När andra ser igenom mig

83f21f8067b62d78c8bfcd0f9ab10831

Min största kamp med min begränsande blygsel handlar till stor del om att den står i vägen för vissa delar av min personlighet. Jag vet med mig att jag kan vara ganska sprallig, humoristisk och varm när jag är i mitt rätta element. Men vissa gånger är den delen av mig så himla svår att nå eftersom jag blir obekväm i sociala sammanhang. Känslan som kommer som ett brev på posten i sådana situationer är frustration. Frustration som sprider sig i hela min kropp och som är en energitjuv utan dess like. Jag känner att jag har mer potential än så och som att jag blir en grå, tråkig skugga av vad jag egentligen kan och vill vara.

Som mest slår denna känsla till när jag möter människor som jag fascineras av, som jag känner att jag vill lära känna mer, men som jag inte tycks få ett flyt med. Det blir stelt, stapligt och en ostadig blick som virrar runt i omgivningen. Jag tänker då att personen ifråga måste tro att jag har svårt för den, att jag inte gillar hen och att jag helt enkelt hellre umgås med någon annan. Detta samtidigt som det är precis det motsatta jag vill förmedla. Jag kan dock tycka att det blir alltför jobbigt att vara i sådana sociala situationer att jag snabbt reagerar med att försöka komma ur dem. Då pratar jag än mer snabbt och som att jag vill avsluta vår konversation. Vilket förmodligen ger ett ännu starkare intryck av att jag inte vill prata med dem.

Ja, jag tror ni förstår frustrationen här va? Att en verkligen, verkligen vill lära känna en annan individ men inte kan visa det. Att det bara blir helt motsatt effekt av ens försök.

Det senaste halvåret eller så har jag upplevt denna frustration med två olika personer. Två mycket intressanta, varma och tänkande personer som jag velat komma närmare men som det bara inte uppstått ett flyt med från början. Där jag fått kämpa för att visa att jag uppskattar dem men samtidigt tyckt att det varit jobbigt att känna frustrationen av att inte vara i mitt rätta element. Jag har efter en tid börjat distansera mig lite för att jag tänkt att det måste vara jobbigt för dem att jag är så konstig gentemot dem.

Men vet ni vad som hänt? Jag har fått förstå att båda dessa personer fattat tycke för mig ändå, även fast jag varit helt socialt awkward. De har berättat att de uppskattar mig och har alltså sett igenom min staplighet, sett förbi den. Eller kanske är det precis på grund av den som de gillar mig? För att jag visade en social osäkerhet som de kände igen sig i? Många gånger är det just den där ostadiga blicken och osäkra framtoningen som gör att människor ser att vi är mänskliga. Något som gör att de kan se sig själva i oss och förstå att de också får vara sårbara och osäkra.

Det är kanske inte alltid optimalt att känna sig frustrerad och som att ens autentiska personlighet inte kommer fram. Jag är av tron att det är viktigt att hitta sin kärna och försöka visa den mer. Men vad jag vill ha sagt med detta är att vi inte jämt behöver tänka att människor alltid ser den person av oss som vi tror eller att vår osäkerhet måste vara negativ. Osäkerheten är komplex och har många sidor, både fina och begränsande. Och ibland kan osäkerheten vara precis det som gör att människor finner oss intressanta.

Jag tror egentligen att det rätta vägen för mig, och säkert för många andra också, är att omfamna sin osäkerhet och våga visa den för världen mer. De flesta människor vill skydda sin sårbarhet genom olika masker och murar. Vi vill inte att andra ska komma åt den eftersom de då kan såra oss på riktigt. Det är en mänsklig sak, att inte vilja visa sig sårbar. Men jag tror att just sårbarheten kan göra att vi möts. Genom att vi ser att andra vågar visa sig sårbara kan vi också våga göra det. Något som är en enorm frihet och styrka. För där och då är vi i vårt autentiska själv.

Så min utmaning till mig själv och er, är att våga lyfta lite på våra masker och murar. Att våga skapa en glipa där andra kan se in till vår sårbarhet. Testa. Kanske kan ni då mötas med en människa som ni inte alls hade trott tidigare. Kanske inte men då har ni åtminstone tillåtit ert autentiska jag kika fram. Och det är fint.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *