Om genus och ”sanningar”

blåttrosaJag tror inte jag har skrivit så mycket om genus förut men kände att nu fick det vara dags. Har funderat mycket kring detta med vad som är ”manligt” respektive ”kvinnligt” den senaste tiden. Många av oss, inklusive jag, växer upp med en tanke om att det finns ”sanningar” om vad som är för kvinnor och vad som är för män. Som färgerna rosa och blå. Idag beter vi oss som att det är något självklart att rosa är för flickor och blått för pojkar. Som att det ”alltid varit så” och som att ett könsorgan kommer med tillhörande färg. Men precis som de skriver i en artikel i Sydsvenskan så har det inte alltid varit så himla självklart med rosa kopplat till flickor. Tidigare ansågs det istället vara en manlig färg och i USA rekommenderade man att klä pojkar i rosa och flickor i blått år 1918.

Jag tror detta kan få vara en ganska målande bild överlag för hur vi idag antar normer och vårt sätt att tänka på som ”allmänsanningar” som gäller för alla. Vi håller gärna hårt i det vi känner igen och glömmer bort att andra sätt att leva på inte behöver vara sämre.

Ser vi över vår historia så är det inte mycket som blir över som kan anses vara konstant ”normalt” och som kan tas som allmänsanningar. Förutom detta möjligtvis: ”The more research we do, the more it seems like the only behavior consistently considered normal is the tendency to be way too strict about what normal behavior actually is — and then being really shitty to the people who don’t conform. So next time you hear someone criticized for not being ”manly” or ”feminine” enough, remember that, for the most part, the only things keeping it from being 180 degrees different are the numbers on the calendar.” (Källa och artikel här, som jag varmt rekommenderar er att kika på!)

Jag tycker det är ganska tröttande att lyssna på människor som argumenterar så hårt för att få hålla kvar oss i ”rosa = flickor och blått = pojkar”-träsket. Eller att det är fel att vara homosexuell. Eller att man inte ska vara blyg. Eller vad som helst som inte ”passar” in i dagens normer. För det blir så himla begränsande och jag förstår inte riktigt poängen med att vilja ha kvar det så? Vad är det i detta sätt att tänka på som gör att så många krampaktigt håller sig kvar i det? Vad är det som lockar med att få folk att känna sig annorlunda och mindre värda?

Hur tänker ni om dessa frågor?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *