Högkänslighet och intryck

Sedan ett par dagar har jag sannerligen känt av att jag bor i en högkänslig persons kropp. Det hela började i lördags när jag följde med David på hans väns barndop, efterföljande mottagning och sedan grillkväll. Redan kvällen innan började jag oroa mig och David fick försöka lugna mig genom att försäkra mig om att jag kunde gå hem tidigare om jag kände för det. Så jag intalade mig att det hela skulle gå bra. Dagen efter var jag ganska pepp på hela lördagen och gjorde en liten grej av att få klä upp mig (händer ju inte allt för ofta så en får passa på!), sminka mig och få användning för mina klackskor. Och dopet var fint och mottagningen trevlig, jag pratade en hel del med de jag satt med under mottagningen och humöret kändes gott väldigt länge.

Men så efter kanske fyra timmars umgänge började jag märka hur min energi sinade rejält och de vanliga symptomen med en allt mer inbunden, svårkoncentrerad, otålig och smått tjurig Helena kom att synas tydligare. Ett sammanhang som jag för en halvtimme sedan tyckt varit riktigt trevligt kändes plötsligt bara -för mycket-. Men trots att jag känner dessa symptom lyssnar jag inte på dem utan tvingar mig själv att stanna kvar eftersom jag inte vill ”vara otrevlig”. Vad är det för resonemang egentligen? Jag hade ju redan blivit betydligt mer otrevlig än jag var tidigare just på grund av att jag inte såg till att ge mig själv egentid. Men det var i alla fall så jag tänkte och just ett sådant tankesätt och beteende använder jag mig allt för ofta av i sociala sammanhang.

Till sist bestämde jag mig åtminstone för att jag skulle gå hem, vilket kanske var en timme efter att jag upptäckt att min energi låg på sparlåga. Vid detta laget var jag gråtfärdig och extremt negativ gentemot mig själv. Så jag fick en lång kram av David innan jag smått plågad trampade en halvtimmespromenad hem i mina högklackade skor (hur tänkte jag där egentligen?). Jag kände mig minst sagt värdelös där jag gick och ältade att jag varit ”otrevlig, tyst och konstig”. Det var en blandad känsla att komma hem och slänga sig i soffan. Den där sköna avslappnade känslan fick nämligen samsas med känslan av att ha misslyckats socialt. Så här i efterhand tycker jag att jag var onödigt hård mot mig själv, men har jag väl hamnat på minuskontot med energin så utplånas nästintill all min positivitet och förmågan att resonera mig med själv.

Efter den där lördagen är det som att mitt energilager varit lite sämre än vanligt och jag anar att min återhämtning inte gynnas av det eviga flödet av sociala medier. Ändå är det som att jag inte kan avstå från det utan jag fortsätter att uppdatera bloglovin, facebook och instagram som i tvång. Det är lite som att jag inte vill vara själv med mina egna tankar fastän det ofta är det som jag behöver som mest. Varför gör en så tro? Är det någon som känner igen sig i detta beteende?

Det som jag har insett, återigen, efter mitt bakslag energimässigt är att jag är i stort behov av ett enkelt liv. Jag vill inte behöva avstå sociala tillställningar eller sluta träffa folk. Och då tänker jag att ett enkelt liv bäddar för en bättre och snabbare återhämtning eftersom intrycken då skalas ner ordentligt. Att en helt enkelt, efter att ha hängt med mycket folk en dag eller liknande, befinner sig i ett mindre flöde av intryck i sin vardag, istället för att smacka på sig själv ännu fler. Så. Det tänker jag försöka ställa om till. Men det känns svårt när en väl blivit så beroende (?) av sin smartphone och dator. Har ni några tips, råd och knep att ge mig? Skriv gärna i kommentarsfältet!

7 reaktioner på ”Högkänslighet och intryck”

  1. Fina Helena <3

    Tack för att du delar!

    Wow…hur lika kan man bli? Alla ord du skrivit kan jag underteckna som om dem vore mina. Jag har nämligen efter att ha jobbat i en bransch ( du vet vilken) mot min innersta vilja känt extakt samma som du. Överexponderad, supersliten, låg energi, att man som gör våld emot sig själv för att passa in in någon mall av one size fits all, när man absolut inte passar i den sizen. Dumma samhälle och dess påtvingade regler om hur man "bäör" vara, inkluderat ens egna krav och hjärnspöken…

    Jag har exakt som du en djup längtan efter det enkla livet…lustigt..jag skrev exakt detta till en god vän häromdagen. Jag längtar efter natuern och att typ bo nära den, för där hämtra jag som bäst kraft. Jag funderar faktiskt på om inte en utbildning som naturguide/vildmarksledare aktivitetscoach i fjällmiljö och jobba i naturen inte vore drömjobbet? 🙂 Jag längtar bort från stan, vardagsstressen, prestationskraven, karriäristatänket, utseendefixeringen, ja…jag vill bara få vara mig utab allt detta som bara stressar sönder och får mig att känna mig missanpassad. Jag längtar ofta, ofta bort från detta till det enkla..så du är långt ifrån ensam i denna känsla <3

    Jag har nu gett mig själv 1 månads timeout, ska bara ha fokus på att ha kul, tillåta mig själv att göra det hjärtat längtar efter och låta den känslan guida mig in i det nya som jag inte vet vad är. Allt jag vet är att jag inte kan fortsätta så här för då dör jag. Både fysiskt och psykiskt och själsligt.Vi har bara ett liv oich det måste vi leva i enlighet med vår inre känsla av vad som är rätt för oss oavsett vad samhället och andra menar vara rätt eller fel…

    Ja, vad göra? Gå hem från den sociala tillställningen redan när du känner de första signalerna och gå med huvudet högt. Vi har olika behov och kan inte tänka one size fits all. Jag har slitit med negativa tankar efter att jag sa upp mig. Du vet, att jag inte klarar av jobbmiljön, att nu blir det tuffare för kollegorna etc. Jag har verkligen haft jättetuffa, ångetsfyllda veckor på jobbet, men idag, på min sista dag så tänkte jag: jag är stolt över min insats. jag slutar detta för MIN skull och min lycka är viktigast för min hälsa. Jag gjorde en fin insats dessa 6 månader, jag vågade igen och jag gjorde mitt yttersta.

    Fortsätt våga vara den du är Helena <3 Ta dina behov på allvar. Nr du tar ansvar för dina behov gör du dig själv en stor tjänst.

    Du vet vart du når mig om du vill prata <3

    Kram

    Petra

    1. Tack fina Petra för dina ord, de betyder mycket! Skönt att få bekräftat att jag inte är ensam om min stress av detta samhälle och längtar efter det enkla livet. Jag tror ju att en som känslig är i stort behov av att trappa ner på alla onödiga intryck. Därför gjorde du så himla klokt i att sluta på ditt jobb när du kände att det inte fungerade <3.

      Härligt det låter att jobba i naturen, det borde vara något som passar dig! Tror det är viktigt att leta efter jobb som passar ens personlighet istället för att tvinga sig passa in o den snäva ram som idag finns.

      Du ger bra tankar om att gå hem när energin börjar tryta och trotsa de negativa tankarna. Tror det är den enda vägen så länge en inte vill undvika alla sociala tillställningar (vilket jag inte vill just nu). Fint att du kunde resonera med dig själv sista dagen och känna dig stolt, det tycker jag verkligen att du ska vara!

      Tack igen för dina ord, de värmer! Kramkram!

  2. Jag känner också igen mig väldigt mycket i det du beskriver! Att sociala sammanhang väcker ångest och hur jag tar på mig den glada masken och är ”social och pratglad” fastän jag egentligen bara vill få vara ensam. Vi hade tex en fest med grannarna och jag tyckte det var lite jobbigt minst sagt. Jag anser själv att jag är rätt dålig på att småprata om väder och vind, du vet kallprat. Men alla tycker att jag är super-utriktad, social och glad! Men de ser inte hur mycket energi jag uppbådar för att vara den där glada pricken. Hellre umgås jag med mina NÄRA vänner! I deras umgänge känner jag mig hel. Jag har aldrig tillhört ett stort gäng. Trivs bäst med att träffa en vän i taget.

    Det här med att ta en paus ifrån sociala medier, som tex bloggen, FB och Instagram har jag också funderat över men misslyckats. Det blir ett beroende på ngt sätt. Finns klart många fina saker med sociala medier. Bloggsfären erbjuder gemenskap.

    Ett tips till både Dig och mig själv är att vi bör sluta anklaga oss själva och istället vara mer snälla mot våra behov av ensamhet. Att man lämnar en tillställning INNAN man ligger på minus i energibanken. Det är ngt jag ska sträva efter!

    Lycka till med dina mål! 🙂

    Kram Anna

    1. Åh tack Anna för dina tankar och att du delar med dig! Skönt att du också kan känna igen dig i det jag beskriver. Håller med om att det är betydligt enklare att umgås med sina närmaste och i små grupper. En kan komma så mycket närmare och djupare då vilket jag uppskattar mycket.

      Ja sociala medier är faktiskt ett beroende för mig har jag fått inse. Förstår att det är svårt att pausa. Men ska nog försöka mig på det någon gång. Håller med dig om att det finns mycket fint med internet också, särskilt i bloggsammanhang där man kan möta så mycket intressanta människor!

      Tack för tipset, jag ska verkligen försöka bli snällare mot mig själv och lyssna på kroppen när energin är påväf att ta slut. Önskar dig lycka till med detta också!

      Tack för din kommentar!

      Kram, Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *