Jobbklumpen-i-magen som gick ut genom fönstret och försvann

Jag pratar i telefon med en framtida kollega på mitt kommande sommarvikariat. Hon pratar snabbt och jag får intrycket av att jag stör henne. Vi försöker komma överens om två dagar jag kan gå introduktion och eftersom jag redan har mycket planerat är det lite svårt att pussla ihop. Då jag är van vid att känna mig obekväm och i vägen i arbetssammanhang blir jag inte förvånad när hon efter ett tag får en ton av att ”men lilla gumman, detta borde du ha tänkt på när du sökte sommarjobb”. Som att jag är mindre vetande och dum. En ton jag tyvärr bekantat mig väl med och är förberedd på när jag möter nya kollegor.

Ett par år senare pratar jag i telefon med en annan blivande kollega på ett annat vikariat. Hon pratar också snabbt men låter glad över att jag ska komma dit. Hon delger mig lite av vad vi kommer att göra på de passen jag går introduktion och säger att det tror hon kommer bli bra. Innan vi lägger på hälsar hon mig varmt välkommen och att det ska bli roligt att träffas och få ett ansikte på mig. Eftersom jag själv är stressad när vi pratar hinner jag inte riktigt ta in hennes fina bemötande. Men senare ska jag minnas tydligt att jag upplevde henne som lösningsfokuserad och att jag inte kände mig krånglig.

Efter att nu ha arbetat på mitt sommar- och extrajobb, ett asylboende, i ett halvår förstår jag vilken otrygg relation jag haft till mina tidigare vikariat. Jag har genom alla år förknippat jobb med en klump i magen och en känsla av att inte kunna vara som jag är. Aldrig har jag upplevt att jag hört hemma på arbetsplatsen och ofta har jag fått subtila budskap från kollegor om att jag måste ta för mig mer, att mitt försynta och inkännande sätt inte är tillräckligt. Ni är säkert många som känner igen er. Och jag inser nu vilken enorm energi det har tagit. Hur jag innan bävat inför att fara iväg till jobbet och hur jag efteråt överanalyserat alla mina snedsteg som jag förstått att vissa kollegor inte uppskattat. Det gör mig så ledsen att jag allra mest varit absorberad av känslan att inte räcka till. Bara för att jag är tyst, känslig och blyg.

Med detta i bagaget var jag förberedd på något liknande på mitt extrajobb i somras. Jag förväntade mig att de skulle upptäcka att jag inte alls fungerade där, att man inte kan vara tystlåten och blyg på en sådan arbetsplats. Och det var inte flyt på direkten, det var intensiva dygnspass där man var bland folk hela tiden. Jag tyckte det var enormt med intryck och att jag kände mig fumlig. Men ganska snart började jag upptäcka vilket fint ställe jag hamnat på. Först var det kontakten med killarna, våra ungdomar som bor där, som fick mig att inse vilket roligt arbete detta var. Jag kan inte minnas att jag skrattat och skämtat så mycket på något arbete tidigare. Senare insåg jag även att personalgruppen hade en ovanligt varm stämning, att de verkligen bryr sig om varandra och om oss vikarier. Det har knappt gått ett arbetspass utan att jag fått se en ny härlig sida av någon ur personalen eller att någon sagt något fint om min arbetsinsats. Jag hade himla svårt för att tro det innan, men den där klumpen i magen har faktiskt bytts ut mot en glad förväntan över att få komma till jobbet och träffa alla.

Eftersom mina kollegor valt att se mina styrkor och uppmuntrat mig i dem så har jag växt enormt mycket på denna arbetsplats. Jag känner mig trygg i att jag duger och på grund av det har jag också vågat utmana mig själv. Något som inneburit att jag hittat nya sidor hos mig själv. Tänk alltså. Vad man kan växa när acceptans och uppmuntran finns. Detta stärker mig ännu mer i att det jag gör här, på Blygmodig, är enormt viktigt. Vi växer inte genom att människor hävdar att vi borde ändra på oss. Att få gliringar och kommentarer om att vi måste ta mer plats och tuffa till oss. Det skapar enbart ett hinder. Det skapar en skam för ens personlighet. gör att man blir osäker och att man hela tiden letar efter signaler om vad de andra tycker om en. Energin läggs på att uppfylla andras orimliga, och faktiskt kränkande, krav istället för att fokusera på engagemang, kreativitet och kärlek i jobbet.

Det är enbart när andra och vi själva omfamnar vår unika personlighet som vi växer. Det är också då vi vågar oss på att upptäcka saker utanför blygheten. När vi finner en trygg bas i vår grundläggande personlighet, när vi får vara den vi är utan skam och skuld. Det är först då det finns goda förutsättningar för oss att utforska vår komplexa person och nå vår fulla potential. Acceptans, värme, medkänsla och omfamnande är nycklarna till mycket<3.

 

12 reaktioner på ”Jobbklumpen-i-magen som gick ut genom fönstret och försvann”

  1. Känns som jag vill gå ut å vråla Halleluja! på entrén såhär nästan vid midnatt i byn där jag bor, haha.
    Så helt rätt skrivet! Har iaf höjt näven/armen mot taket som en segergest för det ÄR så rätt det här.

    Jag som är arbetslös, en stressad sådan, känner precis såhär just NU och vet i sjutton hur jag ska komma vidare.
    Jag har en behovsanställning, där jag trivs sådär bra som du skriver om.
    Haft den sedan 2006. Tyvärr är chansen att utvecklas där och få in en fot väldigt väldigt liten. Nästan som att resa till månen-chans. Men jag är glad över de ggr jag får chans att jobba där. För jag VILL dit 🙂
    Som bossen på mitt ‘extrajobb’ sa då vi pratades vid inför mitt sommarjobb på ett annat företag i somras (där alla var just sådär som du skrev om, där man inte trivs) att jag fick återkomma när sommarjobbet var över om det inte ledde vidare till nån tjänst. För alla behöver vi ju pengar sa han. Ingen e ju här för skojs skull… å jag sa..halvt tveksamt ”joo… jag är”… för det ÄR jag ju haha. Jag älskar att vara där! Han trodde mej inte först, men såg sen fundersam ut som att han nästan trodde på mej, men inte visste om jag skämtade… stackarn.

    Fantastiskt bra inlägg, kram.

  2. Åh, vilken härlig kommentar du skrivit Mia! Den gjorde mig glad 🙂

    Vad fint att du ibland får komma till en arbetsplats som du trivs så där himla bra på, sånt är ju guld! Jag håller alla mina tummar att du kan få komma dit mer och mer.

    Det din chef sa tror jag är en oerhört vanlig mentalitet inom jobbsvängen. Man jobbar inte för att det är roligt, utan för att man måste tjäna pengar. Det är en tråkig inställning tycker jag och jag blev glad av att du sa att du visst var där för att det var skoj 🙂 Det är många timmar vi spenderar på ett arbete och därför tycker jag att det viktigt med glädje, pepp, uppmuntran och meningsfullhet.

    Ska fortsätta hålla tummarna för dig!
    Tack så mycket för att du tog din tid att skriva, det betyder mycket 🙂

    Kram,
    Helena

  3. Känner igen mig, negativt bemötande och kränkande krav förstör så mycket.. kan ta mycket tid att skaka av sig tyvärr. Tack för en jättebra blogg som hjälper mig mycket med just detta 🙂

    1. Hej Ulrika och tack för din kommentar! 🙂 Jag håller verkligen med dig, att det tar mycket energi och ibland känns helt omöjligt att skaka av sig. Särskilt när man är en känslig själ. Vad roligt att du gillar bloggen, och tog dig tid att skriva det! Jag blir så glad av att få höra det 🙂 Hoppas du har en skön och lugn söndag. /Helena

  4. Åh Finspångs ungdomsboende i mitt hjärta <3 Det var så trevligt att jobba med dej häromdagen. Tryggt, roligt och tänkvärda samtal. Precis en sån miljö som killarna behöver! 🙂

    Är så imponerad av din hemsida och blogg. Du är en stjärna Helena!

    1. Åh, vad glad jag blir för dina ord 🙂 Jag tyckte precis samma, att det var himla trevligt att jobba med dig också. Givande samtal, roligt och fin stämning bland alla!

      Och tack för peppen<3 Det värmer verkligen! Lycka till med allt och så hoppas jag vi stöter på varandra snart igen 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *