Skammen över att inte vilja umgås

I takt med att jag blir äldre har mitt behov av att träffa vänner och bekanta minskat. Förmodligen hör detta samman med att jag insett mina behov av egentid mer och kunnat särskilja mina och andras behov bättre. Förut umgicks jag även när jag egentligen inte orkade, enbart på grund av att det är ”så man ska vara”. Och så blev jag trött, så trött och klandrade mig själv för att jag inte klarade av att vara social som alla andra. Undrade ofta varför jag inte var ”normal”.

Nu när jag är vuxen och lärt känna mig själv bättre förstår jag att jag nästan inte har något behov alls av att ”bara träffas”. Ni vet, träffas och samtala om ingenting? Diskutera vilka nya kläder någon köpt eller hur vädret var under semestern. Det känns som att jag redan gjort det tillräckligt och nu är dödstrött på det. Då träffar jag hellre mina närmaste vänner två gånger i halvåret och samtalar i timmar om det där som gör människor intressanta; deras kamper, relationer, drömmar, drivkrafter.

Men det är nästan så att jag inte vågar skriva att det är precis så jag tänker. För det anses som självklart att man ska vilja träffas ofta. För ens vänner tycker man ju om och vill umgås med. Ofta. Men för mig fungerar det inte så. Jag uppskattar mina vänner mycket men det är inte alltid jag för den saken skull behöver träffas. Ibland räcker med ett ”Jag tänker på dig, hoppas du mår bra”-sms. Det känns många gånger mer autentiskt och meningsfyllt än att ses och rabbla igenom ytliga ämnen.

Nu när jag börjat jobba heltid och samtidigt vill satsa på Blygmodig har jag än mindre tid och behov av småprat. Jag upptäcker att jag mest av allt bara vill ha ett flow av egentid, mina närmaste och samtal om meningsfulla saker. Och även om jag fortfarande skäms över att tacka nej när vänner vill ses så måste det få vara okej. Jag är trött på samhällets krav på att jag borde anpassa mig till andras sociala behov. Jag vill istället jobba mer och mer med att tillåta mig själv att lyssna på mina egna behov först och främst. Dessutom blir jag en bättre vän om jag känner att min egentid inte är ett hinder i vår vänskapsrelation. Där det får vara okej att inte ses på flera månader och att jag inte behöver känna skuld för det.

Är detta något ni läsare känner igen er i? Kan vi inte samtala vidare om det i kommentarsfältet i så fall? Jag vill så gärna bolla detta med er då jag själv upplever det som himla svårt!

10 reaktioner på ”Skammen över att inte vilja umgås”

  1. Hej! Vill bara säga att jag känner igen mig helt i det du skriver. Träffar sällan mina vänner, men vi vet att vi finns där för varandra ändå. När vi väl ses är det som att vi fortsätter där vi avslutade sist. Så självklar och kravlös vänskap. Det är inget fel i att föredra ensamhet, att trivas i sitt eget sällskap är en styrka. Tänker på de som inte klarar av ensamhet och istället riskerar att hamna i beroendeskap och destruktiva relationer. Du har helt rätt att det blir lättare med åldern, när man lär känna sig själv och respekterar sina egna behov.

    1. Hej Mia!
      Åh, låter som en härlig, kravlös vänskap precis som man introvert behöver 🙂 Jag uppskattar det så mycket när man inte ses på väldigt länge men kan börja där man slutade ändå, som att man träffades igår. Håller definitivt med om att det är en styrka att kunna vara för sig själv, det gör att man lär känna sig själv väldigt väl och kan utforska sina gränser och behov mer. Tack för att du delar med dig, Mia!
      Hoppas du får en fin kväll 🙂
      /Helena

  2. Jo, jag känner allt igen mig! Just nu bor jag långt ifrån mina vänner, de bor i Stockholm och jag har flyttat femtio mil bort. När jag bodde i Stockholm skulle vi ju ses med jämna mellanrum, OBS mina vänner umgås inte med varandra utan det är jag som är länken mellan. Men det är så jag vill ha det eftersom jag tycker det är jobbigare om man är flera som ska ses samtidigt. En av vännerna har två barn, när vi skulle ses var det ofta hemma hos henne eller nära där de bor, vi hade aldrig tid att prata ordentligt eftersom hon dels hade barnen som krävde uppmärksamhet eller om vi var ute själva så behövde hon uppmärksamhet. Jag drog mig mer och mer för att ses och faktiskt så har vi knappt någon kontakt nu när jag flyttat, vi sågs när jag kom och hälsade på i November, hon var precis som vanligt medan jag kände att vi växt ifrån varandra ännu mer. Men, min andra vän som jag träffade ganska ofta i Stockholm har jag alltid kunnat prata med, men jag fann att de korta flyktiga mötena tärde mer än gav något eftersom jag blir så påverkad av omgivningen. Nu när jag träffade henne i November så sov jag över där och vi hade tid att prata bara vi två det gav så mycket mer. Och det räcker för mig. Sen har jag en tredje vän som jag inte träffar ofta alls men när vi träffas så möts vi på alla plan och det blir alltid givande. Det kan gå ett halvår – år utan att det gör något. Så himla befriande!
    Men precis som du känner jag ibland att jag borde vilja träffa mina vänner mer. Men jag har inget behov. Och jag har ignorerat mig själv i så många år och det är slut med det.
    Här där jag nu bor har jag fått lite bekanta, men ingen närmare vän men jag tänker att det får ta sin tid, jag hoppas kunna lära känna någon som kan bli en nära vän.
    Jag har också stort behov av egentid även om jag jobbar så lite, men jag har en sambo och tvåsamheten kräver ju sitt engagemang också 😉
    Däremot har jag ett litet dilemma just nu som tar energi och det är att min mamma vill komma och stanna i fyra dagar. Vi har en liten komplicerad relation och hon tar ganska mycket energi. Hon bor ganska nära men är inte här så ofta och då tycker hon att när hon ändå kommer så kan hon ju stanna lite längre, men för mig blir det stresskänslor på en gång. Hur ska jag orka ha henne i min närhet så länge utan att kunna gå undan. Nu har jag ju kommit en lång väg i arbetet med mig själv, förstår vem jag är och vad som format mig. Problemet är att hon inte kan se detsamma. Har försökt på olika sätt visa henne men det verkar inte nå fram.

    Hursomhelst, hade jag kunnat ändra på antal dagar hon är här hade jag nog kortat ner det en dag men logistiken gör det omöjligt. Så, jag har bestämt mig för att hon får komma, men hon ska inte få köra över mig. Det svåra är att inte låta detta ta över känslomässigt, det orkar jag bara inte. Jag önskar inget annat än att få ta mod till mig och berätta för min egen mamma hur jag är och vad som påverkar mig, hur ska jag kunna göra det på ett bra sätt?

    tack för att du tog upp ämnet, jag behövde visst skriva av mig 😉

    1. Hej Erika! Och tack för att du delar med dig! Det är bara roligt när det blir långt tycker jag 🙂

      Relationer som blir sådär ojämlika som du beskriver suger energi ur en, för man blir den som ska tillgodose den andres behov medan den andre inte gör likadant. Och då är det nog lika bra att relationen fasas ut, särskilt som du själv kände att ni vuxit ifrån varandra.

      Fint att läsa om de andra relationerna du beskriver och hur vänskap kan se ut på det sättet och faktiskt vara det som fungerar bäst. För det finns ju inga mallar för hur en vänskap måste se ut. Vi skulle nog alla må bra av att vidga perspektivet på vänskap och relationer och se att vi inte är dåliga vänner bara för att vi inte ses på ett halvår.

      Känner så himla väl igen mig i att bli uppfylld av stresskänslor när man ska umgås med människor konstant under en intensiv period. Särskilt om det är en person som kanske inte helt förstår sig på ens behov av egentid. Även frustrerande att det inte har nått fram när du försökt visa din mamma hur du är som person. Jag tycker det är ett bra beslut, att inte låta henne köra över dig, det är viktigt, för du ska inte behöva må dåligt/känna dig dålig på grund av hur du är. Jag vet inte om du pratat med henne om begreppen högkänslighet och introversion tidigare? Ibland kan det vara lättare att börja i en ”fakta-baserad”-ände som visar på att si och så här många av världens befolkning är på detta sätt och har dessa behov. Det kan också vara en bra början för att förklara att man som introvert och HSP alltid fått höra att man behöver ändra på sig, vilket i sig enbart skapar negativa effekter. Det i sin tur kan göra så att du kan berätta varför det är så viktigt för dig att du får dessa behov tillgodosedda och blir accepterad som du är.

      Tack igen för att du delade! Hoppas du har en fin kväll 🙂
      /Helena

  3. Det här var så himla rätt för mig idag, har gått och funderat ett tag på samma saker. Jag vill ju bara umgås lite och ibland (på mina villkor, helst över en fika eller promenad, precis när jag vill och bara med några få personer jag verkligen gillar och släpper in). Då är det ju inte så konstigt att mitt sociala nätverk inte är jättestort (självvalt) men ändå tycker jag i perioder att det är jobbigt att inte ha många vänner eller vara del av det lite ytligare sociala livet. Lite som ”I don´t wanna go but please invite me”.

    Jag tycker också att åren och åldern har lärt mig att våga erkänna det här men ändå är det ganska komplicerat. Att erkänna vem man är och stå för det men ändå känna sig som att man borde vara någon annan. Knasigt. Sen har jag för några år sedan gjort en rensning av personer som tog mycket energi av mig, och det har inte varit lätt att fylla tomrummet, vilket gjort att jag börjat ifrågasätta om jag gjorde rätt, kanske skulle tolererat mer (=kört över mig själv mer). Åh, så svårt!

    Nu börjar jag snart på nytt jobb för andra gången på ett år och tänker mycket på hur jag ska komma in i gänget och få kompisar där, utan att vara tvungen att vara med på allt socialt som maskerader och fester. Ska man behöva förställa sig för att hitta vänner undrar jag ibland? Likadana som jag borde väl finnas där ute (eller de kanske förställer sig de med).

    Kram och tack för att du tog upp det här!

    1. Hej Lotta!
      Tack för att du delar med dig, dina tankar är verkligen intressanta! Det du skriver sist i ditt första stycke ”I don’t wanna go but please intive me” är så himla sant. För vi alla vill ju bli inkluderade i den sociala gruppen och känna tillhörighet även om vi inte väljer att haka på det normativa sättet att vara social på. Jag önskar så att vi kunde vidga synen på vad det innebär att vara social. Kanske måste det inte vara att sitta i fikarummet och diskutera vädret utan istället att uppmärksamma små detaljer hos andra, lägga dem på minnet och visa att man ser dem.

      Dilemmat mellan att rensa bland de relationer som tar energi och risken att det blir tomt är svår! Men jag tycker du var modig och gjorde helt rätt som satte dina egna behov främst, det är jätteviktigt 🙂 Att fastna i relationer som tar energi och skapar frustration tror jag är mer destruktivt än alternativet. Men för den skull är det inte enkelt. Man önskar ju att man bara kunde möta de där guldpersonerna.

      Vad spännande att du snart ska börja ett nytt jobb! Känner väl igen mig i dina tankar och funderingar, hur gör man egentligen för att skapa relationer utan att tumma på sina egna behov alldeles för mycket? Jag tror absolut inte att du ska förställa dig, för du är ju en himla intressant och härlig person som du är! Men ett litet knep kan vara att försöka bli lite bättre vän med småpratet och i det försöka hitta röda trådar som kan leda in samtalet på en lite djupare/intressantare väg? 🙂 Jag önskar dig stort lycka till med det nya jobbet!

      Tack igen för att du delade med dig! Hoppas du har en fin kväll 🙂
      Kramar, Helena

  4. Jag kan förstå delvis hur du menar, energin går åt till så mycket annat när man är vuxen. Mina föräldrar vill tex gärna ringa och prata en gång i veckan om ingenting (”igår bytte jag gardiner i sovrummet”), men för mig hade det räckt med en gång i månaden. Men jag tycker sånt här är så svårt, för jag har så väldigt motstridiga personlighetsdrag. Jag är blyg och introvert, men ändå social. Jag trivs med (och behöver) ensamhet när jag själv valt den, men icke-vald ensamhet kan snabbt göra mig jätteledsen.

    De vänner jag har bor långt bort, så vi ses kanske ett par gånger per år, eller i perioder upp mot en gång per månad. Och det känns okej så länge jag jobbar på vardagar och har min sambo hemma. Men när jag varit arbetslös/ledig och sambon är borta mycket blir jag alldeles förtvivlad av ensamheten.

    Samtidigt har jag under de senaste åren haft noll intresse av att lära känna nya personer i min omgivning. Jag är i den åldern där de flesta håller på/har skaffat barn, snackar bilar och bolån och husdrömmar och renovering etc, och själv är jag totalt ointresserad av allt detta, så när de berättar om sig själva blir jag mest bara uttråkad och vill bort. Jag pendlar hela tiden mellan att längta efter ensamheten och att längta efter social kontakt.

    1. Hej Savanna och tack för att du delar med dig! Jag kan mycket väl känna igen mig i din beskrivning att längta efter en djupare kontakt med människor samtidigt som det sociala tröttar ut mig. Det är som att den sociala, ofta ytliga, kontakten man har med människor inte räcker för att fylla upp ens sociala behov. Något som gör att man blir trött på det sociala men samtidigt längtar efter mer, något meningsfyllt och givande. Jag kan ibland komma på mig själv med att längta efter att ha ett sånt där evighetssamtal om mina och andras drömmar och drivkrafter, för att det var så länge sedan. På så vis känner jag igen mig i att pendla mellan att längta efter social kontakt och efter egentid.

      Kanske ska du engagera dig i någon studiecirkel eller förening som samlas kring ett ämne som intresserar dig? På så vis kan man ju träffa folk som inte enbart pratar om bolån, barn och renovering tänker jag 🙂

      Tack igen för att du delade! Hoppas du har en fin dag.
      /Helena

  5. Vill säga tack för det här inlägget. Var precis vad jag behövde. Känner igen mig en hel del i det du skrev om att det ibland räcker med ett fint sms vänner emellan. Tror också, precis som du skrev som svar till en kommentar, att vi behöver vidga begreppet vänner/vänskap. Kommer inte längre ihåg vad boken hette, men minns ett stycke i den som handlade just om det. Författaren menade att vänskap kan se ut på många olika sätt. Att vissa ses ofta, andra sällan. Några finns med hela livet, andra berikar våra liv under en period innan vi glider ifrån varandra, kanske för att livet förändras. Vissa kanske man pratar om allting med, andra har man vissa aktiviteter man gör tillsammans t.ex. fotboll eller nåt liknande. Jag tycker om att tänka så, för som du säger finns det ju inga mallar för hur vänskap ser ut.

    1. Hej Linda och tack för din kommentar! Vad fint att inlägget och ämnet var något du var i behov av 🙂

      Jag gillar också det perspektivet, på att vidga synen på vad en vänskap är och hur den kan se ut. Precis som du skriver kommer en del människor mest göra ett kortare besök i våra liv men det behöver ju inte vara obetydligt för det. Vi skulle behöva uppvärdera olika typer av relationer.

      Hoppas du har en fin dag!
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *