Att gå i samtal

Sedan tre veckor tillbaka går jag i samtal hos en kurator på studenthälsan här i Jönköping. Jag var där min andra gång i tisdags. Kom dit med en nervös klump i magen men gick som tur var därifrån med en känsla av fördjupad förståelse för min person och mitt sätt att vara på.

Jag tror det har gått tre år sedan jag första gången tänkte att jag skulle gå i en längre samtalssession. Sedan har den där tanken gnagt i mig men jag har aldrig gjort något större försök för att faktiskt börja. Jag vet inte vad det beror på. Förmodligen en rädsla för att möta mig själv? Att bli tvungen att utmana mina svagheter och möta ångestladdade situationer.

Nu är jag i alla fall tacksam till att jag börjat och vill uppmuntra fler med social ångest att göra det. Vi går ofta med så mycket oförtjänt självförakt och misstro på vår förmåga och person. Vi behöver ställa om hur vi ser på oss själva. Ställa om den där autoinställningen som inte tror människor när de ser positiva sociala förmågor i oss och istället bli stolta över det vi kan. Jag är av tron att alla mår väl att få stunder där vi bara kan få prata om oss själva, utan kravet att ge något tillbaka till den andre. Vilket i princip bara fungerar med någon som har samtal som profession.

Så har du, precis som jag, funderat på att gå i samtal men det inte blivit av? Då vill jag peppa dig att skriva det där mailet eller ringa det där samtalet. Även om samtal också är tuffa kommer de alla gånger vara värda det i längden. Jag hejar på dig!

Önskar er alla en fin kväll.

6 reaktioner på ”Att gå i samtal”

  1. Alltså ibland är det bara enormt fasinerande med hur likt en situation kan vara mellan människor!

    Gissa vem som mailat sin gamla samtalsterapeut just idag? För exakt samma

    1. Råka posta för tidigt :)jo, för exakt samma anledning som dig! Jag ska börja jobba som frisör igen och är både exhalterad och livrädd! Ångesten har så många gånger satt stopp för mig att palla att jobba med mitt yrke! Det har varit en stor sorg eftersom jag är en enormt skicklig frisör och omtyckt av kunder men mina gamla erfarenheter från mobbning i skolåren som barn och faktiskt även ( ännu värre) vuxenmobbning i arbetslivet har verkligen skadat min självbild! Men nu har jag som du tänkt våga möta mina inre minnen mer head on! Det började jag med för 3 år sedan och har ju hunnit gästblogga om min sociala ångest för Vårdguiden för att likt dig både läka mih själv och hjälpa andra läka! Jag har även börjat berätta ärligt för människor jag möter, och bemöts ofta med en enorm respekt och beundran för mitt mod och dem är tacksamma att jag så öppenhjärtligt delar något smärtsamt jag bär på men vänder till en styrka! Jag har berättat för mina två chefer och ska berätta för mina nya kollegor nu på söndag, så tänk gärna exrta på mig då <3 Jag mailar även gärna dig regelbundet om detta om du vill dels ditt och få stöd av mig and vice verse ut i vinter! För ensam är inte alltid stark!

      Tack modiga fina Helena för att du också väljer öppenhet kring något få vågar prata om!

      Kram Petra du vet vem

      1. Petra, vad glad jag blev när jag såg att kommentaren var från dig. Har nämligen tänkt mycket på dig det sista och funderat på att författa ett mail.

        Vilket sammanträffande att du också tänker gå i samtal och av samma anledning! Du är modig som möter din ångest, heja dig, heja oss! Tycker det är en sådan bra grej att både för sin egen skull och för andras bli mer öppen. Det kan ta emot men ge så mycket tillbaka som du beskriver. Härligt att du fått så fin respons!

        På söndag ska jag absolut tänka extra på dig, skicka mycket kärlek och pepp<3

        Jag mailar gärna med dig också! Tycker det är en finfin idé. Men under förutsättningen att vi inte har krav på snabba svar ;). Jag är nämligen ganska dålig på snabba mail just nu under C-uppsatsen.

        Tack för din värmande och uppmuntrande kommentar Petra, det uppskattas verkligen!

        Stor kram<3

  2. <3

    Vad skönt att höra! Då tycker jag vi blåser av mail när vi känner i hjärtat att hjärtat behöver lättas. Snabba svar är absolut inget krav. Jag tycker själv bäst om kravlöst stöd och pepp, från hjärtat när tid och ork finns. Då gör man alla en tjänst 🙂

    Kram och tack själv! <3

  3. ååh vad glad jag är att jag hittade in till blogg! jag är 22 och studerar på universitetet. Jag har länge funderat på om jag borde prata med någon, men min rädsla är att de ska tycka att jag är löjlig, att det inte är ett ”riktigt” problem! I sociala sammanhang, ex tjejmiddagar känner jag hur jag krymper. personerna runt mig är mina vänner men jag krymper ihop och känner mig osynlig, ju mer jag tänker på att jag är tyst, ju värre blir det. tankar snurrar i huvudet på mig att ” om jag säger något nu så hör de mig inte, ingen lyssnar, ingen tycker det är intressant ” Det hemska är att det har hänt så många gånger!

    Jag får oftast höra att jag är sån himla snäll och försiktig person. jag vill inte vara det, jag vill vara som alla andra och skratta och utstråla! men jag kan inte, känns som det inte går verkligen! Att jag inte är en ”sådan” person…

    Jag får ångest inför det som andra tycker är roligt, att träffa nya människor, att träffa tjejkompisar och fika och äta middag.. ( om det är mer än ca 3-4 personer).tackar ibland nej för känner mig så osäker och hela grejen gör mig deppig..att sedan sitta hemma och se bilder osv på hur roligt de har det, men känna att jag inte hör dit….
    Igår var jag med mina kursare och firade att vi skrivit tenta, kände mig sååå tyst. tillslut sa någon till och med det, vilket gjorde allt ännu hemskare! det känns som att folk tycker synd om mig på något sätt och jag känner mig sämre än alla andra osv

    Jag är en person som ler och skrattar och sitter med i sociala sammanhang,men innerst inne vill jag bara skrika och gå därifrån. Eller vara den som folk tycker är rolig, jag har varit med om att folk har skrattat åt vad andra sagt och när jag sagt något skrattar ingen riktigt, de förstår typ inte..

    aja. kändes skönt att få ur mig lite. vill inte prata med detta om mina vänner. tycker det känna ” skamligt” på något sätt 🙁

    1. Hej Anja, tack för din kommentar!
      Jag känner så väl igen mig i det du beskriver och känner med dig. Det jag vill trycka på först är att kuratorer/psykologen är mycket vana vid dessa typer av problem. Min kurator säger att det är många studenter som söker för just detta. När det är ett problem som du tycker begränsar dig i ditt liv är det absolut inte löjligt. Min uppmuntran till dig är att kontakta studenthälsan på ditt universitet, har de KBT-utbildning (vilket många numera har) har de många tekniker och verktyg för att hjälpa dig möta den sociala ångesten.

      Det här du skriver om att du inte tror att du kan ”bli en sådan person”, som strålar och skrattar. Det tänker jag både kan bero på att den sociala ångesten och alla de negativa tankar om en själv som kommer med den talar om för dig att du inte kan. Något som definitivt inte behöver stämma. Sen tänker jag också att du ska börja fundera på hur du trivs bäst att umgås. Det kan vara så att du är mer introvert lagd (du kan läsa mer om detta på min hemsida blygamyran.se) och att du helt enkelt inte trivs när det är för mycket människor, hög ljudnivå, stressigt och mycket som händer. Det handlar inte om att vara konstig, utan att man bara trivs att socialisera på ett annat sätt. Som du kan läsa på min hemsida har introverta många styrkor.

      Trist att dina kursare kommenterade att du var tyst, vet själv vad utsatt man blir då. Det är inget fel med att vara den försiktiga och tysta. Vi har många fina kvalitéer! Men jag vet också att den kan skapa mycket ångest med tystnaden när man själv vill visa mer av sig själv.

      Jag tror mycket på att omfamna och acceptera att man är mer försiktig och tyst men också möta sin sociala ångest så att man inte blir så begränsad i livet.

      Vill du skriva mer får du gärna maila mig, Helena @ blygamyran.se . Jag svarar dock inte alltid så snabbt då jag skriver min C-uppsats just nu och har ganska fullt upp.

      Önskar dig en trevlig lördag!
      /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *