Beroende av frågor

OLYMPUS DIGITAL CAMERADen senaste tiden har jag lärt känna Davids granne ganska väl (numera också min granne, tar lite tid att vänja mig vid att jag faktiskt bor här på heltid). Igår och idag har jag exempelvis fått komma över med vår katt Oliver eftersom de byter fönster i vår lägenhet. Vilket har inneburit att vi språkats en del. Igår kom vi in på ämnet hur vi och andra i vår vänskapskrets beter sig i relationer och vad en har för olika beteenden och behov. Det jag tänkt på sedan dess är hur beroende jag är av frågor när jag umgås med människor.

Jag gillar inte och har svårt för att öppna mig för folk på eget bevåg. Vill inte öppna upp mig för vem som helst och heller inte tränga mig på. Jag tror jag har ett stort behov av att känna att människor är genuint intresserade av min person, att de bryr sig om vad det är jag berättar och att de uppskattar att jag delar med mig. För annars känns det inte riktigt som att jag vågar dela med mig av vem jag är. Vem vill bli bemött av någon som knappt lyssnar eller suckar åt det en säger? Jag måste känna mig trygg med att personen jag umgås med kommer ta emot det jag delar med mig av på ett förstående och respekterande sätt.

Ibland har jag svårt att få den där trygga känslan på annat sätt än från undrande frågor, särskilt med människor jag inte känner så väl. Jag tycker det tyder på ett givande och ett tagande i en relation när en ställer frågor och visar intresse för den andre personen. Motsatsen, människor som enbart maler på om sitt eget, tar så mycket av min energi. Jag gillar visserligen att lyssna, men har svårt för den varianter där det enbart är jag som ska agera lyssnande öra. Sedan jag på riktigt förstod att jag som introvert uppskattar att få frågor har det vuxit en stor frustration i sammanhang där frågor utebliver. Detta handlar främst om händelser där den andre parten haft 90% av talutrymmet och jag 10% med mina ”Ja, jag förstår” och ”Mm” samt tillhörande förstående/lyssnande kroppsspråk. Jag kan tycka att det är rent ut sagt otrevligt att bete sig som dessa människor gör. Åtminstone när det inte är en engångsföreteelse utan något som sker upprepat. OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag är dessutom en betydligt sämre lyssnare i dessa sammanhang. Jag blir irriterad, känner hur energin försvinner från min kropp och vill därifrån. Alltså lyssnar jag inte längre aktivt. Vilket inte är konstigt i relationer som bygger på en obalans. Jag blir heller inte lika intresserad av att ställa frågor till den andre eftersom jag inte kan vänta mig några tillbaka. Det blir helt enkelt en ond cirkel där relationen riskerar att blir sämre och sämre. När det däremot finns ett givande och tagande, alltså en balans, då älskar jag att lyssna aktivt och läsa av den andre personen. Mitt intresse ökar för vad personen vill berätta när jag vet att vi båda är viktiga för varandra.

Bilden av människor som inte ställer frågor kan såklart göras betydligt mer nyanserad än den jag målat upp här. Jag förstår självklart att det kan finnas olika förklaringar till varför människor beter sig som de gör, precis som det finns till varför jag många gånger är den som avslöjar minst om vem jag är och gör människor huvudbrydda omkring mig.

Hur fungerar ni när ni kommunicerar med andra? Är ni lika beroende som jag av att människor ställer frågor eller fungerar ni på andra sätt? Vad tänker ni kring människor som inte själva ställer frågor? Berätta gärna!

6 reaktioner på ”Beroende av frågor”

  1. Jag känner igen mig i det du skriver om att inte vilja berätta så mycket om en själv om det inte kommer frågor, men samtidigt så tycker jag det är svårt att ställa mer personliga frågor till andra. Jag tycker det är svårt att veta om personer vill berätta mer personligt, vilket gör att jag oftare ställer mer säkra frågor men som också gör att samtalet inte får samma djup.

    1. Åh, hög igenkänning på det du beskriver Hanna. Jag har också svårt att våga ställa frågor till andra, just eftersom en inte vet om de kanske upplever en som för ”på”. Men att börja med säkra frågor tycker jag aldrig är fel, det är ju liksom en process detta med relationer och då kan de säkra frågorna vara en fin inkörsport, så försöker jag tänka när jag inte vågar ställa andra frågor :). Sedan uppskattar jag personligen personer som ställer säkra frågor och inte pratar så mycket framför de som enbart bubblar på om sig själv utan att ställa frågor alls. Hoppas du får en fin vecka!

  2. Hög igenkänning på detta! Blir precis som du och stänger av när det bara är ena parten som tar talutrymmet. Då stänger jag av. Gäller möten och andra sammanhang också. Jag vet att jag för måga framstår som hemlig och mystisk som inte berättar om mig själv, men då brukar jag tänka att jag berättar och öppnar mig för dem som är intresserade och verkligen vill veta. Jag prackar inte på det på någon. Förut störde allt detta mig rätt mycket, men det gör det allt mindre. Tänker att de får tänka vad de vill, och de som verkligen bryr sig om mig känner till andra sidor om mig. Jag duger som jag är, liksom.

    1. Tack Lotta för din kommentar, det var fint att läsa det du skriver! Så härligt när en känner att en inte behöver göra sig till inför andra utan tillåter sig vara just ”mystisk och hemlig”, för de som verkligen vill lära känna en gör förmodligen det förr eller senare :). Sista meningen håller jag till fullo med om! Hoppas du får en fin vecka 🙂 /Helena

  3. Hej! Jag försöker öppna upp mig för de som jag vill lära känna. Jag tänker ge och ta och om den andre inte vet ngt om mig så kanske hen heller inte ville dela med sig. Jag försöker iaktta och se hur djup personen är, om vi är på samma nivå eller om det är ömsesidigt. Men jag har svårt i relationer, jag hoppas på mer gensvar än vad jag får och det slutar med att jag inte berättar ett dyft om mig själv alls. Det som förvånar mig då är när de jag aktivt inte berättar om mig själv för anser att de känner mig bra. Så i slutändan handlar det nog om ens egna uppfattning av vänskapen eller tillfälliga kontakt, som prata med någon främling på tåget, hur mycket det ger en själv och vad man uppfattar en får tillbaka. Även om jag kan prata mycket så döljer jag mycket om mig själv för att slippa oroa mig för att inte ha en ömsesidig kontakt. Men att tänka på att träffa de människor man får energi av, även om relationen inte är djup och ens känslighet får tråkigt nog komma fram naturligt. Det finns få perfekta vänskapsrelationer men att få ut olika behov av olika personer. Nu är jag inte världens bästa vän just nu för jag studerar på heltid och jobbar men skickar mail eller sms och meddelar att jag lever och försöker få uppfattning om hur mina vänner mår. Om mina vänner söker en intensiv vänskap med många träffar så får de just nu vända sig till andra vänner men när vi väl ses så uppfylls andra sociala behov som de kanske inte får ut av sina mer regelbundna vänner. Som vanligt så babblar jag på här men slutpoängen här är att lämna ut så mycket som du tycker känns bra. Är du osäker så låt bli. Det är fler extroverta människor än introverta (och alla introverta är inte ens högkänsliga) så som högkänslig person så tycker jag man inte ska skämmas eller gömma sin känslighet men kanske låta den träda fram mer naturligt där det finns utrymme. Som ni skrivit i kommentarerna så kan det vara svårt att orka engagera sig när samtalet inte känns ömsesidigt och då tycker jag att det är okej att vara tillbakadragen och mer mystisk av sig om det inte känns bra att dela med sig. När samtalet och relationen känns ömsesidig så kommer introverta och högkänsliga ha lättare att öppna upp sig mer naturligt, det är min uppfattning.

    Allt gott och jag hoppas det går bra med studier, jobb och fönsterbyte 🙂
    Kram!

    1. Hej igen! Det är en viktig aspekt detta med att ge och ta, och jag tänker som du att en ska försöka våga öppna upp sig för de som en känner att en vill komma närmare. Tråkigt detta att du inte alltid får det gensvar som du hoppas på, då förstår jag att du låter bli att dela med dig om dig själv. Jag känner hög igenkänning på det du beskriver att andra kan anse sig känna en själv bra när man själv inte delat särskilt mycket till dem som en tycker är personligt. Men du har en klok reflektion att det nog beror på hur vi människor ser olika på relationer och vilka behov en har. Som högkänslig finns ju ett större behov av djupare kontakt och då tänker i alla fall jag att jag främst är vän med människor som känner mig på ett djupare plan, andra är snarare bekanta (även om det också kan vara fina relationer, men på ett annat sätt). Men det är inte alla som har det behovet och då blir utgångspunkten såklart olika.

      Tycker det är väldigt bra att du inser dina begränsningar och möjligheter i vänskapsrelationer under denna period. Om du inte har möjlighet att vara en närvarande vän just nu är det jättebra att du är öppen med det.

      Fin pepp att försöka dela med sig av sin känslighet när en känner och vill<3. Hoppas allt är väl med dig Patricia! Jag inser nu att jag har ett obesvarat mail från dig, ska försöka mig på att svara på det så snart jag kan. Blir nyfiken på vad det är för studier du sysslar med nu! Stor kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *