Stanna i din trygghetszon!

comfort-zone

Hur många gånger har någon försökt ‘uppmuntra’ dig att ta dig ut ur din trygghetszon? Eller sagt att du behöver ”komma ut ur ditt skal”? Och hur många gånger av dessa har du känt att ”Yes! Vad taggad jag blev på att vara våghalsig nu efter ditt geniala råd!”? Svaret är givet. För när någon ber oss att ta oss ut från vårt skal är det inte en uppmuntran utan en kritik mot vår personlighet och sätt att vara på. Vi reagerar inte med att ”släppa loss” mer och blir utåtriktade utan drar oss istället mer inåt och känner skuld och skam.

Det finns någon form av konsensus i samhället om att allt bra sker utanför vår trygghetszon. ”Where the magic happens” som bilden ovan lite klyschigt proklamerar. Jag blir så trött när jag ser sådana bilder eller när folk pratar i dessa termer. För det innebär att det skulle vara något fult och lite fegt att stanna i sin trygga zon. Att det inte är tillräckligt.

Jag vill påstå att trygghetszonen är enormt underskattad. Försök bara föreställa dig en människa som hela tiden befinner sig utanför sin trygghetszon. Känn pulsen som stiger och oron i magen. Känn spänningen och adrenalinet som pumpar runt i kroppen. Känn sedan hur slapp och trött kroppen blir efteråt när pulsen går ner igen. Känns det som ett tillstånd  som vi människor är gjorda för att uppehålla oss mycket och länge i? Nej, inte direkt. Kroppen klarar inte av den intensiva nivå alla system och reaktioner ligger på när vi tar steg utanför trygghetszonen.

Var magin händer

Trygghetszonen är din grundpelare, platsen du ska kunna hämta din energi ifrån och där du vilar. Den fungerar som en härlig oas. Det är där hela du ska få plats. Därför menar jag att det också är där det här magiska händer. I trygghetsoasen kan vi hela oss själva efter att vår omgivning bemött oss på ett mindre snällt sätt. I den kan vi bygga en stabil grund som vi vet att vi kan komma tillbaka till efter en resa utanför.

magin

Jag vill till och med hävda att det magiska många gånger måste hända i trygghetsoasen först för att det ska kunna hända något magiskt utanför den. För vilken människa vågar gå utanför tryggheten om det inte finns ett ställe att retirera till efteråt? Ett som är säkert är att en människa som känner sig hemma och trygg i sin oas har betydligt enklare för att våga sig utanför den. Eftersom den vet att trygghetsoasen finns där och väntar efteråt.

Det är inte något dåligt att gå utanför sin trygghetszon. Det är ju en utforskningsfärd där man lär känna en ny sida hos sig själv. Men det jag är kritisk till är tanken om att vår trygghetszon skulle vara något negativt. Att det skulle vara pinsamt att inte gå utanför den hela tiden. Särskilt vi som är blyga, försiktiga och introverta har ofta fått höra att vi måste utmana oss själva. Vi måste räcka upp handen mer på lektionerna, vi måste tala högre och ta mer plats. Hela min grundskoletid var en himla resa utanför min trygghetszon och det enda det ledde till var skam och självhat.

Jag bara undrar: När ska vi få möjligheten att utforska vår trygghetszon i vår autentiska, tystlåtna, personlighet utan att känna någon jäkla skam för det? När ska vi få möjligheten att skapa en trygg oas i vår tystlåtenhet istället för några snäva normer?

Du blyga och introverta har redan kämpat och övergett din trygghetszon gång på gång för att göra vårt extrovertorienterade samhälle nöjt. Ditt hjärta har slagit hårt mot bröstet medan du höjt rösten. Det har knytit sig i magen när du haft muntliga redovisningar. Du har gråtit flera gånger för att du inte vågade prata och känt hur skammen fyllt hela din kropp.

Det får räcka nu. Du har spenderat tillräckligt med tid utanför din egen trygghet för att andra fått för sig att du ska hitta den i ett annat sätt att vara på. Nu är det dags för något annat.

Därför vill jag ge ett viktigt uppdrag till dig. Ett uppdrag som innebär att du ska börja skapa din egen trygghetsoas. I början kan det vara en inbjudande plats som du skapar i tanken dit du kan retirera när du känner att du behöver, kanske en vacker strand eller härligt mjuk soffa? Lite längre fram kan det handla om hur du pratar med dig själv i sociala situationer. Att byta ut negativa tankar mot medkännande och uppmuntrande. På det viset bygger du upp en oas inom dig själv dit du kan hämta kraft och energi. Alla blyga och introverta är värda att få ha en sådan plats<3.

10 reaktioner på ”Stanna i din trygghetszon!”

  1. Hej! Vad glad jag är över att jag hittat din blogg. Mitt namn är Jeanette och jag har precis börjat på socionomprogrammet. Redan efter de första dagarna mådde jag så extremt dåligt över mitt val och googlade frenetiskt efter något lugnande, och kom över ditt inlägg ”socionom och blyg?”. Men jag är inte bara blyg, jag har social fobi och får extrem ångest inför nästan alla sociala situationer. Kuratorn undrade precis som jag varför jag går socionomprogrammet. Jag vill ju hjälpa andra. Men jag var nog lite för optimistisk när jag sökte till utbildningen. Hur klarade du av det?

    1. Hej Jeanette! Jag blir glad av att du hittat hit 🙂
      Åh, detta dilemma du är i nu var något jag funderade mycket på när jag själv gick socionomutbildningen. Jag ville så gärna hjälpa andra människor men samtidigt kände jag många gånger att det inte var värt det på grund av all den ångest det skapade av att inte känna sig tillräcklig eller bra. Just det är så svårt att ge råd kring för det är något man måste väga för och nackdelar med sig själv; är drömmen eller ångesten starkast?

      Om du vill kan du se socionomutbildningen som en ända lång social-ångest-utmaning. Men då råder jag dig att ha stöd, vilket du tycks ha i en kurator, och att samtidigt mata dig själv med självstärkande bloggar och litteratur om att vara blyg och introvert. Om du vill kan jag skriva ner lite boktips?

      Bland annat ska du läsa på om självmedkänsla och boken: http://www.adlibris.com/se/bok/compassionate-mind-guide-to-building-social-confidence-using-compassion-focused-therapy-to-overcome-shyness-and-social-anxiety-9781572249769. Den berör exakt hur man kan arbeta med sin sociala ångest genom självmedkänsla. Skriv gärna om du vill ha fler tips!

      Tack för att du skrev och skriv gärna igen, här eller på mailen, om du vill/behöver 🙂

      Hoppas du får en fin fredag!
      /Helena

  2. Tack för ett bra inlägg. Jag håller verkligen med. Och framförallt tycker jag att det är viktigt att själv få välja sina utmaningar. Livet är för kort för att må dåligt för att man ska utmana sig att göra något som man inte vill bli bättre på.

    1. Tack själv för din kommentar Annelie 🙂 Ja, det är nog det som är kärnan, att känna att man själv styr och väljer sina utmaningar i livet och slipper känna att någon annan ska diktera det.

      Hoppas du får en fin fredag 🙂
      /Helena

  3. Det här var det bästa på länge! Jag tror de flesta av oss känner igen sig och jag är så trött på att allt ska ske utanför den där komfortzonen! Det faktum att vi alla inte är lika och fungerar på exakt samma sätt behöver fram, och det här var så befriande att läsa.

    1. Åh, tack Lotta! Jag håller verkligen med dig, vi är alla olika och borde jobba med att låta alla känna sig trygga i den personlighet de har istället för att försöka tvinga varandra utanför vår trygghetszon.

      Hoppas du får en fin fredag 🙂
      /Helena

  4. Jag upplever mycket av det här på mitt jobb. Jag började med ett jobb där nog många introverta finns (programmering). Men när åren går och man blir allt bredare i sitt kunnande så förväntas man bredda sig i sina uppgifter. I alla fall om du inte vill stanna i lön.
    Jag har bytt roll och har nu en mer social roll. Det går bra jättebra så länge jag jobbar med dem i min närhet. Men när det blir tal om att hålla utbildningar för massa okända och då inte på svenska känns det inget vidare. Jag får höra hur bra det är att utmana mig själv osv. Och att det finns presentationskurser att gå (hemska tanke).
    Jag vet att jag kommer att klara det. Jag vet att jag inte kommer vara nöjd med mig själv. Jag känner ett stort motstånd till att försöka bli bra på det eftersom det inte är något jag vill jobba med just för att det tar så mycket energi i förväg. Jag vill istället jobba med det som jag är bra på (och tycker är kul) där det handlar om att grotta ner sig och analysera osv…
    Vi får se var jag hamnar. Men om mitt jobb allt mer handlar om sånt som tar för mycket energi måste jag börja röra på mig. Frågan är vart? Och till vad? Eller är det så att jag faktiskt skulle tycka att det var kul med utbildningar? Jag är mycket mycket skeptisk :-).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *