TV-tankar från veckan

svt-trohoppochkarlek-2015-e00-7890-jpg

Jag älskar hösten av många anledningar. En av dem är att det börjar massor av nya bra program att följa. Ett av alla de program som jag följer just nu är Tro, hopp och kärlek. SVTs nya satsning där de följer fyra präster och pastorer på sin resa att finna kärleken. Jag gillar det på många olika sätt. Ett är för att jag är uppväxt i en kristen familj och har spenderat mycket tid i kyrkan. Ett annat är för att jag älskar mixen av relationsprat och samtal om existentiella frågor. Det tillför en annan dimension än program som Bonde söker fru (som jag dock också tycker mycket om). Avsnittet i veckan var det näst sista och jag ser fram emot avslutningen på tisdag för att se hur det går för alla!

Under programmets gång har jag funderat en hel del kring en av deltagarna, Josef (längst till vänster på bilden ovan), som är den enda pastorn i sällskapet. I programmet pratar han en hel del om att han är utåtriktad, lättsam och gillar att träffa folk. Han framställs också som den unga, coola, snygga pastorn som är mån om sitt utseende. Detta samtidigt som jag ända sedan första avsnittet fått ett intryck av att det är något som inte riktigt stämmer.

Jag tycker helt enkelt han känns som en introvert som försöker agera på ett extrovert sätt. Jag säger inte att jag har rätt, men detta är min magkänsla. Min amatöranalys är att han, som så många andra introverta, känner sig pressad av omgivningen att vara mer utåtriktad och framåt än han är bekväm med. Vi blir ju uppmuntrade till detta, inte till att utforska våra introverta sidor. Därför kan vi länge försöka intala oss själva att det är också extroverta vi är och att vi trivs med det. Vilket vi säkert gör till någon del. Jag kan tänka mig att det är oerhört praktiskt att kunna gå in i en extrovert roll som pastor. Det är ett väldigt socialt yrke.

Men jag tror det blir fel och destruktivt när man inte tillåter sig själv vara introvert i det stora hela. Det blir som att kämpa emot sig själv, vad man egentligen trivs med. Och det om något är ju en energislukare. Men samtidigt kan det vara svårt att tillåta sig själv omfamna att man är introvert, det är ju inte riktigt lika uppskattat som att vara extrovert.

Jag tycker jag ser detta ganska ofta, introverta personer som utforskat och övat sig så pass mycket på att vara extrovert att deras introverta personlighet inte får någon plats. Det enda de ser av den är att de är helt utmattade efter sociala sammanhang och bara vill stänga ute hela världen för att deras energidepåer tagit slut. De gör allt som en extrovert person ska göra och klagar på sig själva när de inte orkar med det sociala tempo som ”alla andra” gör. De kan inte förstå varför de blir så trötta och känner sig socialt misslyckade.

Detta leder till utmattade individer som inte trivs med sig själva. Därför behövs det mer kunskap. Vi måste prata mer om att det inte är något fel med att vara den som trivs bäst i mindre grupper. Som blommar när samtalen blir djupare och har en talang för att lyssna. Människor, introverta som extroverta, måste få känna att det är okej och något bra att utforska sina inåtvända sidor. Annars kommer vi förlora enormt mycket potential.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *