Vad är ni rädda för?

Inte vågat säga ifrån av rädsla för mottagandet. Varit rädd att andra inte tyckt jag gjort tillräckligt och att någon sett mig som otrevlig. Rädd att någon velat mig illa när jag gått i mörkret. Ältat rädslan över att gå miste om livet, om och om igen

Det här är några av de rädslor som fanns i min vardag under förra veckan. Jag har insett att känslan av rädsla är just en sådan som ständigt närvarar hos mig. Kanske den vanligaste känslan av alla i mitt liv rent av, något jag inte reflekterat så mycket kring tidigare. Jag har mest identifierat känslorna som annat, men inser nu att de alla kan kategoriseras under just rädsla.

Nu har jag dock tänkt att jag istället för att börja oroa mig över denna insikt med lugn ska inspektera känslan lite mer noggrant innan jag bestämmer vad jag ska känna inför all denna rädsla. För jag anser att känslor finns där av en anledning. Men med de negativa är jag ofta mer skeptisk och behöver bekanta mig med dem innan jag riktigt accepterar att de finns där.

Därför tänkte jag försöka skriva en liten serie inlägg om olika rädslor och hur jag beter mig i och kring dem. Men jag behöver lite mer inspiration och det är där jag behöver er hjälp. Så. Nu kommer mina berömda frågor:
När var du senast rädd och varför? Vad är du rädd för i din vardag? Och hur är din relation till dina rädslor? Hur hanterar du dem? Finns det positiva aspekter av dina rädslor? Vilka i så fall? Om nej, varför inte?

Jag är nyfiken på hur ni tänker kring detta och ser fram emot att läsa era svar!

10 reaktioner på ”Vad är ni rädda för?”

  1. Jag är rädd för att bli utesluten ur gruppen på tex. jobbet. Det är väldigt motsägelsefullt pga. att jag helst vill vara ensam och egentligen tycker det är jobbigt att umgås i grupp…det handlar kanske om att jag vill veta att jag är omtyckt av de andra.
    Annan rädsla jag har är att jag är konflikträdd, tycker det är extremt obehagligt när någon höjer rösten och låter irriterad och arg.
    Vet inte vad det grundar sig i, kanske det också har med att göra att jag vill vara omtyckt…

    1. Hej Ella! Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter :). Känner igen det där med att vara tudelad till att vilja/inte vilja inkluderas i en grupp. Och tror som du skriver att behovet av att vara omtyckt av andra är något som många rädslor grundar sig i. Önskar dig en fin vecka! /Helena

  2. Tack finaste Helena för dina grymma frågor, de väcker alltid massa tankar i mig. Här är mina tankar om rädslor.

    Rädslor kopplade till sociala situationer kommer till mig väldigt ofta. Främst när jag utsätts för situationer som jag inte är van vid, då blir rädslan nästan panikartad varje gång. Jag bestämmer mig alltid för att dra mig ur och stanna hemma, men lyckas för det mesta ta mig iväg tillslut ändå (och känner mig ofta väldigt stolt efter).

    Jag tror de här känslorna grundar sig i en rädsla att vara fel, att se fel ut, att bete sig fel. Rädslan att andra ska döma mig, att de ska se mig som en annan person än den jag känner mig som eller vill vara. Att de ska se mig som konstig och lite korkad för att jag är tyst och inte lika pratsam (Fan för samhället som får mig att känna så).

    Ibland känner jag andra rädslor också. Konflikträdslan (som kanske egentligen är rädslan att bli lämnad ensam). Rädslan för att falla ner i och trassla in mig i djupa tankar inom mig. Rädslan för att livet har ett slut och att det är så sjukt jävla läskigt och okänt.

    Jag hanterar för det mesta mina sociala rädslor genom att först totalt bryta ihop och sen på något vis ändå utsätta mig för situationen. Jag tror mitt knep för att klara av det är att lura hjärnan lite, genom att tänka att jag måste göra det för andras skull, att människor som tycker om mig kommer bli besvikna om jag inte vågar. Kanske är det lite fel att tänka så, jag vill ju göra saker för mig egen skull. Fast i slutändan är det ändå jag som vinner på det, genom att livet blir lite mindre begränsat varje gång jag vågar något nytt, så det är ju himla bra ändå.

    Jag antar att rädslan för vad andra ska tycka om mig på sätt och vis kan ses som positiv eftersom de får mig att jobba väldigt hårt för att lyckas och uppnå saker. Men den är nog mest negativ ändå, eftersom dessa saker inte alltid är det som jag allra helst vill, utan det jag tror att andra vill och förväntar sig av mig.

    Nu ska jag inte ta upp mer av ditt kommentatorsfält… 🙂 Kram!

    1. Hej Jeam! Sociala rädslor kan jag verkligen relatera till, kan nog inte föreställa mig hur det är att leva utan dem, just för att de är så vardagsnära och väldigt vanliga som du skriver. Härligt att läsa att du ofta tar dig igenom dina rädslor och att du kan känna den där goa stoltheten! Det är viktigt.
      Det där med att göra saker för att en tror att andra har en förväntan på en själv känner jag igen. Och precis som du har jag ett tudelat förhållande till att ha det som motivation. Det känns inte riktigt hälsosamt i grunden, att ha det som största bränsle i situationer, men sedan mår en ofta gott av att komma iväg på saker och att våga bryta sin trygghetszon. Och då blev ju ändå slutresultatet fint och värdefullt, trots att grundbränslet nog kan vara skadligt i längden.
      Du skriver även att du bär på en rädsla för att livet ska ta slut. Och det där är något jag börjat funderat på senaste tiden, att det faktiskt finns ett slut och det är ju sjukt läskigt som du skriver.

      Tack för dina ord, de har fått mig att reflektera och fundera och det gillar jag!
      Kramar, Helena

  3. Jag känner igen mig i känslan av rädslor i vardagen. För mig handlar det mycket om rädsla för att göra fel. Då jag jobbar med människor och där felen kan få stora konsekvenser, och när jag då gör ett misstag leder det till att jag ältar det mycket.

    En annan rädsla är att säga ifrån runt lunchbordet på rasten, ibland kan jag tycka att något som diskuteras är fel, men jag vågar ofta inte säga ifrån eftersom jag är konflikträdd och det kan vara 8-10 st som en ska konfrontera och säga till. Då önskar jag att jag på ett snyggt sätt kunde börja prata om något annat, istället för att bara bli tyst.

    En annan rädsla kan vara att berätta om mig själv. Jag känner ofta att jag är olik många på jobbet i olika val jag gjort i livet, men istället för att berätta om de sakerna är jag istället tyst och berättar inte så mycket om mig själv. Om inte någon frågar mig om specifika saker.

    Nu blev det mycket om jobbet, men det är ju en stor del av ens vardag och ofta där en får möta personer som inte alltid är som en själv. Jag trivs trots dessa rädslor väldigt bra på jobbet, men borde kanske ta lite mer plats och våga vara obekväm.

    1. Hej Hanna! Tyckte det var väldigt tankeväckande att du skriver mycket om jobbsituationer, de känns väldigt nära mig och får mig att spinna vidare i tankarna. Speciellt det du tar upp om att inte våga säga ifrån vid fiksbordet, det är definitivt en av mina grundläggande rädslor i livet. För det tror jag är något jag kommer ångra i längden, Men som du skriver, när det är 8-10 att konfrontera och ”gå emot” är det allt annat än lätt och det blir enkelt att en, tyvärr, fastnar i att vara tyst fastän en vill säga något.

      Det är svårt att dela med av sig själv. En vet ju inte säkert att andra vill veta mer om en själv och känner en sig dessutom annorlunda så blir tröskeln lite högre, är min erfarenhet. Men jag försöker tänka att det är något bra att inte vara ”som de flesta”, det om något gör en mer intressant och folk borde vilja ställa frågor till sådana som du! 🙂

      Gott att du trivs på ditt jobb, det är så himla viktigt när det är en stor del av ens vardag. Och tack igen för dina ord! Hoppas du får en fortsatt fin vecka 🙂 Kram, Helena

  4. Hej,
    jag liknar tidigare kommentatorer; är rädd för sociala sammanhang, att bli utesluten. Att rädslan blir så stor grundar sig nog i att jag ser det som mitt fel om jag blir utesluten, istället för uteslutarnas fel. Och att bli utesluten/inte omtyckt tyder då på att jag är otrevlig, otillräcklig, elak, dålig, ointressant. Så säger oroshjärnan. Rent intellektuellt så förstår jag att det egentligen är guppens fel om en individ blir utesluten – men det är svårt att applicera det rationella tankesättet på mig själv.
    Också jag är rädd för livets slut, tanken kan komma till mig när som helst i vardagen (tror den ligger där i bakhuvudet hela tiden, och färgar av sig på allt), tex när jag sitter på bussen ”tänk om jag dör nu”, och det känns som jag faller inuti mig själv. Och då kan det utvecklas till panik.
    Och så är jag rädd att jag slösar bort mitt liv på att vara rädd, när jag nu är så rädd för döden – kan jag inte försöka ta vara på livet? Tyvärr så fungerar det inte så enkelt. Dessutom tror jag rädslan att slösa bort livet grundas i någon jäkla västerländsk syn på livet där varje dag, varje timme, ska innehålla något fantastiskt. Saker ska HÄNDA. Det skapar orealistiska drömmar om vad livet ska innehålla, och orealistiska krav på vardagen.
    Kram!

    1. Hej Rebecka och tack för dina ord! Jag läste din kommentar redan igår och har sedan dess funderat på det du skriver om att du är rädd att spendera livet med att känna mycket rädsla, att en borde ta vara på livet istället. Jag känner nämligen igen mig så mycket i det. Men som du poängterar fungerar inte livet så, vi kan inte bara bestämma att helt plötsligt sluta vara rädda och exkludera den känslan helt ur våra liv. Befriande att läsa din tanke att det nog grundar sig i en västerländsk syn på att varje dag ska vara så innehållsrik (carpe diem och så vidare), vilket mest kan skapa press och stress, vilket inte leder till så mycket livsnjuteri. För i den kantstötta vardagen, där energin kanske inte alltid räcker till så finns det liv också, kanske inte storslaget, men det finns och bara det kan vara nog och fint och bra.
      Tack för din kommentar, hoppas du får en skön helg 🙂

      Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *