Tankar som blyg

”Nu är jag den enda som inte har sagt något på 20 minuter – jag måste säga något!”
”De andra måste tycka att jag är jättekonstig som bara sitter här helt tyst”
”Hjälp, de tror säkert att jag inte är intresserad av dem och att det är därför jag är tyst!”
”Nu måste jag komma ihåg att le ofta så att de inte tror att jag är otrevlig när jag är helt tyst. Lindra skadan lite”

”Jag är socialt inkompetent”
”Jag vill vara någon annan, någon som kan kläcka ur sig lite fler ord så att jag slipper skämmas i sociala sammanhang”
”Kan jag inte bara vara normaaaaal?”

”Oj, där är hen från min klass – borde jag hälsa? Hen kanske tycker jag är konstig som hälsar, vi har ju inte direkt pratat så mycket.. Bäst att låtsas att jag inte ser den så jag inte gör bort mig”
”Fast nej, nu tycker hen säkert att jag var otrevlig. Hen förstod säkert att jag ignorerade den. Jag är så himla pinsam!”

Detta är tankar som jag återkommer till i sociala sammahang. Jag kan vara enormt osäker på mig själv i sociala situationer där jag inte funnit en grundtrygghet. Detta är vardagsmat för oss blygisar och vi plågar oss allt för ofta med glåpord gentemot oss själva. Ändå utsätter vi oss hela tiden för dessa tillfällen. Både för att vi måste enligt samhället, för att vi är rädda för vad andra ska tycka annars och för att vi när en dröm om att övervinna den begränsande blygheten.

Vad dessa tankar mest gör är dock att motarbeta oss om de innebär att vi blir rädda för vår egen blygsel. Det jag menar är att vi blir blyga över att vara blyga. Det är också vad jag kallar ”begränsad blygsel” och något som kan vara ganska plågsamt för individen. Detta grundar sig ofta i att andra lagt ett negativt epitet på vår försiktiga sida och att vi fått budskapet att det är något som behövs ”rådas bot på”. Det är då vi blir ovän med vår blyga personlighet och vänder oss emot denna genom negativa tankar och i förlängningen också begränsningar. Det skapar alltså ångest som jag tror inte skulle behöva vara där. För jag anser att en ska kunna vara blyg utan att skämmas och utan att behöva gå runt med negativa tankar. Min önskan är att man ska kunna se blyghet som vilken annan känsla som helst. Att den är naturlig precis som spontanitet. I tanken ska det vara tillåtet att bara konstatera lugnt ”Nu blev jag visst blyg” och att det ska vara något neutralt. Det ska inte behöva kännas som att en går med en sjukdom för att en tar lång tid på sig att lära känna nya människor eller föredrar att iaktta innan en bestämmer sig för att delta.

Vilka tankar går ni, mina läsare, med när ni blir blyga? Känner ni er ofta blyga över att vara blyga?

2 reaktioner på ”Tankar som blyg”

  1. Oj oj oj vad jag kände igen de där citaten! För min del har det blivit extra tydligt den senaste tiden då jag börjat på ett nytt jobb och det är väldigt många nya människor och sociala situationer. Hela dagarna går jag och tänker att jag borde prata mer. Kan sitta med kollegorna en hel fikarast eller lunch och inte säga ett enda ord. Paniken växer mer och mer för varje minut som går – ”jag måste säga nåt, jag MÅSTE säga nåt!” – men det slutar alltid på samma sätt; fortsatt tystnad från mitt håll. Vilken egentligen är okej för mig, jag har inget behov av att prata. Men tänker ju hela tiden på vad de andra tycker och tänker. Det gör mig inget om de tycker jag är tråkig, för på något sätt vet jag att jag inte är det, i sammanhang där jag känner mig trygg i alla fall. Det jag oroar mig över är att de ska tycka att jag inte funkar på arbetsplatsen för att jag inte säger nåt. Försöker intala mig själv att jag gör ett bra jobb även om jag är tyst på raster men det är jättesvårt.
    Oj detta blev långt. Vill bara tillägga att din blogg och hemsida är helt fantastisk! När jag haft en jobbig dag med sociala ”misslyckanden” går jag in här och läser och blir påmind om att jag faktiskt inte är så värdelös och ensam om att vara blyg som jag tror. Tack <3

    1. Hej och tack för din kommentar och att du delar med dig, det uppskattas! Det är verkligen en utmaning det här med fikaraster på arbetsplatser när en inte har behov av att prata men samtidigt inte vill att andra ska tänka negativt om en. Tycker du gör det bra som kämpar på! Det viktigaste är faktiskt inte att vara den som pratar mest på lunchtimmen utan tt en gör ett gott arbete. Det är så himla lätt att glömma av det i alla negativa tankar. Jag tänker att det vore diskriminering ifall de tyckte att du inte passar på jobbet av en sådan anledningen så det tror och hoppas jag inte. Jag blir glad av att läsa att du tycks ha en inneboende trygghet med din försiktighet och att du vet att du inte är tråkig för att du är tyst. Det är rätta takter! 🙂 Jag tycker det bästa är att sträva mot att delta i samtal när man faktiskt vill eller om det är någon särskild i personalgruppen som en vill lära känna att en riktar in sig på att öppna upp sig för den lite mer. För annars blir det lätt övermäktigt för en blyg viol. Tack för dina ord, de värmer så mycket! Det är ju precis därför jag vill fortsätta skriva, för att andra blyga ska få känna att de är fina och bra! Önskar dig stort lycka till på jobbet. Skriv gärna igen och berätta hur det går. Pepp! <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *