Att känna igen sig

Nu är jag hemma i Öst igen. Alltid jobbigt att fara men ändå skönt att komma hem och ha tid för att vara helt själv. Ikväll tänkte jag dela med mig av ett stycke ur boken jag tipsade om för ett par dagar sen (I en klass för sig) som jag upplevde stor igenkänningsfaktor i. Det handlar om hur man kan bli rädd för att förstöra något fint man upplevt med en annan människa.

… det fanns ytterligare något mer , en annan anledning till att jag inte ville gå till aktivitetscentret med Nick. På den tiden trodde jag att när man hade haft ett lyckat möte med en person, var det bäst att inte träffa denne igen under så lång tid som möjligt för att på så vis inte befläcka den tidigare samvaron. Säg att det var onsdag och du och din rumskompis fick igång ett oväntat roligt samtal med killarna som satt bredvid er. Säg att föreläsningen visade sig vara tråkig och att ni under hela tiden viskade och gjorde miner åt varandra och sedan tog det slut och alla gick ut från skolbyggnaden.

Och sedan, fyrtio minuter senare var du, ensam nu, utan din rumskamrat som stöd vid kartoteket i biblioteket när en av de här killarna, också han utan sin kompis, gick förbi – vad skulle du då göra? Att bara kännas vid varandra genom att nicka skulle förmodligen vara ovänligt, det vore bara en bekräftelse på det onormala i att ha haft något gemensamt under föreläsningen och att ni redan var på väg att återvända till era gamla roller. Men det vore förmodligen värre att stanna och prata. Man skulle känna sig tvungen att fortsätta på det tidigare skämtet, ändå skulle det inte finnas någon föreläsare att göra sig lustig över, det skulle bara vara ni två, båda med för breda leenden, båda med önskan om att komma med en lustighet som på ett tillfredsställande sätt kunde avsluta samtalet… 

Den här oron innebar att jag ägnade mycket tid åt att gömma mig, vanligtvis i mitt rum, efter alla trevliga samtal med andra människor. 

Jag känner verkligen igen mig enormt i detta. Jag är expert på att undvika människor när jag börjar komma dem nära. Detta är starkt sammankopplat med min ”kalla” sida som jag skrivit om tidigare. Och det har inte något och göra med att jag är kräsen eller inte gillar människor. Mer än allt i livet har jag längtat efter nära relationer till andra. Men det lever någon slags rädsla i mig som ibland sätter stopp. Jag tror att texten tar fram anledningen till detta; jag är rädd för att förstöra. Både genom att jag inte känner mig så bra på att vara social och för att jag inte tror jag är intressant nog när det kommer till kritan.

Det är skönt och befriande att känna igen sig. Man känner sig plötsligt så mycket mindre ensam. Och bara den känslan gör att jag rätar på ryggen lite mer. För min och alla andra räddharar där ute. Man är bara modig om man är rädd, eller hur? <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *