Ursäkta inte tystnaden

Fina läsare, nu har jag varit ledig ledig ledig i dagarna tre, inne på den fjärde. Och jag kan inte säga annat än att jag älskart! Just nu sitter jag här utanför lägenhetshuset på en blommig filt i gräset och får ibland besök av vår kära katt Oliver som är på jakt efter godis. Idyllen eller hur?

Nu när jag är ledig får jag desto bättre utrymme för att fundera. Tankarna får större utrymme. Just nu sitter jag och reflekterar över ett möte jag hade med en vikarie på mitt jobb förra veckan. Det tillfälle jag återminns är när vi sitter och beskådar våra vänner (brukarna, klienter – sådana torftiga ord så jag lånar en äldre kollegas benämning – våra vänner) när de pysslar med olika saker. Jag förstår först när vikarien pratar att vi varit tysta ett tag. För hon säger: ”Du får ursäkta att jag inte pratar så mycket, jag är så trött”. Jag minns inte exakt vad jag svarade men något i stil med ”Ingen fara”.

Det jag reflekterar kring nu är varför en måste ursäkta tystnaden? Den är sannerligen föraktad på många vis i dagens samhälle. Helst verkar det som att samtalet ska få flyta på genom ord hela tiden. Att ett samtal ska flyta på tycker jag förresten är ett himla skumt uttryck, eftersom det utgår ifrån att det ska inkludera ord. Det är i alla fall så jag upplever att folk menar när de använder uttrycket. Men för mig är det annorlunda. Min förutsättning är att det ibland måste få vara tyst så att mina tankar får utrymme. Tystnaden väcker mina tankar och inte orden. Antar att det har och göra med min introverta läggning.  Vi introverta har ju en längre tankebana än de extroverta som tänker medan de pratar. Båda sätten är lika rätt.

Tyvärr tycks samhället ge förtur till de som tänker medan de pratar, att det är mer okej. Jag kan många gånger behöva en liten tankepaus när någon frågar mig en sak men komma på mig själv med att haspla ur mig något bara för att jag är rädd att uppfattas som konstig om svaret dröjer. För det finns ju de människorna som tar sig en funderare innan de svarar och tidigare har jag nog i ärlighetens namn sett dem personerna som lite underliga. Men det har jag fått värdera om. Eller åtminstone så har jag ju anslutit till den gruppen. Jag vill att det ska vara okej att ta sig tid att tänka efter ordentligt innan en svarar. I dagsläget kan jag istället känna i efterhand att mitt svar blev ”fel” eller ofullständigt. En frustrerande känsla. Och enbart på grund av att jag stressat fram ett svar.

Det är inte fel att anpassa sig till andra egentligen. Grundläggande är det en social kompetens. Men när det blir ett mönster där en ständigt ger avkall på sina egna behov anar jag att en själv inte mår så bra. Jag vet själv hur energin bara försvinner för mig när jag upprepande gånger fyller tystnaden så snabbt jag kan för att inte verka underlig, konstig, annorlunda. Det är inte värt det.

Vad som gläder mig är att jag de senaste åren blivit en allt större vän till tystnaden. Jag stressar inte upp mig i samma grad längre utan kan istället välkomna tystnaden när den kommer och låter mig fokusera på tankarna i mitt huvud istället för alla muntliga intryck omkring. Jag tror huvudet mår väl av att få en paus och jag vet med säkerhet att just min introverta och högkänsliga hjärna mår prima av det.

Hur tänker ni kring detta ämne?

3 reaktioner på ”Ursäkta inte tystnaden”

  1. Åh jag känner igen mig så väl! Har också reflekterat lite över det på senaste, det där med att jag behöver mer tid att tänka innan jag svarar.

    Jag insett att det i vissa fall, i möten med extroverta, kan skapa problem och till och med leda till bråk då personen stör sig på att jag inte svarar, medan jag ju i själva verket inte får möjlighet att göra det när jag blir avbruten innan jag ens tänkt klart.

    I slutändan tror jag ofta det leder till att jag istället svarar det som jag tror den andra personen vill höra, utan att bry mig om att ta reda på vad jag själv vill. Något som inte alls känns bra och ofta förvärrar situationen samt trycker ner mitt självförtroende.

    Jag tror det skulle underlätta mycket om förståelsen för hur våra hjärnor fungerar olika ökade i samhället, tack för att du bidrar till den utvecklingen!

    Kram <3

    1. Jeam, vad glad jag blev av din kommentar! Hoppas du har det fint i sommaren <3.

      Vad intressant att du också funderat kring detta! Och tråkigt att du mötts av oförstående personer. Underligt egentligen hur provocerande tystnad kan vara? Det verkar vara mycket värre än att ordbajsa. Jag tycker det är fascinerande, hur mycket kraft tystnaden har egentligen.

      Precis som du skriver blir det ofta en anpassning till den andre och vad en tror att denne vill höra. I längden inte så hälsosamt för någon. Ökad kunskap om att våra hjärnor fungerar på olika vis tror jag definitivt är en lösning. Tack för uppmuntran! Jag är väldigt tacksam till att få vara med och bidra till just denna förändring!

      Kram <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *