Lätta på skammen

OLYMPUS DIGITAL CAMERAText skriven våren 2011:
Idag känner jag mig deppig, nedstämd. En känsla som plötsligt bara befann sig inom mig. Jag vet inte riktigt varför den valde att så frö i mig just nu. Men nu bor den inom mig, har bokat plats och tvingar mig känna enbart detta. Den lägger tyngd vid bröstet, i magtrakten och flera kilon finns i fötterna. Så jag blir ganska handlingsförlamad. Slår läger i sängen och äter helst bara kaksmet. Känner hur pulsen höjs, andetagen tilltar. En okänd oro pockar på min uppmärksamhet, påminner mig om allt som jag glömt. Gammal skit som inte förtjänar någon närmare blick väljer nu att spela upp långa scener för mig som plågar mitt inre. Det gör ont att minnas sådant som sårar. Hur jag tillåtit mig själv tappa min självrespekt och inte valt att vara på min egen sida. Jag svär åt mig själv. Upprepar att jag är dålig. Orkar inte ens stoppa mig själv i de negativa spiralerna. Fastnar där idag. 

Men värst är inte känslan som tvingat sig på mig. Nej. För värst är dess vän som ständigt följer med. Den vi kallar för skammen. Denna förbannade, begränsande, betungande skam. För att det är fel att må på minus. Därför fortsätter jag skriva smileys och le mot världen. Följer skammens råd och döljer vad som känns inombords. Jag vill göra revolt och vända ryggen till den jävla skammen. Men klarar inte av det. Lyssnar istället blint på dess krav att ingen får veta. Att det är den glada ytan alla vill ha. Skäms för att skammen vinner och tappar all energi. 

Detta var känslor jag hade en omtumlande vår för snart två år sedan. Känslor som jag fortfarande delar livet med ibland. Jag vill publicera dessa ord för att minska på skammen, den jag beskriver i texten. För jag är trött på att bära på den. Tycker det är den mest värdelösa känsla som finns, den leder ingenstans och gör bara människors mående värre. Samtidigt är den så oerhört svår att göra sig av med. Mycket på grund av att vi inte pratar om det.

Så numera vänder jag på det hela, och istället för att le väljer jag att försöka säga som det är. Jag har velat ha det som motto i bloggen, att inte försöka få livet att låta perfekt med total frånvaro av svackor. Utan berätta om de dagar när energin sinar och jag är less på livet. Jag har alltid varit en periodare och de negativa känslorna är en del av mitt liv. Lika mycket som alla de glada och peppiga. Och så får det vara. Det är inte fel att livet kommer med tunga perioder. Snarare är det en del av tiden på jorden för de flesta. Men är det något som förpestar tillvaron är det närvaron av denna skam, att man inte tillåts att ha hela sitt känsloregister utan att vissa ska döljas. Denna metod att lägga locket på är enbart destruktiv och skapar ångest. Jag har redan prövat den.

Att prata om det svåra gör att skammen inte klarar av att stanna kvar på samma sätt. Den lättar istället och släpper greppet stegvis. Och när man möts i det bräckliga så är man plötsligt inte längre ensam. Kanske är det just det som är det finaste. Att man får se att det svåra man bär på också är något man delar med andra. Och när vi vågar prata om det så möts vi på ett helt annat sätt än vi gör annars. För då har vi lättat på muren och det öppnar upp för nya perspektiv på sig själv och den andre. De relationer som jag har där det sämre måendet finns med naturligt är de mest givande och djupa. För då får man vara hela sig själv, inte bara en viss utvald del. Just dessa relationer är väldigt fascinerande och fina tycker jag.

Så jag vill säga att jag hänger på tåget som pågår just nu, att man pratar mer om den psykiska ohälsan istället för att låtsas som att leendet alltid är äkta. Och jag hoppas att ni följer med mig. Vi är värda att få vara de vi är, med alla personlighetsdrag och alla känslor. Allt det där finns inom oss av en anledning. Vi är inga att skämmas för. Vi är så himla mycket viktigare än den förbannade skammen. Så nu lättar vi på den och tillåter oss själva komma fram.

6 reaktioner på ”Lätta på skammen”

  1. Känns som orden kunde vara mina! Tack för en otroligt vacker, modig, klok text Helena! Jag skriver under på dina ord utan att blinka och har samma inställning som dig! Skammen försvinner inte ej heller den psykiska ohälsan om vi låtsas som ingenting! Lyft fram i ljuset så vi kan finna styrkan tillsammans när mörkret blir för tungt!

    Kram <<3

    1. Tack för uppmuntran fina Petra! Glad att du är inne på samma spår som mig, när man är fler så blir det så himla mycket lättare att peppa sig själv att inte ge vika för skammen :). Tack för din kommentar! Kram<3<3

  2. känner igen mig såväl i känslan du beskriver… som tur är så skulle jag säga att jag precis som du har en ganska positiv grundinställning till livet, men ibland kan jag inte hålla tillbaka alla negativa röster och tankar som bara kommer helt plötsligt. De påminner mig om allt sådant som jag trodde att jag glömt, och spelar upp scen efter scen i huvudet… Men det värsta är ändå, precis som du skriver, den här ångesten över att man faktiskt mår dåligt. Man ”får” ju inte må dåligt.
    Men känslan har som tur är blivit mer sällsynt med tiden, till stor del pga att jag börjat se min blyghet på ett nytt sätt. Det är som att jag för första gången på väldigt länge faktiskt börjat tycka om mig själv, och att jag inte är ”fel”. Det finns fler som jag och tillsammans är vi starka!

    1. Känns befriande på något sätt att jag inte är ensam om att uppleva detta utan att det finns fler som går med liknande känslor och tankar. Tack för att du delar det emelie :). Blir glad att skammen har minskat för dig, det låter så fint! Värmer också att höra att du börjat tycka om dig själv, du är på helt rätt väg :). Och ja, tillsammans är vi starka!!

  3. Här och nu vill jag ha en gilla-knapp! Bra skrivet! <3

    Jag jobbar mycket med min skam, och just att konstigt nog faktiskt möta den med andra människor. Man blir så sårbar just i det ögonblicket när man blottar sin skam – om du förstår hur jag menar? Men i går öppnade jag lite inför en vän, och jag fick ett så fint svar; personen sa bara helt lugnt att "jag dömer dig inte". Och jag tror inte personen förstår hur mycket det lättade för mig, men det var väldigt fint! (jag blir lite tårögd av att tänka på det… 🙂 )

    Skammen är inte hela jag, men den finns ännu. Dock, den blir mindre för varje gång jag möter den. Det gläder mig och jag ser en framtid utan att känna allt det som skam för med sig. För jag vill inte att skammen lägger sordin på alla mina andra känslor!

    Hoppas att det var okay att jag svävade ut lite… 🙂

    Kram! Ha allt, allt gott!

    1. Tack fina du! Det du skriver värmer inom mig <3.

      Vad modig du är som utmanar skammen! För det är som du skriver väldigt läskigt och man är sårbar när man blottar sin skam. Blir så imponerad att du vågade lätta på muren för din vän, och att du fick ett sådan fin respons! Det betyder så himla mycket när man blir bemött så :).

      Jag tror absolut du kommer komma dithän där skammen inte alls är så tydlig längre, du är på rätt väg!

      Tack för att du delade, det gjorde mig glad :).

      Kram till fina dig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *