Klara mig själv

Jag har ett tudelat förhållande till min förmåga att klara mig på egen hand. Jag är nästan dumt duktig på det. Ska förklara vad jag menar med det senare.

Så länge jag kan minnas har jag gillat tanken på att vara självständig, vara en egen person som står på egna ben och klarar av saker. Jag kopplar samman det med att vara stark och slippa oroas över vad andra ska tycka. Att man kör sin egen grej och kan njuta av det även om det är uppskattat eller inte av omgivningen. Idag ser jag vad präglad min syn är av vårt individualistiska samhälle, men det är inte det jag ska skriva om denna gång.

Jag har strävat länge efter min egen självständighet och lyckats bra. Jag känner idag mig själv väl och går den väg som känns rätt och gör sällan saker jag inte vill. Detta är jag glad över. Det är en frihet som gör att jag vet att jag är kapabel till att klara av saker.

Men det finns en annan sida av myntet. Det här med att vara dumt duktig på att klara sig själv. För det är jag många gånger.

Jag kan vara den som inte berättar om mina innersta tankar för någon. Ibland går det så långt att jag bär på tunga saker under långa perioder och blir tokig så att jag till sist bryter ihop. Jag förnekar att jag har något som behöver delas. Jag tänker att jag ska klara allting själv fastän jag vet att jag inte kan det. Övertygar mig själv att jag bara kommer ångra mig om jag berättar, för att jag kommer skämmas över hur jag är och att det då är bättre att vara tyst. Det är dumt att inte ta hjälp av andra när det är det som hjälper bäst och mest. Något jag borde ha lärt mig vid detta laget men jag hoppas att det är en erfarenhet jag blir rikare på i framtiden.

På grund av denna min förmåga har jag lärt mig till det extrema hur jag ska undvika att ta hjälp av andra. Jag har utarbetat sätt för att komma undan frågande blickar och lösningar för att slippa ta hjälp av andra i de mest vardagliga situationer. Jag ler och säger att jag mår bra när jag inte alls känner att det finns någon sanning i orden. Jag har lärt mig att slippa fråga i affärer genom att själv leta leta leta efter vad jag ska ha, eller helt enkelt strunta i det om jag inte hittar. När jag inte förstår något googlar jag det istället för att röja min okunskap för andra (ganska komiskt egentligen hur google blivit min bästa vän när det kommer till kunskapsluckor). När jag blir nyfiken på något en annan person sagt men inte hört tillräckligt ber jag den inte upprepa sig utan hoppas att den snart ska säga samma sak igen.

Jag inser själv vad dumt och tidsberövande det är att ”klara sig själv”. Så jag försöker öva mig på att bjuda in människor i mitt liv. Jobbar med min självkänsla så att jag bättre kan se att jag också får ta plats bland andra och att jag visst kan få fråga saker. Och att istället för att leta som en tok efter en vara på ica i över 20 minuter våga fråga och få hjälp av en snäll människa som gärna visar vart jag ska gå ger så mycket mer energi än  jag någonsin tjänar på att ”klara mig själv”.

Att gå och bära på saker utan att berätta för någon går inte lika lätt när jag är i ett förhållande. Särskilt inte med en pojkvän som läser mig väldigt bra. Jag tycker det är svårt men jag har blivit lite bättre på att lyfta saker från hjärtat, även sådant jag skäms för. Och det är verkligen värt det.

Så med små steg försöker jag. Och jag tror att det kommer gå lättare så att jag en dag kan respektera mig själv tillräckligt så att det känns naturligt att ta hjälp av andra utan att skämmas för det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *