Att ställa sig utanför gruppen

För ungefär två och ett halv år sedan bytte jag studieort. Jag hade studerat två terminer till socionom uppe i Umeå men efter dessa terminer ville mitt hjärta söderut. Så jag lämnade den lilla trygghet jag byggt upp i norr och flyttade till Jönköping. Allt var återigen nytt men jag var ganska pepp ändå, jag har en förkärlek till nystarter och får alltid en känsla av att allt är möjligt.

Jag fick hoppa in i en ny klass och tänkte att ”nu ska jag verkligen försöka lära känna lite folk”. Och en del människor var trevliga och frågade vem jag var. Någon var nyfiken och inbjudande, ville att jag ska äta lunch med hen. Jag kände att jag nog kunde starta om på nytt i den här klassen och utveckla en känsla av att vara med. Men så en lunch, eller var det kanske en pratstund i klassrummet innan föreläsningen började, insåg jag att jag inte alls är en del av denna klass. Det gick upp för mig att de redan har sina grupper och att jag är tråkig och ointressant, vem vill egentligen umgås med mig? Så jag ställde mig på utsidan av hela gruppfördelningen, och såg mig själv som en ö bland alla dessa nya människor. Och så fortsatte det sedan i princip under resten av utbildningen.

Jag lärde faktiskt känna några stycken i min klass lite bättre än andra och de var väldigt trevliga och genuina personer. Men jag återkom alltid till känslan av att vara en ö, att inte höra till ens när jag umgicks med dem. Något som jag både då och nu i efterhand lägger på mig. För de visade många gånger att de tyckte om mig, ställde frågor när jag varit tyst länge och undrade om jag hade med mig matlåda och ville käka med dem. Det betydde mycket för mig att få ha människor omkring mig som ville mig gott och som jag kunde bli inspirerad av. Men jag kan inte grubbla nog på varför jag aldrig kunde få en djupare kontakt med dem.

Detta är ett mönster jag ser i mig själv, gång på gång. Det händer i alla möjliga gruppkonstellationer, både privat och i jobbsammanhang. Jag känner väldigt sällan att jag hör till och har insett att jag redan innan jag befinner mig i en grupp utgår från att jag inte är ”en i gänget”. Jag kan vara där fysiskt som en gruppmedlem, men jag anser inte att jag deltar på samma villkor. Ständigt tänker jag att jag är annorlunda, att jag inte är på samma våglängd som andra.

Jag har funderat, vridit och vänt på detta, varför jag har ett sådant beteende. Jag har fortfarande inget givet svar men jag behövde dela mina tankar med er eftersom jag ibland blir smått överbelastad av mina grubblerier. Har ni några tankar om detta? Känner ni igen er? Och hur kan en göra för att börja känna tillhörighet framför ”ö-känslan”? Dela gärna era erfarenheter och funderingar i kommentarsfältet, då blir jag så glad!

Uppdatering 30/10:
Då detta till slut blev en liten följetång kommer här de senare inläggen länkade.
Del 2: Helenaland
Del 3: Att tillhöra en grupp

29 reaktioner på ”Att ställa sig utanför gruppen”

  1. Jag försöker så att tänka att vara ö är inte något dåligt. En ö kan flyta närmare ibland, olika grupper, och flyta ifrån ibland när en behöver det. Jag är också en ö, på gott och ont. Jag ska tänka på detta inlägget och dess tema idag när jag går till skolan. Ska se vad för tankar som dyker upp.

    1. Vad glad jag blev att du skrev så H, det var skönt att läsa att det finns fördelar med att vara ö. Så fin beskrivning av att flyta närmare o flyta ifrån<3. Ja återkom gärna med fler tankar! Kram, Helena

  2. Åh, vad jag känner igen mig! Så har det alltid varit för mig också och jag har landat i tanken att jag i alla fall gör det själv, det är inte andra som exkluderar mig, utan jag som väljer att ställa mig utanför. Brukar grubbla på exakt samma saker som du, men har med åren (och med hjälp av långa diskussioner med min make) kommit fram till att jag nog vill ha en viss distans till många sociala sammanhang. Vill liksom kunna göra på mitt sätt, vara med när det passar mig och kunna ställa mig utanför när det blir för mycket socialt för mig. Jag har accepterat den tanken ganska ok, och försöker gilla mig själv ändå 🙂 Sen i andra sammanhang kanske jag väljer mer aktivt att försöka vara en del av grupper, och då kan jag känna mig styrkt i att jag faktiskt kan. När jag vill. Kram och tack för dina tankar!

    1. Tack Lotta för din insiktsfulla kommentar! Viktigt det här du skriver om att själv få bestämma närheten/distansen till personer, då är det liksom självvalt o att en kan styra själv. Jag vet inte om jag kommit dit än, tror jag har lite mer att jobba på där. Men det hjälper att läsa ord som dina! Så tack och kram till dig!

  3. Hej! ! Jag insåg nu när jag läste ditt inlägg att jag känner likadant väldigt ofta. Jag är väldigt lycklig men känner ofta ändå att jag inte har riktig gemenskap med många alls!! Man drar sig undan o tänker att man inte duger på något grundläggande plan. Fast när jag är själv bara njuter jag och jag vet att jag är värdefull och en bra och helt s.k. normal person. Kanske är det att man egentligen inte vill ha någon djupare kontakt ? Jag är ju sån att jag inte vill ha folk för nära inpå mig. För då kommer det krav och jag förväntas ge så mycket o vara så mycket. Och det vill inte jag. Jag vill inte leva upp till några förväntningar och vara med i alla dessa sociala sammanhang där man förväntas hävda sig o visa att man finns. Har inget intresse av sådant alls. Jag tror att det kan ha med det att göra. Iallafall för min del. 🙂

    1. Hej Elin! Tack för dina intressanta funderingar, så roligt att få ta del av. Det låter logiskt att det kan bero på att en inte vill ha alla människor nära, för det blir ju en hel del krav o den känslan känner jag igen. Tror dock jag inte nått fram till punkten där jag helt o fullt alltid väljer över att ställa mig utanför grupper eller väljer att vara med. Känns så skönt att fler känner igen sig i min upplevelse, så tack för det! Kram till dig!

  4. Känner igen mig i det du skriver.
    Har en väldigt stark integritet och vill inte släppa in någon i vad som är min bubbla, mitt egna rum. Tror det är därför jag alltid tar ett steg tillbaka och hellre iakttar och lyssnar. Ska jag samtala med någon vill jag det ska innehålla ett djup, en mening. Inte babbla om när jag välte ut kaffekoppen eller om vilken dag vi ändrar om klockan till vintertid…Suck!

    1. Hej Ella! Tack för din kommentar. Känner så himla väl igen det där med att vilja ha djup i alla samtal, inte att småprata om vädret. Stark integritet är en fin egenskap att ha och kan bidra till att en inte alltid väljer att vara i en grupp. Hoppas du har en fin helg! <3

  5. Hej, känner ingen mig. Ibland är det jobbigt, ibland skönt att få vara själv, jag kan känna press om jag är så pass involverad i en grupp att jag inte lämnas ifred och kan smyga iväg omärkbart vid behov. Det kan vara otroligt svårt att ta sig in i en grupp, alla i gruppen brukar sällan vara välkomnande även om några är det. Tror att de grupper jag kommer in bäst i är de jag är med och skapar själv, t.ex. med någon annan. På jobbet ingår jag inte i någon grupp, och när det kommer nyanställda i min ålder som inte heller lätt tar sig in försöker jag vara social med dem så att de i alla fall inte känner sig alltför ensamma. Det går att vara social och ha kompisar även om en inte tillhör något särskilt gäng, det är tråkigt när folk isolerar sig i sådana, vi i vår kultur är väl rätt vana vid att en ska tillhöra något och inte umgås med alla (då olika slags människor). Folk känner sig trygga när de klamrat fast sig i varandra (liknande när en skulle bilda par på idrotten/grupparbeten, fy). Bäst är att vara trygg med bara sig själv 🙂

    1. Hej C! Tack för dina kloka och tänkvärda ord. Håller med om att alla grupper inte är särskilt välkomnande och öppna, i de allra flesta fall tror jag dessvärre det är tvärtom. Kanske inte för att folk är elaka men som du beskriver längre ned att människor vill ha kvar sin grupptrygghet och inte riskera den genom att släppa in någon ny. Vad fint att du tar initiativ och välkomnar de som har svårt att finna sig i någon grupp på ditt arbete, jag tycker oftast det är lättare att umgås med personer som kommer ”utanför” sammanhanget.

      Detta med att vi är så rotade i att bilda grupper har jag inte reflekterat så mycket kring, men det stämmer verkligen. Viktig tanke att ha med sig och kanske se det som en chans att glida runt i olika grupper när en inte tillhör enbart en. Och att det är OK att som en annan kommenterade om, att ibland glida till en grupp och ibland glida ifrån och bara vara sin egna lilla ö. Tack igen för din tankeväckande kommentar och jag önskar dig en fortsatt fin helg!

  6. Nyss hittat din blogg! 🙂 Wiie tror det blir lärorikt för mig att läsa en massa inlägg, hoppas jag kan utvecklas nåt i min blyghet! 🙂

  7. Har funderat länge på att svara på inlägget och ville skriva något lite längre och klyftigt och berätta mer om hur jag verkligen kan relatera till det men har inte kraft för det just nu, så jag tänker bara säga tack Helena för din fantastiska blogg och uppriktiga delande av dina upplevelser som är så väl igenkännande! Det här har jag känt ett antal gånger om kan jag säga och har till slut lärt mig bli bekväm i min egenhet där jag gör som jag vill utan att tänka på de omkring. Samtidigt har jag en gruppskara som jag ändå kan trivas i.
    Sen är det kul att höra att du studerat i Umeå, tror jag kommer hamna där nästa termin och behöva flytta från Skåne, lite läskigt men roligt att höra att du haft det bra där. Har du några texter du skrivit om din tid där eller liknande? Läser gärna om Umeå från en annan högkänslig och blyg själ 🙂 Ha en fin helg! <3

    1. Hej och tack Aida för din kommentar! Det värmer verkligen att du uppskattar bloggen, ger mig kraft en energilös dagen som denna :). Fint att du känner dig trygg i din egenhet och att du har en grupp du känner dig trygg i att återvända till, det är viktigt!

      Nämen, vad trevligt att du ska till Umeå, det är en av mina favoritstäder! Tyvärr skrev jag inte blogg när jag gick där och kan inte minnas att jag skrivit något inlägg specifikt om den tiden. Men maila mig gärna om du vill så kan jag berätta mer om Umeå! Hoppas du haft en finfin helg och att veckan blir bra<3

  8. Jag kan känna igen mig i det du skriver! Jag har alltid känt mig som en liten ö som desperat vill ”passa” in, men som aldrig inte riktigt gjort det.
    Nu i höst när jag också började i ny klass så blev jag ju en ö igen, men denna gången kändes det annorlunda. Jag trivs med att vara en ö! Som en kommentar ovan som skrev om att flyta närmre när en vill & bort när en vill det, lite så känner jag. För en gångs skull känns det inte jobbigt att vara en ö och det är jag glad över 🙂

    1. Hej Tessan! Vad fint att du kommit till ro med att vara en ö i din nya klass, det är en viktig känsla! Jag hoppas mitt mail kommit fram och att praktiken börjat bra för dig 🙂 Håller alla tummar! Kram, Helena

      1. Hej! Ja jag har fått ditt mail & idag satte jag mig ner för att svara, men så hände något & allt försvann.. Ska skriva på nytt i veckan! Men praktiken har börjar jättebra i vart fall 🙂 kram

    2. Så känner jag också ofta. Särskilt nu när jag pluggar. Plugget kräver mycket energi och uppmärksamhet och därför är jag på sätt och vis ”rädd” för att lära känna någon för bra, alltid behöva sitta breve och anpassa mig till en viss/vissa personer. Jag är rädd att det skulle ta alltför mycket av min koncentration helt enkelt. Det är skönt att vara fri, kunna gå på toa utan att behöva säga till någon vart jag går, kunna äta lunch var och när jag vill på rasten, kunna gå direkt hem utan att behöva vänta på någon. Det handlar mycket om frihet och energisparande.

  9. Jag känner igen mig. För mig beror det på olika saker, delvis handlar det om trötthet och humor. Socialt umgänge är något som tröttar mig (mycket intryck; ljud, rörelse och hjärnans tankeverksamhet). Humor är en viktig aspekt angående varför jag har svårt att lära känna folk ordentligt, få bra personkemi med dem. Det är sällan jag kan skämta med andra, eller ”svara” på deras skämt. Jag vet inte riktigt varför, men ofta är det så… Det finns vissa personer jag kan skämta med, och det är jätteroligt tycker jag. Men som sagt, alltför ofta går det inte. Och även de personer jag kan skämta med ibland, så går det långt ifrån alltid.

    1. Hej Helene och tack för din kommentar! Intressant detta med humor som du skriver om, det är något jag känner igen mig i. För att kunna få ett ”flow” med en annan person behövs det att en kan skratta tillsammans och ha roligt, uteblir det blir det svårare att komma nära. Väldigt tankeväckande det du skriver, tack! 🙂 Hoppas du får en fin vecka! /Helena

  10. Hej!

    Det där med att känna mig som en ö, att inte ha någon tillhörighet någonstans har sina positiva egenskaper. Jag har ingen grupp att riktigt gå till utan kan småprata och visa intresse för alla i klassen istället. Jag blev vald som klassens bästa kompis i nian eftersom jag fanns för alla. Jag förstod inte varför jag vald som klassen bästa kompis för jag kände mig ensam och fann aldrig samhörighet med någon. Men att jag hade visat intresse för varenda en verkade haft betydelse. Jag förstår inte helt än idag eftersom jag distanserade mig från alla då när jag inte kände mig som en i klassen. Men det är väl det som är grejen med att vara en ö. En väljer själv när en vill prata med andra eller om en vill vara ifred för då kan man lättare få sin egentid och slipper beroenden och dolda sociala strukturer att ta hänsyn till.

    Allt gott! Kram

    1. Hej Patricia och tack för dina ord, väldigt intressant att läsa! Som du skriver finns det fördelar med att vara ö, kan vara något fint att inte fastna i en grupp utan ha möjlighet att umgås med många och visa intresse för fler än ett fåtal. Vad fint att du blev vald till klassens bästa kompis, men sorgligt att du inte kunde känna tillhörighet. Tänker att det kan vara en nackdel med att vara den där ön, att en inte kommer någon så nära. Men kanske kan en lära sig att finna ett mellanting, fortfarande vara en ö men våga komma nära de människor en vill lära känna.

      Ta hand om dig!
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *