Oj.

Ja, ordet oj får beskriva allt som sker inom mig just nu. Över en helg har jag fått ta del av hela känslospektrumet, med råge. I lördags var det alltså bröllop och det var stressigt och nervöst men framförallt härligt och roligt att få dela brudparets dag! Jag tappade bort mig en gång vid mikrofonen men annars funkade det helt ok att stå framför publik utan att vara 100% förberedd. Jag tror dock inte att det är något jag kommer vänja mig vid, känslan av att inte riktigt ha koll (huga). På vägen hem var jag i alla fall glad över att brudparet verkat nöjda och att jag kunde känna mig lite stolt som faktiskt klarat av dagen.

Jag hade dock behövt en lugn söndag, utan känslokast, men eftersom det var valdag var jag redigt nervös. Jag passade dock på att sova länge och fördriva tiden och min nervositet med att sitta ute i solen och läsa en av mina böcker om blygsel. När jag satt där, med David bredvid mig och katten busandes på gräsmattan fick jag en fin stund av ro och tacksamhet. Sedan blev det kväll och klockan 20 var jag väldigt nervös igen. Men känslan av nervositet övergick till en obehagskänsla senare under kvällen. Jag är tacksam för regeringsbytet, men oroad för den allmänna utvecklingen i samhället. Jag önskar så från hjärtat att vi börjar prata mer om hur vi vill att samhället ska se ut, lyfta ideologiernas kärna, och utvecklar en känsla för ”vi” framför ”vi och dom”. Att skapa en sådan känsla i Sverige är nog den viktigaste uppgiften för vår nye statsminister.

Att påbörja veckan med studier idag känns ganska avlägset, jag har ingen ork i kroppen och tror jag tillåter mig själv att ta det relativt lugnt. Som känslomänniska behöver vi ge plats åt de känslor som behöver finnas i oss just nu. Och för min del behöver mina få breda ut sig idag, inget krav på att pressa bort dom kommer finnas. Jag tänker bara låta de ha sin gilla gång.

Ta hand om er så hörs vi senare i veckan<3

2 reaktioner på ”Oj.”

  1. Så bra att det gick bra på bröllopet! Jag höll tal på min dotters bröllop för nåt år sen, jag höll på att dö av nervositet innan, men ville så gärna göra det.Jag skrev talet långt innan och gick och övade under mina promenader hela sommaren. På bröllopsdagen tänkte jag att nä jsg skiter i det. Men jag höll talet, det blev känslosamt och tårar ( jo men man får gråta när ens dotter gifter sig) men det gick fint och vad BRA det kändes efteråt! Så nu vill de andra barnen också ha tal…..:-)

    1. Tack! Åh, vad modigt gjort av dig! Det är sant mod när en är rädd innan men ändå gör det. Heja dig! Kul att dina andra barn också vill ha tal, hoppas du kan ta med dig den här erfarenheten från din dotters bröllop och minnas att det gick fint 🙂 Och självklart får man gråta, det är i närmaste norm på bröllop skulle jag tro! Hoppas du får en fortsatt fin vecka. Kram, Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *