Hur skulle livet vara?

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERASedan i lördags är jag hemma i mitt barndomshem i öst. Jag älskar detta hus. Särskilt i juletider. Det är så mysigt på ett sätt som känns i magen. Tyvärr har min energi fortsatt vara ganska låg. Visserligen mår jag bättre här rent psykiskt men eksemen fortsätter att ta kraft. Jag vet att jag tjatar om detta men det är också mycket av det som försigår inom mig.

De sista dagarna har jag funderat lite på hur mitt liv skulle vara utan alla allergier, eksem och klåda. Jag vill så innerligt bli av med detta eftersom jag vet att jag skulle må så HIMLA mycket bättre utan detta. Som det är nu har jag ett väldigt fint liv men jag kan inte njuta av det många gånger. Att tänka på ett liv utan en röd och kliande kropp gör mig både hoppfull och ledsen. Hoppfull för att jag på något plan vet att det kommer bli bättre. Men ledsen för att jag är rädd för att jag har fel.

När jag ser mig själv utan större problem ser jag en person som faktiskt har energi att ta sig upp efter åtta timmars sömn. En gladare person som inte behöver bli irriterad på klåda och sår som svider. En tjej som kan lägga ner mer energi på sina drömmar än på att hitta lösningar på varför det panik-kliar varje natt. En person som orkar ge mer till andra precis som det var för ett par år sedan. En tjej med en kropp utan rödflammig och irriterad hud. En person som inte skäms för att gå utan sjal och övertröja.

Det vore helt underbart. Jag hoppas och tror att det kommer lösa sig inom sin tid. Håll gärna tummarna för det<3.

2 reaktioner på ”Hur skulle livet vara?”

  1. Hej Helena.
    Jag ville bara säga att jag tycker jättemycket om din blogg och budskapet du förmedlar. Jag har själv varit blyg så länge jag kan minnas, och det har medfört mycket frustration och skam.. jag har alltid fått höra av lärare att jag MÅSTE prata mer, räcka upp handen etc… jag har sett det som ett fel, ett problem som måste lösas. När jag hittade din blogg var det första gången jag fick veta att det finns många fler än jag som upplevt samma saker, och som inte såg det som något dåligt. Jag har efter 17 år äntligen börjat acceptera mig själv för den jag är, och jag trivs med att vara blyg. Därför vill jag berömma dig för ditt engagemang i denna egenskap, som berör så många som lever i det tysta varje dag! det är på tiden att vi vänder blyghet till något positivt!

    1. Hej Em! Vad glad jag blev av din kommentar :). Känns så himla fint att du kommit till den punkt där du kan uppskatta din blyga sida! Du har helt rätt i att det är på tiden att det blir något positivt att vara den försiktiga :). Tack för uppmuntran, det värmer! Och jag gillar din blogg, ska fortsätta kika in :). Ha det fint, kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *