständiga, jävla, sociala dilemma. Att vara med men ändå känna mig utanför. Det är som att den begränsande blygheten går hand i hand med denna bottenlösa känsla av att inte höra till. Att se sig själv som annorlunda och därmed inte anse sig inneha rätten att ingå i en gemenskap.

Att må dåligt är inte en bra ingrediens för att råda bot på denna känsla. Den sista tiden har jag fått kämpa väldigt mycket med att ens våga gå in i grupper där jag är osäker på vad folk tycker om mig. Det gör att jag ibland har tillräckligt med mod att trotsa min rädsla och andra dagar måste fly, något som ger lite dubbla budskap till min omgivning och inte skapar någon trygghet för mig.

Men vad gör man när känslan av att människor bara vill att man ska försvinna ur ens åsyn tar över så pass mycket att man börjar tro på den? När den lilla energireserv man har går åt till att orka få vardagen gå runt och det inte finns en uns kvar att övertala sig själv att känslan är just det, en känsla? Och jag vet inte, jag har faktiskt inget svar på det.

Men min tanke är att tillåta mig spendera massa tid med de som jag vet uppskattar mig. Jag tänker inte tvinga mig själv att gå utanför min trygghetszon som vissa menar är lösningen. Jag är motvalls och vill få vila i min egen trygghetsoas. Det är ändå där vila och helande sker.

Sedan, lite eller mycket senare, kanske jag kan utforska vidare hur man gör för att inte alltid jagas av känslan av att vara utanför.

6 reaktioner på ”Att känna sig utanför”

  1. Oj, vilken stor igenkänning på detta inlägg! Om jag ändå kunde komma med något tips eller liknande, men det är lättare sagt än gjort när man är i samma sits själv.

    Jättekul att du börjat få tillbaka bloggsuget! 🙂 Har känts tomt utan dina inlägg. Men känn ingen press, ta det i din takt.

    1. Hej Isabelle! Det är alltid skönt att få igenkänning, även om man såklart inte önskar någon annan känna dessa känslor. Men det blir lite lättare att hantera allting när man vet att man inte är ensam.

      Kul att du uppskattar att bloggen hoppat igång igen! Jag känner mig faktiskt väldigt peppad trots att jag inte mår på topp, vilket är ett gott tecken 🙂

      Önskar dig en fin helg!

  2. Usch vad jag känner igen mig o har så gjort i över 50 år kanske inte så uppmuntrande men man kan bara vara sig själv kram från: motvalls kärring

    1. Hej Anneli!
      Det är om inte annat alltid en stor tröst att få höra att andra delar ens upplevelse. Jag tycker aldrig det är roligt eller bra att andra också känner sig utanför i sociala sammanhang, men på något sätt gör det åtminstone att jag kan känna mig lite mindre ensam.

      Haha, härligt med fler som vill vara motvalls! Kram tillbaka och hoppas du får en fin helg 🙂

  3. Har läst inlägget flera gånger och får som ont inombords varje gång av igenkänningen. Tack för att du delar med dig, är så himla glad att du är tillbaka på bloggen, dina inlägg betyder mycket för mig. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *