I skolryggsäckens bagage

Måndagar. Jag har aldrig gillat måndagar. Särskilt inte tidiga kyliga mornar. Det är som att jag slungas tillbaka i tiden och är på väg till grundskolan igen. Märkligt nog kan jag återminnas den exakta känslan jag hade när jag begav mig till första lektionen för dagen. Hur det knöt sig i magen av nervositet, en känsla av att möta främmande, skrämmande mark, fastän jag varit där hundra gånger tidigare. Det kändes som en otrygg plats och jag visste aldrig vad som väntade. Detta trots att jag hade vänner.

Jag avskydde att lämna vårt hus och att säga hejdå till mina föräldrar, det kändes på djupet helt fel. Vissa dagar stannade jag hemma med påstådd sjukdom. Jag klarade inte av känslan av otrygghet. Det tog så mycket energi av att under lektionerna vara nervös över att få en fråga av läraren. Att under rasterna inte veta vad man skulle prata om. Det blev för tungt att bära på så många tankar utan att vara kapabel att uttrycka dem.

För min del blev det lättare under gymnasiet men jag vet att det finns de som just nu går med den där klumpen i magen. De som på riktigt inte kan veta vad det är som väntar i skolan. De som känner att skolan är jordens helvete. Och även om jag avskyr att återminnas mina känslor av otrygghet inför skolan så är jag på någon nivå tacksam till dem. Tacksam eftersom det ger mig en liten fingervisning om vad de känner som just nu lever med dessa känslor.

Till er, som går med en klump i magen till skolan. Det blir bättre. Det kanske låter banalt. Men jag lovar att det inte alltid behöver kännas som det gör nu. Det blir bättre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *