Livet bjuder på hela känslospektrat

Just nu befinner jag mig hemma i Östergötland. Jag har ett till jobbpass på onsdag och sedan åker jag till Karlstad och hälsar på min syster. Idag sitter jag uppkrupen i min säng med datorn, påpälsad med fleecetröja för att vårt hus inte är särskilt varmt för tillfället. De sista dagarna har jag verkligen inte haft ett stort behov av att göra så mycket annat. Som det är nu finns mycket av mitt liv på min dator, det är här jag jobbar med Blygmodig och det är här jag kan koppla av från allt.

Som livet är just nu bjuder det på hela känslospektrat. Det händer himla fina saker samtidigt som mycket är helt på ända. Men som tur är känner jag mig väldigt grundad och i kontakt med marken under mig mitt i allt detta. Jag tror att det beror på att jag så tydligt kan se att sårbarheten som finns i det svåra är en möjlighet till möten mellan människor. Jag tycker det är intressant hur relationer kan förändras och bli kraftfullare för att de vanliga murarna har krackelerat. Tack vare de sprickorna har vi en chans att öppna upp oss för varandra och trampa ny, outforskad, mark tillsammans.

För min del handlar inte den här tryggheten jag känner just nu om att vara utan sorg och tårar. Jag är arg och ledsen för att människor ska behöva utstå lidande. Mina känslor bubblar upp hela tiden och påminner mig om både sorg och tacksamhet. Det är ett kaos som får finnas. Som måste få komma fram och bara få vara. Och det är den tryggheten jag menar. Den där känslorna får komma fram utan att jag backar för dem eller försöker låta bli att känna dem. Där jag kan tillåta de finnas med mig i min vardag. Jag tror jag kan tacka mina nya vanor med meditation för detta. Att jag inte går in i gamla vanor av att lägga locket på om mina upplevelser. Jag är mer medkännande med mina känslor nu än tidigare.

Jag börjar också bli öppnare för att vi alla bara är människor och bygger murar och masker för att skydda oss själva. Att vi alla är mer eller mindre rädda för att bli sårade och därför visar oss på olika sätt utåt. Det kan vara ilska, irritation, likgiltighet, passivitet, gränslöshet… Allt som skydd för att ingen ska upptäcka att vi känner oss små och betydelselösa. Och att komma igenom allt det där är svårt. Men jag tycker att det hjälper att bara veta om att sårbarheten delar vi alla. Det gör mig mer ödmjuk. Både till andra men också till mig själv. Jag vet att det är en del av att vara människa och därför ska jag ge samma ömhet till mig själv som jag ger till andra.

Nu fick ni en liten rapport från mig om livet. Jag skulle vilja höra hur ni har det, vore fint om ni berättade något ni går och funderar på i kommentarerna. Kanske något roligt som hänt? Något du kämpar med? Eller varför inte bara att du ätit filmjölk till frukost? Blir alltid så glad av att få samtala lite med er!

4 reaktioner på ”Livet bjuder på hela känslospektrat”

  1. Hej igen 🙂 Jag tycker om att läsa om hela ditt känslospektrum! Jo, jag kämpar med en sak som har mycket med att vara introvert att göra. Jag har hamnat i konflikt med en person som gillar att debattera och diskutera (vilket jag avskyr utan försvinner iväg när det blir hett). Hen har svårt att greppa mig då jag inte följer alla mallar utan är lite ”annorlunda”, och det har jag märkt kan göra andra frustrerande. Det slog mig idag att det har hänt mig ofta genom åren, att andra som inte förstår sig på mig vill försöka ”hjälpa” mig, ”få mig med i gruppen”, ”rädda” mig. Alltså om de bara kan hjälpa mig så blir allt normalt och jag blir lycklig. Känner du igen? Kram!

    1. Tack Lotta, vad roligt att höra! 🙂
      Åh, hög igenkänningsfaktor på det här med att ”fly iväg” när det blir en het diskussion, gillar det verkligen inte.

      Angående personer som inte kan greppa dig och att människor blir frustrerade av att inte kunna få in dig i en ”mall”. Känner igen detta också himla mycket. Jag tycker det är en riktigt energitjuv för en person som mig, som gärna vill vara alla till lags men kämpar med att lyssna på mig själv och mina egna behov för en gångs skull. Jag förstår att folk kan reagera på att man skiljer sig från normen, våra hjärnor reagerar ju gärna så. Men att man inte sedan kan tänka ett steg längre och låta bli att försöka ”fixa” någon annan tycker jag är en annan sak. För då blir det som ett meddelande om att den personlighet man har inte duger eller räcker till. Och det har jag så himla svårt för, för det har jag känt tillräckligt redan.

      Hur tänker du att man kan bemöta människor som reagerar så här? Hur tänker du kring personen som du hamnat i en konflikt med? Tänkte vi kunde bolla lite, för det är verkligen ett problem jag ofta stöter på.

      Tack för dina tankar! Kram!

  2. Tack för svar! Det tar jättemycket energi, det här. För det första blir jag lite arg över att den andres vill tillfredsställa sina behov genom att fortsätta utmana och fixa mig. För precis som du skriver försöker jag ju lära mig att acceptera mig själv som jag är. Och jag accepterar ju andra och brukar aldrig försöka ”hjälpa” någon som jag tycker behöver ändras. Det behovet verkar alltid bara gå åt ett håll. Många extroverta vill gärna ta mig under sina vingar har jag märkt, och tror jag är av glas. Visst är jag känslig men bara för att jag inte pratar om allt och hela tiden är jag inte det. Jag vacklar mellan att stå på mig (=mer konflikt som bara trappas upp) och känna att jag står upp för mig själv, eller att bara tänka och säga ”jaja, du har rätt” (och ändå veta inombords att jag är ok som jag är) men visst plattar det till självkänslan. Jättesvårt tycker jag! Ha en fin dag och tack för Blygmodig!

    1. Jag förstår att du blir arg, det är en himla ovana att utgå ifrån att alla ”borde” vara framåt och att man inte kan ”må bra” om man är den mer tillbakadragna. Det behövs verkligen en öppnare syn i samhället så att man slutar med ”råda bot på”-fokuset kring oss känsliga och tysta.

      Ja, det är verkligen en tuff situation. Ska man stå på sig (vilket kan ta mycket energi) och ryta till ordentligt, för att kanske få den andre att äntligen sluta med sina fasoner och förstå att den måste tänka om. Eller inte ta striden men ändå veta inom sig att, som du skriver, man duger som man är.

      I en lite liknande situation valde jag att maila den person som fick mig att känna mig otillräcklig. Då fick jag formulera mig precis som jag ville utan att bli avbruten. Men samtidigt nervigt att gå och vänta på svar, vilket man slipper i en live-konfrontation.

      Tack för dina tankar!
      Kram, Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *