Sociala berättelser

Ikväll är ingen särskilt peppig kväll för min del utan tvärtom så har jag cyklat i regnet med en klump i halsen. Detta för att jag känt mig helt värdelös i det sociala idag. Suttit tyst och ältat hur konstig de andra måste tycka jag är, för att jag sitter i flera timmar utan att säga mycket alls. Vad gör jag ens där? Jag som inte har något att tillföra. Så gick alltså mina tankar där och på väg hem. Som tur är har jag en klok syster jag kunde ringa och få lite råd och synpunkter ifrån. Så nu har jag inget behov av att gråta utan mer av pepp och att få höra om roligheter.

Därför kära läsare tänkte jag att vi ska dela med oss av berättelser av sociala situationer där det faktiskt gått fint och kanske till och med över förväntan! För vad gör en inte mer pepp och uppmuntrad än att höra om sådant? Det är också härligt att få berätta för andra om när det gått bra och få respons att en gjorde det tipptopp. Så vi kör att ni får berätta om någon social situation i kommentarsfältet och så peppar vi varandra på det sättet. Jag hejar och peppar för att alla som vill och vågar ska skriva! Jag gör som så att jag börjar så sätter vi det i rullning direkt.

Det var senast jag åkte buss hem till Östergötland. En dag i Maj och det var kvavt ute. Jag hade lågt med energi den perioden men var glad över att sitta på bussen hemåt. Fantiserade om pizzan jag visste skulle bakas under kvällen och att få kramas med människor jag tycker om. Men så var det temperaturen på bussen som tycktes sänkas hela tiden och som en frusen person satt jag snart och huttrade. Jag malde i huvudet om det var värt att sitta och frysa i två timmar för att slippa prata med busschaffören. Ganska snart inser jag att svaret är ganska enkelt. Så jag kliver upp och trampar igenom hela bussen och väljer att hålla näsan högt för att övertyga mig själv om att jag klarar detta. Väl framme är pulsen förhöjd men samtidigt är jag ovanligt lugn. Så jag tar till orda och ber chauffören att höja temperaturen i bussen för att det är så himla kyligt längst bak. Han lovar att göra det och säger att det är bra att jag säger till. Jag tackar och går med näsan högt tillbaka till min plats. Sätter mig tillrätta, tar upp en god bok och känner att värmen stiger. 

Jag har inte tänkt detta som en så särskild situation men inser såhär i efterhand att det faktiskt var det. Jag avskyr att gå i bussar eftersom det är så lätt och tappa balansen, och att gå igenom en hel buss när massa människor tittar på en är inte direkt skoj. Eller att prata med busschaffören och framföra ”klagomål”? Jag förvånade mig själv genom att inte alls tveka särskilt mycket och det kändes verkligen värt att ha sagt till när jag (och många andra) slapp frysa! En skön stolthetskänsla som man får tillåta sig leva på ett tag faktiskt.

Nu vill jag höra era berättelser, vad har hänt dig som kändes sådär skönt i maggropen? Dela med oss!

6 reaktioner på ”Sociala berättelser”

  1. Förra veckan: jag gick in i ett rum där två medarbetare satt. Ena personen skämtade och jag lyckades säga något snabbt och skämtigt tillbaka och båda personerna skrattade! Jag har egentligen så svårt för att vara kvicktänkt utan blir mest tom och stilla i tanken så jag var rätt nöjd när jag såg deras leenden sedan. Skratt också, är inte det en fin sak att kunna få fram ur någon?

    1. Ååh, det låter ju som den bästa belöningen! Skratt är så himla fint att få locka ur en annan människa :). Vad glad jag blev! Heja heja dig Hanna!

  2. Åh, det du skrev om Helena är verkligen något jag skulle dra mig för att göra så jag blir så imponerad av att du gjorde det bara sådär! : )
    Och jag blev också glad då jag läste ditt inlägg Hanna, heja!

  3. När jag gick i högstadiet mådde jag mycket dåligt. Jag förstod mig aldrig på talet, i synnerhet förstod jag inte vad det var man skulle säga. Det var som magi för mig, eller rena rama ingenjörskonsten att lyssna på mina klasskamrater prata och bli beundrade av sju eller åtta andra personer, sådana där populära personer som till synes verkade kunna säga vad som helst och det blev på något sätt rätt ändå och alla ville höra mer och vara den populära personens vän. Jag lyssnade oftast, försökte hänga nära de där populära personerna, men mest för synes skull. Jag ville ju inte vara utanför, står jag nära och lyssnar så kanske de andra människorna tror jag är vän med de där populära personerna. Men hur mycket jag än lyssnade, så fann jag inget tydligt samband eller något grundläggande rent intrinsiskt man skulle tala om eller sätt att tala på. Samtalen de populära personerna emellan var för det mesta skämtsamma, man pratade om personliga upplevelser, bland annat om datorspel, mopeder, fester, andra människor etc. Jag själv hade ingen moped, ingen tillgång till internet så WOW kunde jag inte referera till, fester var det ingen som bjöd mig på och jag tvivlar på att jag hade vågat gå på något sådant ifall någon bjudit med mig. Jag var ensam. Det värsta var lunchen, den mest extroverta biten av det sociala experimentet jag upplevde skolan vara i högstadiet. Att sitta ensam var fruktansvärt, inte för att jag var ensam, utan för att alla andra skulle se att jag var ensam. Att sitta ensam skulle garanterat stämpla mig som mobboffer och det skulle endast göra det svårare för mig att skaffa vänner. Jag tyckte det var fruktansvärt tungt ibland. För det mesta fick jag en plats bland mina skolkamrater, men då och då hände det att någon av högre rang, eller populär, inte hittade någon plats bland övriga skolkamrater att sitta på. Då brukade oftast alla andra resa sig upp och gå till något annat bord där den populäre skulle få en chans att ta plats och delta i gemenskapen. Nettoresultatet blev att jag satt kvar ensam, och jag skämdes. Rasterna kunde vara plågsamma de med.
    Idag lever jag ett helt annat liv, jag har vänner och ett stort självförtroende. Det finns inget grupp i världen som skrämmer mig, jag kan beblanda mig med vilka som helst och ta plats och tala. Jag har med tiden insett att det inte var mitt fel helt och hållet, det är inte bara jag som introvert som har pressen på mig att vara högljudd och ta för mig. Det är också viktigt att människor omkring är artiga och bjuder in, och tar hänsyn till att inte alla kan referera till samtalsämnet. Sådan hövlighet är dessvärre bristvara hos de flesta tonåringar, och som tonåring själv hade jag inte mycket att jämföra med. Jag trodde att det var sådan världen var, den som inte talade högt ut och avbröt andra skulle förbli ointressant och utfryst.
    Sommaren efter sista året på högstadiet i väntan på att börja gymnasiet så arbetade jag på en byggarbetsplats som ”underhållare”, dvs jag städade, hjälpte till med att spackla etc. och det var där jag upptäckte att det inte helt och hållet mig det var fel på, utan miljön jag levde i under högstadiet. På byggarbetsplatsen var de flesta personerna i en mycket vuxen ålder, t.o.m lite äldre. Dessa gubbar var mycket tysta, lugna, snälla (relativt mina skolkamrater i högstadiet) och gav mig ett människovärde jag saknade i högstadiet. De var också människor som höll sig för sig själva, alla var bekväma med att prata med alla, inklusive mig. Det var vanligt att de bjöd in mig i deras samtal, och de tyckte om mig.
    Alla erfarenheter från bygget hade gjort mig trygg i mig själv. Jag var varmare som person och jag brydde mig inte om att jag var ensam längre. Jag brydde mig inte om i gymnasiet OM jag var behörig att tillträdda en grupp människor och beblanda mig med dem och tala. Jag gjorde det i alla fall, och till min förvåning så var det ingen som reagerade negativt på det. Jag blev helt plötsligt en av dom.

    1. Åh, tack Viktor för att du delar din historia! Jag tror att många här känner igen sig i dina erfarenheter från högstadiet. Jag blir glad att du funnit din plats och är trygg i din introverta personlighet! Tack åter igen för att du delade! Allt gott till dig /Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *