Telefonen = min fiende

telefonnejtack

Ja, nu ska det ut: Jag avskyr telefoner. 

Okej, okej, nu ska jag inte generalisera och dra alla telefoner och dess funktioner över en kam. Det vore lite väl hårt. Att man kan SMSa och surfa på dem är ju typ en gudasänd gåva till alla introverta och socialt awkwarda människor.

Men låt oss prata (i text, tack) om telefonsamtal… Jag har så länge jag kan minnas både haft svårt och varit rädd för att prata i telefon. När telefonen ringer kan det många gånger vara som ett oönskat och oannonserat besök. Jag blir avbruten i det jag gör och måste börja fundera på om jag ska svara eller inte (att svara per autopilot tror jag starkt är en extrovert-reaktion). Oftast vill jag inte svara men känner att jag kanske måste. Sedan visar mobilen ett missat samtal för att jag tog för lång tid på mig med att dividera kring för- och nackdelar med att svara eller inte. En lättnad sköljer över mig men kort därefter börjar jag fundera på vad personen ville och tänker att nu måste jag ringa tillbaka om en stund vilket också skapar oro. Mest av allt vill jag bara skicka ett sms, vilket jag ganska ofta också gör.

Jag skjuter alltid upp att ringa samtal som måste ringas. Ni vet, boka tid till läkaren, förklara för CSN att jag vill börja betala tillbaka mitt lån och söka sommarjobb. När jag var yngre lät jag mina föräldrar ringa. Men när jag nu är 26 anses det tyvärr inte längre som ”socialt accepterat” så den utvägen har jag inte längre, haha. Fortfarande, om än i mindre skala än tidigare, går jag med en orosklump i magen innan dessa samtal och tänker på allt som kan gå fel. Jag brukar även skriva ner allt som jag vill ha sagt. När jag sedan väl ringer förbannar jag de långa ringsignalerna samtidigt som jag vill att de aldrig ska ta slut så jag slipper undan. Till sist kommer jag fram och då kan jag prata supersnabbt bara för att få allt sagt och då kan man ju förstå om personen i andra änden blir lite förbryllad och får be en att ta om allt från början igen *facepalm*.

När jag pratar i telefon är det som att jag, som redan känner mig osäker socialt, blir kapad på alla nycklar för ett smidigt samtal. Jag ser inte den andres reaktioner och den ser inte mig. Blir jag tyst för att jag vill fundera på mitt svar blir tystnaden så himla stor eftersom rösten är det enda kommunikationsmedlet vi har på telefon. Då kan frågan ”Är det något fel?” komma och då vill jag såklart övertyga om att ”nej, nej, absolut inte” och får dåligt samvete för att den tror att jag inte gillar den eller liknande. Blir den tyst när jag sagt något kan jag inte läsa av ansiktsuttryck eller kroppsspråk och då överanalyserar jag hens tystnad istället. Ibland får man även förfrågningar över telefon som människor många gånger vill att man ska ta ställning till direkt. Och det där fungerar inte för en introvert (och konflikträdd) person. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ja till saker som jag egentligen inte velat och som jag förbannat mig över i efterhand.

Ja, ni hör ju? Det är inte särskilt konstigt att blyga och introverta bävar inför samtalsfunktionen på sin telefon för det finns så mycket som skapar oro och osäkerhet. Därför uppmanar jag alla att skicka mer sms<3.

PS. Vill bara lägga till att jag visst uppskattar att prata med mina närmaste i telefon, så ni behöver inte bli avskräckta av mitt inlägg och tro att jag inte vill att ni ska ringa 🙂

6 reaktioner på ”Telefonen = min fiende”

  1. Åh, vad jag känner igen mig där. Ringsignalen får hela mig att känna obehag. När jag väl svarat och det t.ex är min mamma så är det ju inga problem – när jag väl är där. Samma sak med att boka tid hos frissan kan ta månader eller läkarbesök om det inte är riktigt akut. Min sambo har däremot inga problem med det så han får ta större delen av de gemensamma sakerna man behöver ringa om. Svarandet står vår son mest för eftersom han alltid hoppas att det är en kompis som ringer och vill leka.

    1. Hej Cissi!
      Skönt med igenkänning! Att boka tider är jag precis likadan med, har pratat hela hösten om att jag borde till läkaren men ringde inte fören i december 😉 Skönt med en sambo som inte har några problem med samtal på telefon och att du kan slippa då. Och perfekt med en son som gärna svarar, då vet man ju vem det är som ringer iaf när han kommer med telefonen!

      Hoppas du får en fin start på veckan.
      /Helena

  2. Håller med dig om att sms är fantastiskt! Jag tycker inte om att prata i telefon, särskilt inte att vara den som ringer upp. När jag var liten kommer jag ihåg att jag inte vågade prata med en kompis i telefon eftersom telefonprat var så läskigt!
    Tycker det är jättedåligt att man ofta inte kan få smsa eller maila till vårdpersonal (på grund av sekretessen som såklart är viktig, men för telefonpratsrädda kan det ju då istället bli att man inte klarar av att höra av sig alls).

    1. Ja SMS är bäst :). Håller med om att det är synd att man inte kan skriva för att boka tider, de med social fobi kan ju dra sig för att göra det pga rädslan som du skrev. Hoppas det kommer nya sådana lösningar i framtiden! Tack för din kommentar :). Hoppas du har en fin dag! /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *