Relationer och rädslor

Fina Petra gav mig nya perspektiv på det här med rädslan att lära känna nya människor. Så därför vill jag skriva en uppföljare med mina nya tankar.

Jag skrev senast att om man möter arrogans och oförstående blickar när man delar med sig av sig själv att det ändå inte var en person man vill ha i sitt liv. Och ja, det kan jag fortfarande vidhålla. Men inte i alla situationer. Detta eftersom människor som beter sig negativt ofta själv är rädda. Och är det rädslan som är grunden till överlägsenhet precis som rädslan är grunden till att jag själv blir tyst och osäker är det ju egentligen en av samma sort jag möter, en som är rädd. Det kan göra att det blir lite enklare att ta att någon kläcker ur sig något opassande. Vi vet inte vad människor har för bagage och kanske är det just de med negativ attityd som behöver ett ödmjukt och snällt bemötande. De behöver kanske precis som vi blyga lite tid på sig för att mjuka upp och bli bekväm.

Samtidigt anser jag att man ska vara försiktig med sin egen energi. Därför vill jag framhålla att det inte är vår uppgift att ge alla människor i vår omgivning chanser på chanser. För att orka och för att det ska vara värt att vänta på en person att gå från negativ till att mjukna upp måste man få någon energi av det, den andre måste också bjuda till. Jag vet inte om jag låter dum? Tyvärr har jag nog dåliga erfarenheter. Jag har själv så många gånger satt den pressen på mig själv att det är mitt fel att människor inte möter mig på ett bra sätt. Att det är jag som måste ge mer och att det är min uppgift att se till att relationen funkar. Jag tycker inte längre det är värt det att ödsla energi på människor som man ändå känner bara tar all energi. Jag menar inte att relationer inte får vara negativa och ta baksteg, för det gör dem, det är naturligt. Men man kan inte klamra sig fast vid något som främst medför att energin tar slut. Det där är något man själv får känna av, vilka man vill kämpa lite mer för.

Jag hoppas ni förstår hur jag menar och inte tror att jag är en hård människa som inte ger människor chanser. För eftersom jag själv är beroende av just chanser försöker jag också att ge det till andra. Men ibland har det för mig bara varit dött lopp och slutat med tårar och sår. Vi är alla präglade av våra erfarenheter, så jag hoppas ni förstår.

4 reaktioner på ”Relationer och rädslor”

  1. Hej bästa Helena! Å vilket fint inlägg och vad glad jag blir att mina insikter inspirerade dig till nya även för dig som resulterade i detta kloka inlägg! Jag kan bara hålla med dig och skriva under!

    Energivampyrer och alla människor som har en negativ attityd måste ta hand om sitt eget ”bagage”. Man kan bemöta en människa med ödmjkhet och vänlighet med man kan inte ”rädda” en annan människa. Det måste var och en av oss göra själva! Så jag håller med dig om att man ska vara rädd om sin energi samtidigt.. denna eviga balansgång! Om man känner sig tömd på energi och blir ledsen, arg och låg när man hänger med en speciell människa kanske man ska ta sig en funderare om det är värt besväret? Man lär sig ju mer man övar på denna balansgång och ju äldre man blir lär man sig vem och vad som är viktigt i ens liv!

    KRAM!!

    /Petra

    1. Jamen precis fina du! Det är en evig balans det där och man lär sig verkligen med åren 🙂 Det bästa är att pröva och se själv, känna efter och lära sig sina egna gränser. Ingen annan kan veta hur just jag lever bäst. Så det är en uppmaning till alla som läser – pröva själva och testa vad som känns bäst för just dig! Kram till dig Petra!!

  2. Hej Helena! Jag får inte alls bilden av att du skulle vara en ”hård” människa, tvärt om. Jag känner igen mig själv väldigt mycket i dina tankegångar. Själv är jag en litet mera inåtvänd människa som kanske tar lite längre tid att lära känna och förut var jag dessutom ganska blyg. Det gjorde i sin tur att jag alltid försökte ha överseende med alla, till och med när de betedde sig väldigt illa eller ohövligt så försökte jag alltid hitta förklaringar till varför den och den människan betedde sig så, som om det på något vis skulle vara en ursäkt för det dåliga beteendet. Det känns som om jag varit allt för snäll och överseende och jag är den som lidit mest av det genom åren. Först på senare år har jag börjat förstå att man inte behöver godta allt det negativa från andra och att det bara tar av ens egen energi att ge folk chans på chans. Kände ofta att när jag inte lyckades med mina relationer berodde det mest på mig. Nu har jag börjat tänka om och börjat tänka på mig själv och mina egna känslor litet mera och förstå bättre att sålla bort såna som tar av min energi. Jag lyckas ibland bättre och ibland sämre. Det låter ju som om man skulle vara en hård människa som du skrev, men jag tror det är nästan motsatsen man är, för snäll.
    Tack för en fin blogg och en trevlig och informativ hemsida! 🙂

    H: Pernilla

    1. Hej Pernilla! Vad fint att du hittat hit och att du kommenterar 🙂 Det verkar som att du och jag har lite liknande erfarenheter med att ha väldigt mycket överseende med andra som gör fel och skylla saken på sig själv. Jag tycker det låter fint att du börjat inse att det inte är något du ska ta på dig och att du kan sålla mer för att bevara din energi, det är något jag upptäckt är väldigt viktigt för livskvalitén! Jag tror också att du har rätt med att vi nog istället för att vara hårda allt för ofta varit för snälla. Tror det är viktigt att hitta en balans där, vara snäll både mot andra och sig själv 🙂
      Tack för din kommentar och roligt att du gillar hemsidan och bloggen!
      Allt gott, Helena

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *