Att bli blindad av blygseln

IMG_0874

Ni vet den där känslan när en känner sig nästintill begravd i blyghet? När en blir uppslukad av blygheten och inte kan se utanför den? I de situationerna blir ens enda identitet den där känslan av att vara den som är osäker och hämmad. Lite som att känna: ”Här och nu är det jag som exemplifierar ordet blyg i ordlexikon” – den känslan.

Jag hade den känslan senast härom dagen, och innan dess ett par dagar före. Och jag har insett att det där kan vara en fälla. För under och efter att jag fått de där intensiva känslopåslagen identifierar jag mig enbart med att vara en blyg person. Och här kanske ni tycker att jag börjar säga emot mig själv, som den blyghetsförespråkare jag är. Men jag ska förklara varför jag ser just detta som problematiskt.

Till att börja med är jag av uppfattningen att blyghet många, många gånger är något att hylla. Att det finns en mycket begränsad och skuldbeläggande attityd kring blygsel idag och att det behövs mer nyansering och positiva perspektiv. Sen finns det även en typ av blygsel som är hämmande och negativ, där blyghet kan bli en källa till förminskande av sin egen person. Jag är dock av uppfattningen att desto fler lider av mäniskors och samhällets trista attityd snarare än själva blygseln.

Det jag kan se som problematiskt med att börja identifiera sig som enbart blyg, eller egentligen vilken egenskap som helst som kan bli hämmande, är att det inte ger utrymme till andra delar av ens personlighet. Fokuserar jag enbart på att jag är blyg sätter jag upp det som en vägg till resten av allt som är jag. Det är som att jag bygger upp bokstäver av ord som representerar min personlighet men bygger ordet blyg i Times New Roman storlek 98 medan resten är i storlek 12. Det säger sig självt att ens bild av vem en är blir en aning begränsad. Dessutom tenderar åtminstone jag vid dessa tillfällen när blygheten tar över mest kunna fokusera på dess negativa aspekter.

Detta kan som sagt appliceras på de flesta egenskaper, att en för stark identifikation i en egenskap kan gå ut över andra. Jag brukar tänka på min personlighet som en skog där varje egenskap är ett träd. Alla träd behöver min uppmärksamhet och omvårdnad för att kunna växa. Men fokuserar jag enbart på ett träd skymmer det de andra och gör att de inte får möjlighet att växa på samma sätt. Vilket också gör att jag går miste om att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Men detta gäller inte bara när vi ser på vår egen personlighet utan också de som finns omkring oss. Jag minns att jag hade lärare under skoltiden som starkt identifierade mig som den blyga tjejen i klassen och på grund av detta inte såg särskilt många andra sidor i mig. Vilket ledde till att jag visste att de förväntade sig att jag skulle vara den blyga och alltså inte vågade testa och utforska andra sidor i deras närhet.

För oavsett min positiva inställning till att få och tillåtas vara blyg (vilket inte kan påpekas nog –  att jag vill fortsätta hylla alla blyga), så har vi en hel skog att utforska och som är värd att upptäcka! Att vara blyg är bara en av alla fina egenskaper som  finns inom oss. Och jag tänker att det bästa är när blygseln får finnas på samma villkor som andra egenskaper, i en enda härlig komplex personlighetsskog!

8 reaktioner på ”Att bli blindad av blygseln”

  1. Jättefint inlägg! Håller med dig i allt, även om det var ett tag sen jag fick en sån uppslukad-av-blyghetskänsla då för mig är det kopplat till situationer på jobbet (är föräldraledig just nu) eller i stora sociala sammanhang (blir mest små saker nu). Jag tänker att om man som lärare gör tvärtom mot vad din lärare gör, låter den blyge få vara den den är utan att uttrycka det, utan skapar en miljö där alla är lika okej, då kan såna som vi blomma och visa alla möjliga fina egenskaper.

    1. Tack Lotta! Vad skönt att du slipper hamna i sådana situationer just nu, man kan gott behöva semester från det :). Tycker att din tanke om lärares beteende är jättefin, önskar verkligen att alla lärare tänkte och gjorde så! Hoppas du får en bra och skön helg 🙂 /Helena

  2. Detta känner jag igen mig i. Situationerna då blygseln tar över helt och fullt. Hände senaste igår när jag pratade med min chef – samt tidigare på dagen under ett seminarium på universitetet.

    Problemet för mig är dock att jag inte kan välja, att det inte finns något val – så som du eventuellt uttrycker i inlägget. I stunden är jag helt enkelt rädd, med en jättestark obehagskänsla. En känsla som säger att jag bara vill gömma mig – gräva ner mig under en sten och aldrig komma fram. Jag reagerar instinktivt och gör mig så osynlig, tyst och liten som möjligt. Detta sker för mig automatiskt, så det är inget aktivt val.

    Jag märker ofta hur jag börjar prata med extra ljus röst, hur mina ögon spärras upp för att anta uppsynen av ett förskrämt barn som ingen kan ha hjärtat att skada, hur mitt kroppsspråk blir stelt och omärkbart.

    Jag antar att detta är mina egna skyddsmekanismer. Att jag gör mig liten för att ingen ska kunna tåla att skada mig.

    Efteråt önskar jag att jag gjort annorlunda. Att jag stått upp för mig själv. Efteråt skäms jag. Men jag vet inte hur jag ska få mig själv att i stunden reagera annorlunda…

    1. Hej Helene och tack för din kommentar! Här kommer ett lite sent svar. Jag förstår att det många gånger sker på automatik, att känslan av blyghet tar över helt, och inte är något aktivt val. Så är det för mig med även om jag skulle vilja annorlunda. Det jag tror jag försökte uttrycka i inlägget var att jag önskar att jag kunde se på mig ur ett vidare perspektiv i de situationerna. Att det är okej (om än väldigt jobbigt) att vara skitblyg i vissa situationer och minnas att jag har en rad fler egenskaper. Men det där är svårt och något en får öva sig på, gång på gång. Så jag tänker att det mest viktiga är att okeja känslan av att vi blir uppslukade av blygseln ibland men att vi inte ska dra för stora växlar av det i efterhand. Att blygseln är en av alla egenskaper som vi går och bär på.

      Så min tanke till dig angående den situationen du beskriver är att inte klanka ner på dig själv för hur du reagerade. Vi är alla människor och då blir det sådär ibland. Precis som du beskriver ”men jag vet inte hur jag ska få mig själv att i stunden reagera annorlunda” är det svårt att ändra våra instinkter. Istället får vi försöka tänka annorlunda i efterhand och vara snälla mot oss själva. Min erfarenhet är att när vi blir mer tillåtande mot vår blygsel så blir blygseln också mer hanterbar i svåra situationer.

      Tack igen för dina tankar!
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *