En blygmodig berättelse

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJag var väl 18 år och hade återträff med fina gymnasiekompisar. Vi var ute i en stuga i skogen som en av mina vänner då bodde i. Så mysigt och väldigt roligt att få återse personer som tidigare varit en del av min vardag. Som jag dessutom upplevt väldigt mycket roligt tillsammans med. Jag har för mig att vi åt tacos och pratade gamla minnen. Efter ett tag kommer vi in på våra tidigare klasskamrater och någon nämner ett namn på en person flera tyckt varit ”konstig”. Jag får en klump i magen då jag märker hur de andra börjar prata om personen på ett ganska nedvärderande sätt. Det skrattades och återberättades hur denna person var och vad hen gjorde under vår gymnasietid. Det är i situationer som denna som jag avskyr min begränsande blygsel. För jag vill ha så mycket sagt men många gånger vågar jag inte.

Det fina denna gång var dock att jag faktiskt vågade. Jag minns inte vad jag sa men jag visade att jag inte tyckte det var okej. Och efter det slutade skitsnacket. Tror inte ens att jag sa några väl valda meningar utan snarare några stapplande osäkra små ord. Ord från en blygmodig person. Tänk att det egentligen inte behövs så mycket för att göra skillnad. För skillnad lyckades jag göra där. Jag fick det faktiskt att sluta. Det tycker jag är en bra grej att ta med sig. Vi behöver inte bli värsta talarna eller göra en stor scen för att tala för vår sak. För det allra mesta räcker det långt att försiktigt bara visa sin ståndpunkt.

Eftersom vi blyga tycker det dessutom är läskigt blir det ju än modigare än den person som tar det som en klackspark! Heja blygmodigheten!

2 reaktioner på ”En blygmodig berättelse”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *