Jag var sårbar och hon tog inte emot mig

Jag var så glad över mitt val. Jag hade kommit på vad jag skulle skriva om i vår första större uppgift på lärarprogrammet. När jag kom på det var det bara självklart. Att skriva om hur man bemöter blyga elever i klassrummet kändes rätt i hela hjärtat och jag såg fram emot att undersöka detta på min praktikplats. Jag ville veta mer om hur lärarna gjorde för att inkludera dessa barn och vilka strategier jag kunde lägga ner i min egen verktygslåda.

Men redan när jag över telefon berättade om detta för min handledare fick jag dåliga vibbar. Hon var kritisk till mitt val och undrade hur hon som lärare skulle veta vilka barn som är blyga. Jag blev förvånad över att hon lät så kritisk och blev besviken. Men eftersom jag är konflikträdd var jag som vanligt tillmötesgående och svarade att jag förstod hur hon menade, att det kan vara svårt att se varför någon är tyst. Vad det beror på. Här hade jag kunnat ändra mig, sagt till vår kursansvariga att ämnet var för svårt, att jag tog ett annat. Men jag gjorde inte det, detta var ju mitt hjärteämne.

När jag påbörjade min praktik växte de där dåliga vibbarna. Min handledare sa redan första dagen att hon ville att jag står framför klassen under min praktikvecka. Vilket inte var tanken. Hon sa ”Vi vill ju ha bra kollegor i framtiden, inte några forskare” och jag nickade och höll med. Hon tyckte att vi behövde öva oss redan från början, få in vanan, inte bara observera och agera ”forskare”. Jag förstod poängen men kände mig inte alls redo. Något som också bidrog till en dålig känsla i kroppen.

De två första dagarna var blandade. Jag fick en klump i magen samtidigt som jag skrattade med barnen om vartannat. Min handledare hjälpte mig att förbereda ett tillfälle att stå framför klassen och svarade på mina frågor. Samtidigt kunde jag inte sluta att få signaler om att jag var för försynt och tillbakadragen. Jag kände ingen förståelse för mitt temperament utan enbart en press på att överkomma det, att det stod i vägen.

På onsdagen, den tredje av fem dagar, hade vi tid avsatt för att jag skulle kunna intervjua henne om blyga barn. Det började precis som på telefon, att hon ifrågasatte ordet blyg. Hon hade svårt att greppa hur hon skulle kunna veta om någon är tyst för att den är blyg eller av någon annan anledning. Jag som tyckte det var jobbigt att bli ifrågasatt det första som hände försökte besvara hennes fråga om hur jag tänker med mitt val av ämne. Jag minns inte hur jag formulerade mig utan kommer framför allt ihåg känslan av stress och av att vara obekväm.

I samma veva som jag försökte försvara mitt ämne kom jag in på att jag själv varit blyg under min skolgång. Då blev hon nyfiken och bad mig beskriva hur jag varit då. Och jag öppnade upp mig och delade bitar från hur kämpig skolgången kunde vara, hur det hade varit att vara den blyga tjejen. Jag vågade glänta på sårbarheten av att blotta något som var lite kämpigt att berätta om. Mottagandet jag får efter min berättelse är allt annat än okej. Det är knappt att jag än idag kan få rätsida på hur hon kunde reagera på det sättet. För vad jag fick till mig är frågan: ”Men hur tänker du då med ditt val av att bli lärare, om du är blyg?” och ett hånfullt skratt som tydligt förmedlade att jag är knäpp som tänkte bli lärare när jag också är blyg.

Jag blev alldeles paff och började babbla på om att jag ju egentligen vill bli speciallärare i framtiden och jobba med barn med funktionsnedsättningar. Då tittade hon frågande på mig och säger att i arbete med de barnen måste man ju kunna vara tydlig och säga ifrån och ha lärt sig att hantera ”normala” barn först (har väldigt svårt för när människor använder ordet normal i dessa sammanhang, vilket gjorde mig än mer distanserad till henne).

Inom loppet av fem minuter hade hon alltså lyckats med prestationen att helt dissa mitt yrkesval, min personlighet och min dröm om att arbeta med personer med funktionsnedsättningar. Jag var helt nedslagen och gjorde allt för att tränga bort tårarna som envisades med att visa sig. En människa som är helt oemottaglig för den sårbarhet som blyghet innebär vill man inte direkt börja gråta inför. Så jag låste ihop hjärtat och minns inte alls vad jag gav för respons. Jag kan inte ens komma ihåg hur jag lyckades fortsätta intervjun. Det enda jag minns är att jag inte kunde läsa av på henne att hon kände eller upplevde att hon hade sårat mig.

Under bussresan hem, på promenaden från hållplatsen och innanför lägenhetens dörr så grät jag. Jag kände mig helt himla värdelös och nedtryckt i skorna och mer där till. Hennes ord och skratt spelas upp i mitt huvud gång på gång och jag hade så ont i magen. I magen bodde både känslan hennes ord gett mig men även känslan av orättvisa. Att hon hade gjort fel gentemot mig. Där i bodde både känslan av att vara värdelös och en ilsken stämma som med arga ord ville skrika åt henne att hon inte kan behandla en sårbar människa på de sättet.

Man bemöter inte en människa på det där sättet som hon bemötte mig på. Man stärker inte en människa genom att ogiltigförklara dennes personlighet. Man gör det definitivt inte när någon är modig och öppnar upp sig för en. Sårbarhet ska inte hånas, sårbarhet ska tas emot med öppna armar. För det är sårbarheten som gör oss till människor och tillåter oss att mötas på ett annat plan. Att våga ta sårbarhetens väg och sedan inte bli mottagen. Det gör så jävla ont.

Hon var den som skulle visa mig möjligheterna i läraryrket. En handledare ska ta hand om dig men samtidigt få dig att våga ta ett steg längre. Men istället blev hon en av de bidragande orsakerna till att jag beslutade mig för att hoppa av min lärarutbildning efter första terminen. Just då kändes det som ett nederlag. Att hon fick rätt. Att min blyghet inte var kompatibel med att vara lärare. Men egentligen fick hon mig bara att inse än mer varför mina erfarenheter och tankar om blyghet behöver höras och synas mer. Jag kan inte tillåta att blyga får sådant oacceptabelt bemötande på grund av att vi inte tillhör normen. Det måste finnas ett annat budskap som kan väga upp alla dessa trista uppfattningar.

Vad som känns ganska gott är att hon till slut ändå fick fel. För som ni vet började jag i våras på folkhögskollärarutbildningen (som jag just nu har studieuppehåll ifrån) och har trivts som bara den. Att vara blyg och lärare är inga motsatser, det vet jag nu. Det är också något jag vill förmedla till alla er blyga själar därute, att era yrkesval sällan eller aldrig är fel på grund av ert temperament. Ni ska välja det jobb ni känner att hjärtat bultar för. Felet sitter inte i vår känslighet, för det är en mänsklig känsla som kan användas till vår fördel på många sätt. Felet sitter i de begränsande normer som vårt samhälle har byggt upp.

Det är okej att vara blyg<3.

11 reaktioner på ”Jag var sårbar och hon tog inte emot mig”

  1. Jag vet hur ont sådant bemötande gör ? Kanske kunde det vara så att denna lärare själv innerst inne är/varit blyg men förkastat den sidan pga samhällets strukturer? Och att du då med dina modiga och fina tankegångar och nya synsätt triggade avundsjuka och missunnsamhet? Kanske till och med ett hot för denna handledare? Gudar vet, men jag förstår din känsla. Vi behöver en ny och mer kärleksfull och accepterande riktning på många fronter i oss och runt oss ?

    Kram och kärlek och tack för att du delar!

    /Petra

    1. Tack Petra för dina ord<3.
      Kanske var det som du skriver, att hon själv hade erfarenhet av blyghet och lärt sig att förkasta det. Att jag påminde henne om något jobbigt. Eller att hon fått lära sig, som många av oss gör, att blyghet är något som måste rådas bot på, för sitt eget bästa.

      Jag försöker just nu att släppa taget om minnen och erfarenheter där andra antytt eller påstått att jag behöver bli någon annan än min blyga natur. Och då är det ett steg att skriva om denna händelse och ett annat, som du inspirerar mig till, att vidga perspektiven kring människor beteende. Folk agerar ju sällan på ren illvilja utan det finns för det mesta någon form av förklaring bakom.

      Så tack för dina ord som hjälper och stärker! <3 Kram, Helena

  2. Jag blir arg å dina vägnar och väldigt berörd av din text. Alltså, att det finns sånt folk, jag kan inte förstå det! Men jag tror som Petra ovan att det var en reaktion, ett skydd på något vis. Oavsett så har du ju helt rätt i att blyghet och yrke, tex lärare, inte alls står emot varandra. Man blir ju intresserad av de yrken där man känner att man har något att ge, eller hur?! Att vara blyg i vissa situationer betyder heller inte att man är blyg i alla, tex framför en grupp man ska leda. Om man dessutom med blyg menar att man även är uppmärksam och observerar vad som händer med gruppen man jobbar med så är det ju helt klockrena egenskaper om man vill jobba pedagogiskt. Tänker jag och råkar förövrigt veta att du är en helt galant kursledare!

    1. Hej Sara-Lisa! Och tack för dina ord. Jag är inne på samma som dig och Petra, att det måste funnits något annat bakom. För annars beter man ju sig inte riktigt på det sättet. Ja, jag tror ofta att det blir mer fel att inte välja ett yrke på grund av sin blyghet än att välja det och låta blygheten och yrket fungera tillsammans. För finns man där man vill vara så tenderar den begränsande blygheten att inte ta så stort fokus, eftersom hjärtat är på rätt plats.
      Håller verkligen med om att vara observant och känslig är klockrena egenskaper hos en lärare, de kan användas på många fina sätt i ett klassrum!

      Och tack för den sista raden, den värmer verkligen :)<3.
      /Helena

  3. Jag blir så arg så jag kokar! Hur kan man göra så?! Tänk vad det gör med en för en lång tid framöver, och hon själv ska vara lärare. Jag är ett lysande exempel på att det går alldeles utmärkt att vara både lärare, introvert, blyg och känslig. Ofta tänker jag att såna som är tvärtom tycker att de har rätt att säga sin mening om allt och alla, och speciellt till alla. Och vi tänker en massa saker men måste inte berätta ”sanningen” för andra. Önskar så att genom att vi börjar lyfta och vågar skriva och berätta om sånt här så kan vi bryta mönstren. Såna som du med din sida och blogg (och ditt mod) hjälper till jättemycket. Stor kram och hoppas du mentalt kickar henne där bak 🙂

    1. Hej Lotta! Ja, jag har också varit arg på den här händelsen, och kan fortfarande inte riktigt förstå hur hon kunde uttrycka sig så. Men det har samtidigt gett mig mycket styrka, att det verkligen behövs ett annat budskap.

      Tycker det är härligt och veta att det finns fler blyga, känsliga och introverta lärare därute. Känns gott med framtida kollegor som vet vart man ”kommer ifrån”. Jo, håller med dig om att det är ett lite underligt beteende att en del tenderar att tro sig ha rätt att ”tala andra till rätta”. Att man inte istället kan erkänna att alla inte kan eller behöver vara på samma sätt och välja att se fördelarna med det.

      Ja, håller med dig. Det behövs att vi uppmärksammar detta mer så att det kan ske en förändring! Tack så himla mycket för dina ord om bloggen :).

      Stor kram! (och den mentala kicken är uppskriven på min to do list för veckan, haha ;))

      (Och en helt annan sak; jag har haft problem med att kommentera på din blogg den sista tiden. De kommer liksom inte fram när jag har försökt på mobil och dator… :/ Kan det vara jag som gör något fel?)

  4. Jag tycker den där handledaren var riktigt skitdålig! Undrar hur många hon har skrämt iväg….
    Stackars hennes elever,tänk dig barn i händerna på en så oempatisk kvinna.
    Du kommer att bli en älskad lärare en gång i tiden!

    1. Ja, som handledare var det ingen person jag uppskattade. Däremot tyckte jag att hon bemötte barnen på ett bra sätt, av det jag såg. Det var mest hennes sätt mot mig som inte riktigt fungerade.

      Tack så himla mycket för dina uppmuntrande ord, Eva, de värmer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *