”Är det fel att vara blyg?”

De senaste veckorna har jag i statistiken upptäckt på sökorden, som gör att vissa av er hittar hit, att ni frågar er om det är ”fel att vara blyg?” Det gör mig uppriktigt arg att det ska behöva vara så, att vi ens går i de tankarna. Men jag vet precis hur det är. I min förra sociala och tuffa vecka så tänkte jag de där tankarna flera gånger. Det finns så himla mycket skam kring att vara blyg i vårt samhälle.

Jag önskar att jag kunde få smyga in i rum, flacka med blicken, ställa mina försiktiga omtänksamma frågor och samtidigt vara stolt. Men med all det stigma som finns kring att vara den tystlåtna och tillbakadragna blir detta en kamp varje gång jag ska in i klassrummet, fikarummet eller hamnar i nya grupper. I vårt samhälle lär vi oss att motverka vår försiktighet till förmån för vassa armbågar. Vi blir bombarderade med att vi ska ta för oss, våga mer och utveckla vår talförmåga. Allt till förmån för oss själva, enligt samhällets budskap – för vi blir ju lyckligare när vi tar plats! Men vad händer med oss, de blyga violerna, som inte passar in i detta personlighetsombyggar-projektet? Jag har levt på alla dessa utåtriktade och ”ta för dig!”-uppmaningarnas villkor i så många sammanhang. Jag har försökt att bli den som är pratsam och självsäker. Men det har alltid skavt i mitt blyga hjärta. De där ramarna som finns i vårt extroverta samhälle blir alldeles för snäva för min personlighet. Just det – snäva – inte befriande. Jag har nämligen inget i mitt sätt att vara på att bli befriad från.Shyness

Jag vill inte stå längst fram i världsomvälvande händelser eller vara festens mittpunkt. Jag vill förändra vårt samhälle och möta människor på mina blyga villkor. Vi blir itutade att vi inte kan så mycket på grund av vår blygsel, att den hela tiden står i vägen för oss. Men det enda som står i vägen för oss är detta äckliga stigma kring vår försiktiga, fina, känsliga och vackra personlighet. Som blyg vet jag känslan av att inte synas och därför ser jag alltid på människorna som sitter på Jönköpings gator med en plastmugg framför sig. Som blyg upptäcker jag när andra är osäkra och ler varmt för att ge dem av det mod som jag vet att de behöver. Som blyg vet jag vad det är att kämpa och vara förbisedd och därför vägrar jag blunda för andra grupper som också blir förbisedda i vårt samhälle. Som blyg kan jag leva på fina samtal i flera dagar efteråt och jag bär med mig dessa minnen som små skatter eftersom jag fått tagit del av en annan människas livsperspektiv.

Så för att svara på era frågor: Nej, det är inget fel med att ha en blyg personlighet. Bejaka er blygsel och var stolta. Vi må kanske inte vara de som står på barrikaderna men jag lovar er att världen behöver våra blyga och fina leenden, tankar, ord, kramar, toner och öron<3

11 reaktioner på ””Är det fel att vara blyg?””

  1. Jag vill bara tacka dig Helena för att du skriver en sådan fin och betydelsefull blogg. Dina inlägg fyller mig med energi, reflektioner och en känsla av att inte vara ensam. Dina ord har hjälpt mig att hantera sociala sammanhang bättre och vara stolt över den jag är. Jag har börjat tycka om min blyghet tack vare dig. Du har gett mig en förståelse att det inte är fel att vara blyg utan har lyckats omvända det till en styrka. Tack, snälla du! Kram

    1. Åh, tack till dig Ida för dina fina ord – jag blir jätteglad :). Det är precis därför jag skriver den här bloggen – för att blyga ska få känna sig stolta, och då värmer det extra att få läsa ord som dina. Fortsätt lita på att din försiktighet är något att värna om! Stor kram

      1. Helena!! Du är så begåvad att uttrycka dig
        och dina ord och tankar ger kraft, upprättelse och positiv energi och väldigt viktig igenkänningsfaktor! Du formulerar dig så det känns i hjärtat och belyser något som berör många! Dina ord är oerhört viktiga för mig (och garanterat många med mig) och du gör det lite enklare att leva i ett samhälle som är hårt och till tider grymt utmanande att verka i som blyg, stark skör viol. Så tack -and keep up the good work♥

        kram Petra 🙂

        1. Åh, tack Petra 🙂 Jag är så glad att jag kan vara till hjälp för försiktiga personer och det peppar med dina ord<3 Hoppas du får en finfin helg! Kram!

  2. Ett av mina mål i livet är att vara (relativt) oberoende av vad andra tycker om mig, att kunna strunta i det och inte behöva uppfylla vad de vill och tycker att jag ska vara. En arbetsgivare är just en sådan person som legitimt kan ställa krav att, ”var inte blyg!”, dels för att klara arbetsuppgifterna och dels för att passa in socialt i arbetsgruppen, just för att en oftast behöver ett jobb och en inkomst, det är en hemsk press. Kanske kan en byta jobb och chef för att få det bättre om en har tur, men jag längtar ändå efter den dagen då jag kan sluta jobba och få vara fri, få vara blyg helt i lugn och ro. Utmaningarna skulle förstås inte ta slut där men det vore ett störande moment mindre :). Jag önskar att jag hade kunnat läsa den här bloggen redan i typ mellanstadiet, försök nå så pass unga läsare också! 🙂

    1. Hej C och tack för din kommentar! Låter himla klokt att ha som mål att vara relativt oberoende av vad andra tycker om en själv – det tror jag vi mår gott av att sträva mot. Håller med dig om att arbetet kan bli tungt som blyg ifall en inte får förståelse från sin omgivning. Att få slippa kravet att vara någon du inte är förstår jag att du längtar till – om du har möjlighet vore kanske deltidsarbete något att fundera på?

      Vad fint att höra! Ja, jag skulle gärna nå en yngre publik också – får jobba på det när jag har mer tid över till Blyga Myran :).

      Jag önskar dig en fin dag! /Helena

  3. Åh, alltså, vad glad jag är att jag har hittat till din blogg och hemsida! Jag känner mig själv ganska bra nu förtiden och jag vet vem jag är, men ibland kommer tvivlen om jag är ensam om att vara introvert, blyg och ha svårt socialt ibland. Och det är så konstigt, för jag jobbar som lärare och är social mest hela dagarna, så det är inget som syns utåt, men alla funderingar finns ju på insidan. Om att känna sig annorlunda, och utanför. Att inte hänga med socialt. Ja, du vet. Så jag är jätteglad att du och din modiga blogg finns, tack!!

    1. Tack Lotta för din kommentar, vad glad jag blev! Vad fint det låter att du känner dig själv bra och att bloggen/hemsidan kan påminna dig om att du inte är ensam när du tvivlar. Gläder mig också att det finns introverta lärare därute, ni behövs! Tack igen för dina ord, jag hoppas du ska trivas här och att vi kan höras fler gånger i kommentarsfältet 🙂 Ha det gott! /Helena

  4. Pingback: Om blyghet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *