Monologrelationer

vietnamsunset

Det är vår. Vi bestämmer oss till slut för att slå oss ner på ett café som för tillfället har erbjudande på deras kladdkaka. Du säger att det aldrig kan bli fel, med en kladdkaka i magen. Jag ler och känner en slags förhoppning om att denna gång kanske kan bli annorlunda. Men sedan går timmen eller timmarna och vi upprepar vår relations mönster. Du pratar. Du pratar om dig själv och vad som händer i ditt liv. Jag lyssnar. Jag lyssnar och känner mig enormt energilös när en halvtimme passerat. Du har inte ställt mig en enda fråga efter att du i förbifarten undrade hur läget var när vi möttes upp. Jag blir åter igen besviken och känner mig lite överkörd. Den nyfikenheten jag tidigare haft på dig och ditt liv är som bortblåst. För i vår relation finns det ingen balans mellan att ge och att ta. Att lyssna och att bli lyssnad på. Vi har en monologrelation.

Att permanent få rollen som den lyssnande i relationer är ett vanligt problem för många av oss introverta. Då vi har en talang för att lyssna aktivt och ge uppmärksamhet till den vi för tillfället umgås med tror jag att många som är i behov av ett lyssnande öra gärna söker sig till oss. Att få ta del av en annans människas liv tycker jag kan vara bland det finaste som finns. För det finns så mycket intressant i alla individer att utforska. Men att befinna sig i en relation där båda enbart utforskar den enas liv innebär en obalans och blir inte en givande resa för alla inblandade i längden. Jag anser inte att det enbart är en förlust för den uppenbara, personen som har den lyssnande rollen, utan också för personen som hela tiden pratar. Dels för att denne behöver öva sig i jämlika relationer men också för att denna går miste om en annan persons livsresa.

Om en introvert har monologrelationer som en röd tråd i sitt liv kan jag garantera att det leder till djupa känslor av ensamhet. Då infinner sig känslor av att inte höra till och att känna sig distanserad från andra människor. Detta på grund av att en introvert person har ett stort och grundläggande behov av meningsfulla relationer var den får ett utbyte av andra människor. Som jag tidigare skrivit måste vi få tillfällen att samtala om de där sakerna som vi brinner för, där vårt hjärta bultar lite extra.

Att hantera monologrelationer är inte alltid enkelt. Men sedan jag uppmärksammat att jag inte mår väl av dessa relationer har jag ändå försökt finna vägar och lösningar för mig att må bättre. Därför har jag här samlat några tankar kring hur du kan bemöta monologrelationer i ditt liv. Fyll gärna på i kommentarsfältet om ni har egna tankar kring hur man kan hantera dessa.

Jag tänker att det första steget är att fundera på om de monologrelationer som du har i ditt liv är relationer du bryr dig om. Är personen du tänker på en person du vill ha kvar i ditt liv eller kanske någon du inte längre har så mycket gemensamt med? En relation som du inte längre känner fungerar eller är värd att lägga ner tid på att förbättra är förmodligen bättre att försöka avsluta.

Tycker du att personen du tänker på är en människa du vill ha kvar i ditt liv finns det andra sätt att hantera er relation på. Jag själv tog upp med en nära vän att jag hade ett behov av att hen ställde fler frågor till mig om mitt liv och att jag ville skapa en balans i vår relation, så att vi båda kunde må bra i den. Vid sådana tillfällen är det centralt att utgå från sina egna upplevelser och förklara vilka behov man har för att må väl i relationen och inte skuldbelägga. Är det en vettig person ser denna en sådan sak som att du vill anstränga dig för er vänskap. Dessvärre är det många som har svårt att ta kritik, något ganska mänskligt, och därför kan det vara klokt att låta personen få lite tid på sig att ta emot det du tar upp. De som är riktiga vänner kommer så småningom fram till att du har goda intentioner vilket leder till att de tänker till om er relation.

Ett sätt att ta upp en sådan sak med en vän är exempelvis att beröra ämnet introverta och extroverta. Att börja förklara vad detta är och kanske ge kunskap till den andre som den tidigare inte haft. Sedan kan ni samtala om hur ni identifierar er och du kan få tillfälle att förklara dina behov. På det sättet har du kommit in på ämnet utan att för den skull ta upp det som ett problem i er relation. Kanske förändras er monologrelation enbart genom att diskutera detta ämne. Gör den inte det kan du vid ett senare tillfälle ta upp dina tankar om er relation och ha det tidigare samtalet att referera till. ”Som vi pratade om den gången har jag ett behov av att människor ställer frågor till mig” kan vara ett smidigt sätt att samtala kring ämnet.

En annan tanke är att träffa dessa personer mer sällan. Vissa människor kan vara väldigt fina att umgås med i små doser men bli ”för mycket” om man träffar dem varje dag eller varje vecka. Därför kan detta faktiskt vara ett sätt att vårda en relation som du tycker om och uppskattar men som inte fungerar bra när ni ses för ofta.

En annan tanke är att inse att många uppfostras och uppmuntras till att umgås genom att alltid fylla i tystnaden. Det finns ett fokus i samhället där vi ska ha vassa armbågar och där man ska tävla om samtalsutrymmet. Dessa personer menar många gånger inget illa, utan gör bara på det sätt de tidigare blivit uppmuntrade till. Att jag skriver om detta är för att det inte alltid är individen vi ska klandra utan att vi behöver se att det också finns skadliga strukturer i vårt samhälle. Vi behöver utveckla en social kultur där det är en självklarhet att ha samtal där båda ställer frågor till varandra. Vi behöver att barn sedan tidig ålder fostras i att samtala på ett jämlikt sätt, där det är givet med ett givande och tagande.

Dock ska vi inte stanna i monologrelationer enbart för att vi kan förstå varför människor agerar som de gör. Vi ska självklart ge människor vi månar om fler chanser och då är det viktig med samtal. Men ibland gör vi helt riktigt i att avsluta relationer, för att vi helt enkelt mår bättre av det. Ibland finns det helt enkelt ingen energi över till att vårda en relation utan vi behöver ta oss ur den. Något som definitivt inte ska skuldbeläggas.

Vad har ni för erfarenheter av monologrelationer? Hur har ni hanterat dessa? Jag vill gärna höra era tankar och erfarenheter!

Senare i veckan kommer jag skriva om hur vi introverta kan göra för att utveckla fler a de där meningsfulla relationerna som vi på djupet behöver. Se till att kika in på bloggen då!

6 reaktioner på ”Monologrelationer”

  1. Åh jag känner igen mig mycket i detta. i hela mitt liv har jag omgett mig med människor som pratar mycket, tar plats medan jag själv tar ett steg tillbaka och är den som lyssnar. Det är inte förrän nu den senaste tiden som jag börjat förstå på ett djupare plan varför det blivit så och varför jag sakteligen tagit avstånd från flera som stått mig nära. De tar helt enkelt för mycket energi och ger lite tillbaka, men det är relationer jag ännu inte vill säga upp helt så små doser någon gång ibland får räcka.

    Men det är såklart svårt för jag har också svårt att säga vad jag tycker, eller jag säger nästan aldrig vad jag egentligen tycker eller känner, det är bara några få som känner mig så väl som jag kan dela det med. Så även om jag skulle vilja förklara för de här personerna varför jag tagit avstånd (om de ens uppfattat det) så vet jag att det kanske aldrig kommer att ske för det gör för ont i mig. Och det är inte ens säkert att alla förstår vad jag menar. Just nu så saknar jag en nära vän, har min sambo som varit med på resan och känner mig väl, men saknar en vän att anförtro mig till som finns här där jag är idag. Har dessutom flyttat femtio mil för att komma ifrån konsumtion och storstadsliv som dränerat mig så länge. Som tur är har vi flyttat till en ort där vi välkomnats med öppna armar och jag har bekantat mig med flera som är lite som mig själv vilket känns otroligt spännande.

    Men det finns en relation som skaver mycket mer än de andra, och det är en som egentligen borde vara bra. En person som borde känna mig allra mest, men för mig är det jättesvårt att bemöta hen, då hen tar så mycket energi och plats och som själv verkar tycka att vår relation är bra. Det är också en person som jag tror inte skulle förstå mig alls om jag försökte förklara hur jag känner. Där det jag inte hur jag ska göra, just nu försöker jag hålla avstånd men det kommer inte att gå i längden.

    tack för bra och träffande inlägg! ‘

    / Erika

    1. Hej Erika! Tack för din kommentar och för att du delar med dig av dina tankar och erfarenheter :).

      Ibland är små doser av personer en smidig och väldigt användbar strategi för att vårda en relation så att man känner att man mår bra i den.

      Att uttrycka sina åsikter är svårt, den uppfattningen delar jag med dig och något jag brottas med själv. Det är så sårbart att dela med sig av sina inre tankar och åsikter. Så då vill en vara säker på att andra tar emot dem på ett bra sätt. Att då ta upp vad som kan ses som kritik blir svårt.

      Längtan efter en nära vän som förstår dig där du är nu tycker jag låter fint, om än det kan vara frustrerande att längta ibland. Jag tycker det lät hoppingivande att ni flyttat till ett så välkomnande ställe där det verkar finns potential att utveckla en djupare relation, jag håller tummarna!

      Relationer som skaver och som man tycker borde fungera väl, men som inte gör det, är svårt. Jag känner med dig, sådant är aldrig lätt att veta hur man ska hantera för de personerna är ofta personer en inte kan eller vill välja bort. Jag hoppas att du ändå finner något sätt att bemöta det på som gör att du kan må bättre i relationen.

      Tyckte förresten att ditt senaste blogginlägg var väldigt inspirerande, du är väldigt duktig på att skriva rikt och insiktsfullt :).

      Önskar dig en fin vecka!
      /Helena

      1. Tack detsamma! Kul att du tittade in till min blogg 🙂 läste ditt senaste inlägg och ska ta tag i saken och anstränga mig lite extra för att hitta nya vänner. Det är dags! Kom också på att i kören jag sjungit i finns det några som jag vill lära känna mer så ska såklart börja där. 🙂

        Trevlig helg!

  2. Återigen jätteläsvärt! Jag skrev en kommentar här för längesedan om just detta, när jag fick en aha-upplevelse att nog de jag räknar som nära vänskaper är monologrelationer (fast hade inte ett så bra ord för det då). Gissar också att de söker sig och trivs med mig som lyssnar så bra medan jag känner mig överkörd. Några har jag släppt på vägen, men jag har ett par kvar, som faktiskt har tagit upp det själva, ”Oj, nu har jag pratat hela promenadrundan igen! Nästa gång ska du få prata” och som faktiskt ansträngt sig för att nästa gång försökt fråga och släppa in mig i samtalet. Eller glömt det och fallit tillbaka i gamla vanor. Tycker det är jättebra tips du kommer med, varför inte vara ärlig och rak, även om det är hur jobbigt som helst. Kram!

    1. Hej Lotta! Ja, jag kommer ihåg din kommentar och det var den jag har haft i tanken under en lång period och som var ett frö till detta inlägg – så tack för det! Och tack för att du delar med dig av dina erfarenheter. Tycker det låter så klokt att du släppt en del relationer på vägen. Även gott och höra om de personer som haft självinsikt och sedan agerat annorlunda, sådant är viktigt! För vi alla gör ju misstag ibland.

      Blir alltid glad över dina kommentarer Lotta! Hoppas du får en fin vecka :). Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *