Rädsla att lära känna

Idag tänkte jag berätta för er om en sak som jag tycker är väldigt jobbig. Nämligen när man i en ny relation går över från ”vart kommer du ifrån?” ”vad pluggar du?” ”vad gör du på fritiden?” till stadiet där man ska *lära känna varandra på riktigt*. Det är något av det läskigaste jag vet ibland. För det är då man ska börja dela med sig av sig själv på ett djupare plan och plötsligt börjar man ha något att förlora.

Jag kan oftast ge ett ganska bra första intryck, förutsatt att jag har en bra dag. För i början vet jag vad man ska fråga och vad som förväntas av mig. Men sen kommer jag som av mig när det kommer närmare att den andre ska ta del av vem jag verkligen är. Jag är rädd för att dela med mig av mina åsikter eftersom jag inte vill bli skrattad åt eller att den andre ska titta oförstående på mig.

Jag är en väldigt orolig och lätträdd människa. Det är viktigt för mig att vara omtyckt och många gånger har jag undvikit mitt sanna jag bara för att jag är osäker på om den andre skulle tycka jag var konstig. Men samtidigt känns det som att jag sviker mig själv när jag väljer på det viset, och så jag går miste om att en relation utvecklas. För oavsett vad jag får för reaktion så hjälper ju det mig att se om detta är en person jag vill ha i mitt liv eller inte. Får jag en avvisning och överlägsen blick är det ändå ingen jag skulle känna mig trygg att fortsätta en vänskap med. Men får jag motsatsen, oavsett om den håller med eller inte, så kan jag ju känna att detta är en relation värt att pröva.

Jag är duktig att lägga fram just sådana här argument som jag just skrivit för mig själv i mitt huvud. Och det känns så logiskt i tanken. Men sen säger känslan, rädslan, något helt annat. Men jag försöker fortsätta att komma med sådana tankar just för att det kanske någon gång kommer landa i kroppen så att jag inte känner mig lika rädd längre. Kanske kan det också hjälpa någon annan som läser att tänka ur det perspektivet. Men jag förstår rädslan om ni delar den med mig.

 

5 reaktioner på ”Rädsla att lära känna”

  1. Tänk att jag känner precis som du!! Exakt så! Rädsla, oro pch ängslan för vad andra ska tycka och tänka. Alltid lite på vakt, aldrig helt avslappnad i nya sociala sammanhang. Vet precis känslan du beskriver att man absolut inte vill framstå som underlig, konstig och så gör man det iaf för att man är så rädd för att vara sig själv..Och jag gillar verkligen din tankegång att om man möts av utdömande, oförstående och arroganta reaktioner från nya personer så är det inget man vill ha i sitt liv iaf! Tack för den fina insikten, den adopterar jag. (Håller även med om att det vore skönt den dagen tanken landar i kroppen!)

    KRAM kloka, fina du!!!

    /Petra

    1. Vad skönt att jag inte är ensam om att känna så! Och det är ju som du säger, att i och med rädslan för att lära känna människor kan det ju ibland verka som att man är ”konstig”. Så egentligen är det väl rent av bättre att då vara konstig på sitt eget sätt än på rädslans sätt 😉 Alltså våga stå upp för sig själv och tycker någon att man är konstig så skulle jag säga att man iaf inte är ensam, för de flesta människor är faktiskt mer eller mindre underliga (fast på ett ganska fint och unikt sätt) ;).Härligt att du kunde få ett nytt perspektiv på saken, det gläder mig! Adoptera på du! KRAM till kloka fina du! /Helena

  2. Jag känner igen mig väldigt mycket, jag med… Jag är nog ganska bra på att initialt vara lagom öppen och trevlig. Men sen, när man kommer till nästa steg och skapar en lite mer nära relation så backar jag lätt av, för att jag faktiskt blir lite rädd. Rädd för att inte duga., och rädd för att bli bortvald. Det dumma med den strategin är att jag då kan förmedla att -jag- inte tycker att den andra personen duger – trots att det antagligen är helt tvärt om!

    Och jag förstår precis vad du menar med att det blir skillnad i tanke och känsla, och att argumenten upplevs annorlunda. Känslan är för mig starkare… Det är något som jag arbetar med, och det har blivit bättre men det tar ju tid. Jag tror att för mig är det mycket självkänslan som brister, men jag märker att jag blir starkare i mina relationer och inte lika angelägen om att alltid och till varje pris vara till lags. Det är lite läskigt, jag är ovan att ta plats, men det är en viktig utveckling för mig. Jag blir sannare mot mig själv och det speglas in i mina relationer, både nya och gamla. Och det är ju en fin sak, faktiskt.

    Ha allt gott, och tack för att du skriver så tänkvärda texter!

    1. Du har så rätt Mynta, det är faktiskt en risk jag brukar tänka på ibland, att den andre ska tro att jag inte uppskattar den! Så svårt sånt där för rädslan är ju inte så lätt att bara svälja :/

      Känslan är för mig absolut det viktigaste också. Skriver ofta om att det måste landa i kroppen på mig för att det verkligen ska ske en förändring. Så jag förstår hur du menar med att det kan ta lång tid, för det gör det innan det landar! Jag tycker det är jättefint och viktigt att du kommit så pass långt att du inte känner att du måste vara alla till lags och att du kan vara sannare mot dig själv. Jättestort faktiskt!

      Tack för att du svarar med dina kloka ord!! Kram!

  3. Jag har fått en ny insikt som jag vill dela med mig och dina läsare! Det föddes av den insikten som jag fick av dig igår och nu har jag tagit den ett steg vidare! 🙂 Välkommen att läsa min insikt, kanske du eller någon annan kan hjälpas av den?

    KRAM

    /Petra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *