Hur ordet introvert ställde min värld på ända

Nothing-is-Wrong-with-Me

Jag var 19 år och hade nyligen börjat på en folkhögskola i Närke. Precis som alla tidigare skolstarter föregicks denna av en sommar med förberedelser för hur jag skulle bli mer social och framåt. Jag älskade känslan av ett nytt sammanhang, där jag var som ett blankt blad för alla som jag skulle träffa. Nu hade jag ju min chans, att sluta vara den där gråa och tråkiga Helena. Klyschiga uppmaningar såsom ”Du kan bli exakt den du vill vara” från olika magasin ringde i mitt huvud och blev min motivation. Jag tittade på hur andra agerade i sociala sammanhang och lade meningar och kroppsspråk på minnet.

När sedan skolstarten kom körde jag på i 110 och pratade och vågade som aldrig förr. Jag vågade till och med ha på mig den där klänningen som jag älskar men som är lite udda. Det skapade ett rus, att vara så där social och inte alls som jag brukar. Men så snart allting inte flöt på såsom det gjort för de jag tidigare iakttagit började tvivlen komma. Reaktioner som jag tolkade som tveksamma eller distanserande från mina samtalspartners skapade en stor klump i magen. Jag fortsatte att prata på men började få den bekanta känslan av att detta är inte jag, ”Det här är ju bara ett skådespeleri, alla kan se igenom det här.” När första dagen var över var jag helt slut på grund av att jag lekt supersocial och samtidigt matat huvudet med negativa tankar. Och den där fejkade känslan gick inte att skaka av sig. Så det gick ett par dagar och jag sen var åter igen inne i min vanliga, försiktiga roll. Jag klandrade mig själv oerhört och hade fortsatt svårt att komma människor nära.

En dag under den hösten googlade jag på att vara introvert, ett ord som jag tyckte lät ganska intressant. Något jag kanske kunde relatera till och rama in mitt sätt att vara på. Jag bestämde mig för att beställa hem en bok, något som det på den tiden enbart fanns på engelska. Efter ett par dagar landande ”The introvert advantage” i min brevlåda och jag började läsa. Redan efter första kapitlet var det som att en polett föll ner hos mig, en halleluja-sång började spelas inombords och mina ögon blev tårfyllda. Insikten bara föll över mig:

”DET ÄR INGET FEL PÅ MIG!”

Än idag är detta definitivt topp tre insikter jag haft om mig själv och livet. Från att jag satt där som 19-åring och grät över att det inte var något fel på mig till hur jag som 26-åring driver en hemsida och blogg i ämnet har det hänt himla mycket.

Ordet introvert ställde hela min bild på mig själv och människor på ända. Jag insåg inte bara att jag var okej som jag var utan blev också mer ödmjukt inställd till resten av min försiktiga personlighet. Jag förstod att samhället premierar extroverta människor och att det är mycket därför jag känt sådan skam över min blyghet och mitt behov av att vara ensam mycket. Från att enbart ha sparkat på mig själv började jag rikta, hälsosam och relevant, ilska mot min omgivning och hur den bemött mig. Jag slutade ta på mig hela ansvaret när en konversation blev tyst och insåg att människor som helt uteslöt blyga personer inte var vettiga människor. Jag kunde börja släppa på skammen över att vilja vara själv mycket och förstod varför jag blev så trött av att umgås under längre perioder.

Jag fick även upptäcka mina introverta styrkor och värdera egenskaper som jag tidigare negligerat. På grund av det började jag bli nyfiken på dem istället för att försöka bli någon annan. Mitt fokus landade mer och mer på att utveckla dessa kvalitéer som redan fanns inom mig vilket visade sig ge mycket mer bestående energi och självkänsla än mina tidigare ”gör-om-mig-projekt”. Det är mycket tack vare detta som jag idag ser mig själv som en i grund och botten ganska trygg person. Numera vet jag mina behov och vem jag är vilket skapar en stabil grund att utgå ifrån istället för att i frustrationen försöka finna mitt icke-existerande extroverta jag.

Ordet introvert gjorde också att jag förstod andra människor bättre. Jag började observera och analysera de i min omgivning och kunde ibland bli förvånad över att inse vilka som faktiskt tycktes vara mina introvert-fränder. En tanke jag minns att jag tänkte var att det förmodligen finns fler än mig som skådespelar som extrovert under många år. Även de extroverta i min omgivning fick jag en större förståelse för. Nu kunde jag distansera mig lättare när någon började prata på utan att ställa någon fråga. Många har helt enkelt fått lära sig att detta är sättet man konverserar på, avbryter ingen så fortsätter man.

Men något av det viktigaste jag insåg var att jag inte var ensam om att ha trott att det var något fel på mig. Jag förstod att det fanns ett helt av av andra blyga och introverta som precis som mig går och tror att de måste ändra på sig för att duga. Det behövdes det bli ändring på och därför skapades Blygmodig för att kunna nå ut med ett annat budskap<3. Och nu är det 2016 och jag älskar att få driva något som känns så rätt ända in i benmärgen.

Över till er fina läsare! Jag vill veta mer om er resa med att upptäcka er introverta personlighet. Hur upptäckte du att du var introvert? Och vilka konsekvenser har det haft för ditt liv?

4 reaktioner på ”Hur ordet introvert ställde min värld på ända”

  1. Det måste ha varit fantastiskt att upptäcka detta som 19-åring! Jag är lite nyfiken på hur du gick vidare där och då, när du fick insikten. Berättade du för andra? Jag känner nu som 40-åring att det börjat falla på plats de senaste åren, men tänk så många år av allt det du skriver om här man kunde sluppit. Och ändå är det inte lätt nu, bara för att jag vet! Ska ju börja nytt jobb igen snart och har redan tänkt ”blankt blad-tanken”, för det är ju inte helt självklart att stega in och deklarera att man är introvert första dagen på nya jobbet (och speciellt inte som introvert).

    Som lärare tänker jag också att nu behövs det ju folk som kan lyfta, stötta och höja de introverta som finns där ute i förskolor och skolor, så att de inte ska behöva ha det som många har det. Föreläsare, lärare och personal, såna som du och jag, som vet och kan identifiera. ”Den tysta revolutionen”, i skolorna i Sverige (och varför inte på arbetsplatserna också?).

    Ha en fin helg! KRAM

  2. Hej Lotta! I början var det jättesvårt att prata om med folk, jag började istället att chatta med mina internetvänner om det och sedan startade jag min blogg och hemsida och skrev om det inför folk jag inte kände. Det dröjde lång tid innan jag berättade för min familj och vänner att jag ens drev hemsidan och identifierade mig som introvert. Men i takt med att jag fick fler perspektiv på min tystlåtenhet och styrkorna i den så kunde jag lättare formulera mig på sätt som jag visste att flera kunde känna igen sig i och då blev det enklare.

    ”Blankt-blad-tanken” är så himla lätt att hamna i, den är väldigt förledande. Men jag tänker att vi inte behöver deklarera oss själva som introverta på ett extrovert sätt, alltså ställa oss mitt i rummet och förklara med hela handen och vi är på ”detta sätt”. Utan deklarera din unika personlighet på ett introvert sätt. Genom att vara den som är inlyssnande, nyfiken, minns vad andra har sagt, eftertänksam, kreativ… Många tycker att det är något väldigt tilldragande med tystlåtna personer som går sin egen väg, man blir liksom nyfiken på vem denna person är som inte deklarerar för hela världen allt den tänker.

    Håller verkligen med dig om att det behövs introverta lärare, kollegor och personer i samhället som kan stå upp för denna typ av personlighet! Särskilt i skolans miljö behövs det människor som uppmärksammar och ser att alla inte är eller behöver vara extroverta, för det är en sådan spilld potential om vi förmedlar till unga att de behöver ändra på sig för att duga.

    Tack för att du delar med dig<3
    Kramar!

  3. Hej Helena!
    Jag upptäckte din hemsida och blogg för bara ngr. veckor sedan, dels för hur du benämnde den – introvert, högkänslig och atopiker – det är jag upp i dan 🙂 Så jag känner igen mig mkt i det du skriver!

    Jag för min egen del upptäckte detta först för ca 3 år sen nu då jag var 38 år. Och det var som att ”hitta hem” ungefär… 🙂 Trodde inte det var sant, men nästan allt stämde på mig och jag fick äntligen förklarat för mig varför jag alltid känt mig så himla annorlunda och konstig.. Och varför jag aldrig riktigt känner att jag ”passar in” eller känner mig ”delaktig”… Det har varit kämpigt under många och långa perioder, och jag har avverkat ett antal psykoterapeuter under vägen… Men nu när jag har vant mig vid det har jag börjat acceptera mig själv bättre, och har också blitt mer ödmjuk mot mig själv och även omgivningen. Och även om det inte alltid är lätt att vara både introvert och hsp i alla lägen, så känner jag samtidigt en hel del fördelar med det – dels ödmjukheten, förmågan att kunna känna med andra människor, alla detaljer jag ser som inte andra ser, min kreativa sida osv… 🙂

    Så det är inte bara blä lixom. Men självklart är det inte alltid så lätt när jag VILL vara social, men inte orkar :/ Och jag kan känna mig väldigt ensam i det. Som en stor tomhet.
    Nu har jag dock hittat en hel del fina introverta vänner så det är kul 🙂 Jag är inte ensam!

    Tack för en bra blogg och hemsida! Ha en trevlig helg!
    /Hälsn Sandra

    1. Hej Sandra!
      Tack för din kommentar, vad roligt att du hittat hit och att du känner igen dig 🙂

      Vad fint att du genom begreppen introvert och HSP kunnat acceptera dig själv mer, det är så himla viktigt! Det är en spännande resa också som inte alltid går spikrakt. Vad härligt att du hittat flera introverta vänner, det gör det ju enklare när man kan ha förståelse för varandra :).

      Tack igen för att du delade med dig, det var roligt att läsa!

      Hoppas du fått en fin start på veckan!
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *