Att gå miste om sin introverta sida

solitudeI höstas befann jag mig i ett samtal där den andra personen delgav mig en väldigt klok och tänkvärd reflektion som hen upptäckt. Hen hade i sitt yrkesliv sett att introverta under stora delar av sina liv uppmuntras (många gånger pressas och tvingas) att utforska sina extroverta sidor, medan extroverta sällan eller aldrig uppmuntras till det motsatta. Hen hade sedan mött dessa båda personligheter i 40-50 års ålder där de introverta försökte finna fred med sina behov och där de extroverta kände en längtan efter att utforska sina introverta sidor. Jag har funderat på detta varje vecka sedan vi sågs och det har gett mig ett nytt perspektiv på att vara introvert och extrovert.

Sedan jag upptäckte att jag var introvert och insåg vilka behov jag har i ett samtal med en annan person har det växt en irritation inom mig gentemot de som inte förstår sig på detta. Det jag tänker på är att många människor jag möter inte ställer en enda fråga till mig medan jag får stå och lyssna på en monolog i närmare en timme. Eller att när jag delar med mig av mina inre tankar och det första den andre börjar prata om är hur det är relaterat till den själv ”Ja, det där har jag också upplevt. Jag minns en gång när jag….”.

Inom mig har det funnits en enorm frustration i att inte bli lyssnad på ordentligt. Och finns fortfarande. För jag tycker inte att det där beteendet är okej. Men numera förstår jag dessa personer bättre. Vårt samhälle uppmuntrar oss inte till att stanna upp och lyssna till andra människors livsberättelser. Att våga möta tystnaden och låta de ordlösa situationerna ta rum. Istället finns det ett krav på att marknadsföra den man är och att vässa armbågarna. Det blir en stress vem som hinner öppna munnen snabbast och högst.

Som extrovert måste det bli en press att alltid jaga efter nya intryck och prata för att fylla ut tystnader som upplevs som skrämmande och främmande. Som introvert inser jag nu att det inte enbart är vi introverta som skadas av vårt extrovertorienterade samhälle, utan att de extroverta också går miste om något. För även extroverta personen har introverta drag och sidor, precis som introverta har extroverta drag och egenskaper. Men tillskillnad från oss introverta får de extroverta sällan chansen att upptäcka det där andra området.

Tänk er själva att gå miste om att kunna njuta av tystnaden? Att inte ha förmågan att dra av på tempot och vila för att en lärt sig att alltid lyssna på de extroverta impulserna och inte de introverta. Jag tänker att i vårt snabba och stressade samhälle behöver vi alla utforska våra introverta sidor, det gör gott för själen med tystnad och stillhet. Om inte annat för att tillåta att alla intryck vi fått under dagen komma ikapp oss. Det är en styrka att bekanta sig med sin introversion, både för sin egen ro men också för att kunna kommunicera på ett bättre sätt.

Vad tänker ni om detta? Möter ni också människor som enbart lärt sig envägskommunikation? Hur kan man göra för att hantera sådana människor?

11 reaktioner på ”Att gå miste om sin introverta sida”

  1. Det är nog ett allmänmänskligt drag att vilja finna sin plats i tillvaron, grejen är att många extroverta kämpar med vassa armbågar för att få den platsen, och då blir det lätt så att introverta istället lämnar plats, för att de kanske inte har samma sorts vassa armbågar, eller de kanske inte använder dem på samma sätt…

    1. Ja, det är inte ett okej beteende att ta plats på bekostnad av andra. En önskar att det kunde få finnas en mix av att kommunicera på, där både det extroverta och introverta sättet kunde få finnas. Som det ser ut idag uppmuntras den här typen av ”ta plats”-kommunikation för mycket. Önskar dig en fin helg! /Helena

  2. Tror absolut att det ligger mycket i det du skriver. Eftersom det moderna samhället är mest anpassat för extrovertism (?) är det nog lättare för extroverta att känna sig hemma och inte längta efter något annat.

    Jag spinner vidare lite på det du skriver idag, med något som snurrat hos mig länge. Det här med frustrationen att inte bli riktigt lyssnad på av extroverta. I flera månader har jag observerat hur det fungerar med flertalet av mina vänner. Vi kanske träffas en timme eller två och på den tiden pratar min kompis 90% av tiden och frågar sällan om min syn eller låter mig flika in. Och jag bryter ju inte in så ofta, använder inte mina armbågar, som kommentaren ovan säger, tycker inte att det ska behövas. Ofta när jag kommer hem sen känner jag mig lite överkörd, som att jag inte var viktig i samtalet, fast jag ofta också har spännande saker att berätta om. Och jag funderar på om det är så här för fler introverta, att många vänner använder en lite som ”lyssnare”? Jag lyssnar gärna, fast inte bara. Ibland känner jag att då får det vara, om inte kommunikationen går åt två håll. Hellre ensam, liksom.

    Upplever också att det kan vara svårt på fler sätt det här med vänner, då saker som punktlighet är viktigt för mig, likaså att man bestämmer vad som gäller innan. Det fungerar inte för mig att vi säger ”Vi kanske hörs så får vi se” utan jag blir orolig om jag inte vet när vi ska träffas och att det verkligen blir av. Detta har varit så jobbigt för mig att jag slutat träffa en eller två kompisar där det är svårt att bestämma saker, och de kommer försent när vi ska träffas.

    Och är det så att jag lockar till mig extroverta vänner? Känner du/någon igen sig i det? Kan tänka mig att dynamiken blir bra då, men samtidigt finns det ju svårigheter i det. Lite klurigt det här med vänskap, kontra vad man har för behov som person också.

    Skulle vilja skriva ett inlägg på min blogg om detta, men vågar inte då det kan bli känsligt för personer jag känner som läser. Kanske kan man få önska ett inlägg om detta någon gång? 🙂

    Trevlig helg och kram!

    1. Hej Lotta och tack för din kommentar!
      Det du skriver om att ett extrovertorienterat samhälle förmodligen leder till att dessa inte längtar till något annat (att undersöka introverta sidor) tycker jag sätter huvudet på spiken.

      Åh, jag kan känna en frustration bara jag läser det du beskriver kan hända dig när du träffar en del av dina vänner. Känslan av en har blivit smått överkörd och tagen för given är det hög igenkänningsfaktor på. Jag tror tyvärr att många introverta råkar ut för just detta, att de hamnar i relationer där deras främsta roll är att lyssna och stötta. Och sådana relationer kan säkert vara givande under kortare perioder, när ens vän behöver en extra mycket. Men om relationen alltid ligger på den nivån blir det inget givande och tagande. Vilket till sist leder till att man känner sig förbisedd och som att relationen inte är jämlik (vilket den heller inte är). Håller med dig om att sådana relationer kan det lika gärna kvitta, då är det att föredra att vara utan de personerna.

      Det här med att en kan locka till sig en viss typ av personer med extroverta behov tror jag du har rätt kring. Jag upplever åtminstone att det finns en del människor som har stort bekräftelsebehov och av att deras utrymme får ta mest plats i relationer. De själva kan nog då uppskatta personer som är introverta och som lyssnar på djupet, eftersom de får ett behov bemött. Men klurigt med vänskap minsann, att hitta den där balans där en känner att båda parter ger och tar – viktigt att hitta dit i de relationer som en spenderar mest tid med.

      Du får jättegärna önska det som ett framtida inlägg! Nu har du ju fått igång mina tankar så jag ska bearbeta dem och så får vi se när det kanske dyker upp ett inlägg i ämnet 🙂 .

      Tack igen för din kommentar! Kram, Helena

    2. Jag tycker också det är tråkigt med personer som bara maler på om sig själva och inte ställer en enda fråga om mig. Särkilt en vän har jag i tankarna. De gånger hon frågar något om mig så kan hon knappt vänta fem sekunder innan hon måste flika in och återgå till att tala om sig själv.

      Jag tycker det är tråkigt att hon inte anser att det också kan vara intressant att höra vad jag varit med om. Jag tycker ju att det är intressant att höra om henne – för hon är en person jag tycker om. Men för henne verkar det inte fungera på samma sätt.

      Jag gillar inte att ”med våld” bryta mig in i en monolog. Ska jag berätta om mig själv för någon annan så vill jag ju veta att den andra är intresserad. Annars känns det inte särkilt givande att berätta.

      Det känns som att jag mer och mer kommer till den slutsatsen att den här typen av personer fungerar bäst att umgås med när umgänget inte handlar om samtal – utan mer har fokus på en viss aktivitet. Att festa funkar t.ex. mycket bra med just den här vännen. För då kan vi dansa och vara ”i nuet” – och prata går ju ändå inte när en inte hör vad någondera säger.

  3. Jag tycker nog att man i ett samtal ska inte bara prata utan också lyssna. Men en del pratar mer och tar mer plats – ofta då på bekostnad av den som inte pratar lika mycket.Men att detta handlar om att man inte klarar av tystnad är jag inte så säker på. Alla tycker om att prata om sig själv, på ena eller andra sättet och mer eller mindre.
    Det handlar om att ge och ta i samtalet.

    1. Hej Eva och tack för din kommentar!
      Håller absolut med dig om att ett samtal handlar om att ge och ta, de samtal där detta ifrångås och bara den ena parten tar utrymme tycker jag är frustrerande. Det jag tänkte med detta inlägget var att vidga perspektivet och se att vi alla skolas i att hålla monologer och ”marknadsföra” oss själva. Vilket inte är en ursäkt till att människor tar andras utrymme i samtal men kanske en förklaring till varför det kan se ut så. Dessutom har jag mött en del extroverta som förklarat för mig att de fortsätter sina monologer för att de just tycker att tystnaden som uppstår när en introvert person funderar/reflekterar är olidlig för dem. Så jag tänker att det behöver ändras i grunden hur samhället lär oss att kommunicera, att det måste bli fokus på att båda parter ska få plats och inte enbart en person. Vilket också kräver att alla får öva sig i introverta sätt att samtala, där också tystnad kan få finnas :-). Precis som du skriver är det viktigaste att lära ut detta med att kunna ge och ta. Tack igen för din kommentar! Hoppas du haft en fin helg. /Helena

  4. Jag tror att det tyvärr också finns alldeles för många personer som skulle kunna vara extroverta och blir på ett eller annat sätt mycket mera introverta än vad de borde ha varit. Själv är jag ett lysande exempel på en person som under hela mitt liv trott att jag var en totalt introvert person som sökte ensamheten för tryggheten som fanns i den.

    För att nu på senare tid märka att den ensamhet jag har gömt mig i har varit påtvingad av mobbning och uppväxtmiljö med hot om jag visade mig för andra. Att den trygghet jag trodde att jag hade valt egentligen var vald åt mig.

    Tänk på hur många föräldrar därute som säger åt sina barn att inte väsnas och vara lugna. När beskyddande ibland kan bli för beskyddande.

    Det gäller som alltid att hitta en balans för varje person och det är en balans som är svår att hitta.

    1. Detta som du skriver tror jag också kan vara fallet för vissa. Jag känner delvis igen mig – även om det för mig inte utgör hela förklaringen till min mestadels introverta person (är oftast introvert, men är extrovert kanske någon/några timmar under dagen).

      Jag har också upplevt mobbning vilket gjort mig väldigt misstänksam gentemot människor i stort. Jag förväntar mig ofta att bli utsatt för personangrepp eller annat otrevligt. Detta har medfört att jag i sociala situationer ofta är tystare än jag egentligen skulle vilja vara – bara för att jag är rädd för att bli utsatt för just personangrepp, bli baktalad, förlöjligad eller liknande…

    2. Hej Ola! Ber om ursäkt för ett väldigt sent svar, ibland får jag inte aviseringar när folk skriver på äldre inlägg. Tack först och främst för ditt delande av dina tankar. Jag håller med om att det är viktigt att alltid finna en balans och är medveten om att det såklart finns människor som tvingats in i en mer introvert roll än de trivs med på grund av tråkiga omständigheter. Jag beklagar också att detta har skett för dig. Ingen mår bra av att tvingas in i roller en egentligen inte känner sig hemma i.

      En av mina tankar med denna blogg är att belysa vad som kan ske i ett extrovertorienterat samhälle (vilket jag anser att våra västerländska samhällen går mer emot att vara) för de människor som jag, som trivs bäst med att vara introverta. En konsekvens av detta blir att jag i mina inlägg tar avstamp i mina och andra introvertas erfarenheter och till viss del generaliserar en del. Vilket innebär att jag inte alltid kan eller kommer belysa hur det är för människor som har ett annat perspektiv. Men jag ser att du har en egen blogg och då är ju det en perfekt plattform för ditt perspektiv att komma fram, vilket jag tycker är jättebra!

      Önskar dig en skön vecka.
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *