Uppe med tuppen

Idag har jag stigit upp vid fem och jag kan inte minnas när jag steg upp så tidigt senast. Jag sitter just nu på bussen som ska ta mig till mitt eventuella sommarjobb. Det dagas introduktion nämligen och idag går jag 7-9.30. Mornar har aldrig varit min grej men att bara jobba två och en halv timme gör det hela betydligt enklare. Dessutom ska jag hänga med två av mina närmaste vänner ikväll, inte dumt alls!

Tillbaka till jobbet. Hur hanterar ni småprat och fikaraster när ni är nya på jobbet? Jag är sällan nervös för själva arbetet jag ska göra men däremot fikarasterna… Jag har aldrig uppskattat småprat och förstår inte riktigt vad det är man ska prata om. Mycket känns så meningslöst. Men samtidigt känner jag mig tråkig som mest sitter tyst, eller jag tror att andra tycker att jag är det. Jag föredrar att sitta en och en. Då kan jag ju ställa frågor om saker jag är intresserad av och vill veta mer kring den andre. Fast ibland är jag för blyg för det och vågar inte ställa mina frågor. Klurigt sånt här.

Frågor är förresten något som gör mig nervös när det kommer till jobbsammanhang. Jag menar detta med att man ska vara så himla frågvis angående jobbet. Det visar enligt normen att man är nyfiken och intresserad. Men jag som är känslig för mycket intryck kan många gånger uppleva att det bara blir blankt i huvudet. Känner ni igen er? Hur hanterar ni detta? Jag har ingen direkt strategi mer än att jag försöker förbereda frågor innan jag åker dit för att på så sätt ha några i bakhuvudet. För det handlar inte om att jag inte har ett intresse eller vill lära mig utan att man som introvert lär sig på ett annat sätt. Skulle jag få möjlighet att sitta själv lite nu och då skulle jag förmodligen ha väldigt välgenomtänkta frågor att ställa. Men på grund av att den möjligheten sällan finns så blir jag ofta blank i huvudet och stressar upp mig.

Nu ska jag fundera vidare på lite frågor och sen ska jag bara slappna av lite här på bussen. Hoppas att ni alla får en trevlig helg!

2 reaktioner på ”Uppe med tuppen”

  1. Hej fina Helena!

    Lycka till! Jag känner igen mig i det dära att bli blank i huvudet, typ hjärnsläpp för att man tänker så mycket på allt att det går i baklås tillslut <3 Försöker släppa mitt kontrollbehov som sådana situationer fött i mig och ta det som det kommer..men det är lättare sagt än gjort. Ibland erkänner jag att jag får kortslutning ( med glimten i ögat) och det brukar ge förståelsen man behöver för att slappna lite av <3 Jag tror på dig, försök bara vara den du är, det duger!

    Kram,

    /Petra

    1. Hej fina Petra! Tack så mycket 🙂 Klokt att försöka släppa kontrollen, det är nog bra att öva sig på även om det som du säger är svårt! Ja, att erkänna kortslutningen tycker jag är en bra grej – för de flesta förstår och ser att man är mänsklig och inte ”dum” som en själv ofta tänker. Tack igen för din fina kommentar! Kramar, Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *