Brevvänner

brevKommer ni ihåg när man var liten och hade brevvänner? Jag hittade en av mina allra finaste vänner genom läslusens (ni vet bokklubben) ”Söka brevvänner”-sida. Den berättelsen ska jag dela med er någon dag. För mig var det guldkant på vardagen att kika i brevlådan och inse att ett brev eller ibland ett tjockt paket hade levererats från Dalsland till lilla mig. Det var som julafton att få slå sig till ro och börja läsa. För det mesta började jag svara på direkten. Jag älskade på riktigt att sätta mig och skriva ett handskrivet brev, skicka med små presenter och måla med kritor. Än idag har jag alla brev sparade hemma i min garderob. Så fina minnen.

Jag tycker det är himla sorgligt att man som vuxen sällan har brevvänner. Ha någon att skriva ett handskrivet brev till, fyllt med omtanke och kärlek. Ha någon som väntar ivrigt på mina brev och vars brev jag väntar på med förväntan. Så himla himla glad jag blev när Sandra som har bloggen Niotillfem idag drog igång ett brevvänsinlägg! Där man som läsare får skriva i kommentarerna och söka efter en brevvän! Eller varför inte läsa alla de hundra kommentarer som hittills kommit in och kanske hitta någon där? Själv har jag redan varit där och skrivit, tycker ni med ska göra det om ni saknar en brevvän! Klicka här för att komma direkt till inlägget.

5 reaktioner på ”Brevvänner”

  1. Hamnade på din blogg genom Niotillfem och ville bara lämna en liten kommentar om hur otroligt viktigt jag tycker det du gör är. Jag var väldigt blyg som barn och jag kan verkligen relatera till precis allting du beskriver i dina inlägg. Vem är det som har bestämt att ALLA måste vara sociala och utåtagerande? Varför är man mer värd om man är extrovert, än introvert? Varför är det så svårt för människor att se de introvertas ofta mycket tilltalande och fina egenskaper? Jag upplever precis som du skriver i ett inlägg att introverta människor ofta faktiskt ÄR mer social kompetenta än extroverta gällande flera hänseenden – de kan lyssna, förstå, relatera och analysera, på ett helt annat plan än extroverta (givetvis inte alla, men många).
    Förr i världen kämpade jag mot mina innersta instinkter – i sociala sammanhang agerade jag precis tvärtemot vad mitt inre sa. Det resulterade bara i att jag byggde upp en falsk fasad av glättighet – jag kan såg ut att må bra, men inom mig stormade det. Jag har kommit underfull med att det enda som hjälper är att lära sig att acceptera sig själv precis som man är. Trotsa samhällets normer. Man kan aldrig vara någon annan, än just den man är. OCH DET DUGER.

    1. Mimmi, vad rörd jag blir av det du skriver, tack! Jag håller verkligen med dig i det du skriver, det är så dumt och begränsande att normer i samhället bestämmer vilka personligheter som är mest ”eftertraktade”, något som gör att andra inte får den förståelse och uppmuntran de behöver.
      Men det ska bli ändring på detta, som du säger så DUGER också vi och det med råge! Vi introverta, blyga, känsliga, försiktiga är också fina och riktigt bra :). Tack för din kommentar, den värmde verkligen!

  2. Åh, jag har bara haft en brevvän, men vi hade kontakt i ganska många år. Hen bodde i Italien och jag älskade att få breven med den lilla blå flygpostlappen intill frimärket. Tillslut tappade vi ändå kontakten, och nu kom jag att undra hur personen har det. Jag har inte tänkte på hen på länge, och jag hoppas att hen har det bra. 🙂
    Ha allt gott!
    Kram!

    1. Åh, tycker det är så fint med små brevvänshistorier! Känner ju igen känslan när man inser att man fått ett brev, författat till sig själv :). Jag håller tummarna för att hen mår fint! Ha en fin fredag kära du! Kram<3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *