Jag är blyg

Som mina flesta läsare nog redan vet är jag blyg. Jag är den försiktiga. Den som blir nervös av att hälsa på människor. Den som vissa dagar inte orkar möta människor eftersom det sociala självförtroendet är i botten. Hon som vill lära känna andra och har mycket att ge men inte alltid vågar i rädsla för att bli nekad. Hon som kan bli svimfärdig av seminarium och av att prata spontant. Jag är den blyga.

Vissa dagar har jag svårt att tänka positivt om mitt försiktiga drag. I grunden och i hjärtat vet jag att det är något fint. Men efter att ha gått i så många år och trott att jag varit fel är det lätt att ramla tillbaka i de gamla tankebanorna. Och dessa dagar minns jag tillbaka när det var som jobbigast och känslan är att det lika gärna kunde hänt igår. Jag blir ledsen av att komma ihåg hur ont det kunde göra att aldrig känna sig tillräcklig. Samtidigt som det inte gick att ändra på. Att få höra att man måste förändras för att få bra betyg och anses okej är inget jag önskar någon.

Det är mycket därför jag brinner för denna grupp. Jag vet hur ont det gör att leva med den där känslan och jag vill vara med och minska den hos andra blygisar. Jag tror på att ingjuta en tro och känsla i människor att de är fina som de är. Därför vill jag vara en person som berättar för blyga att de inte måste ändra på sig för andras skull.  Jag vill stötta i saker som kan vara svårt i vårt extroverta samhälle och minska kunskapsluckor om den tysta personligheten. Hjälpa blygisar komma till den punkt där de själva kan välja vilken del av blygseln de trivs med och vilken de vill jobba med.

Jag är blyg och jag tycker det är fint att jag är det.

6 reaktioner på ”Jag är blyg”

  1. Så fint skrivet Helena! Orden träffar rätt i hjärtat! Tack för att du bidrar till en mjukare samhälle och står upp för blygisar!

    Kram, Petra

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *